Att vakna upp i en okänd säng med dunkande huvud och utkletad mascara var aldrig ett gott tecken, och det här tillfället var inget undantag. Det mest obehagliga var att man inte minns, inte ett skit minns man. Vad hade hänt igår kväll egenkligen, varför låg jag är i det ljusa rummet med stora fönster. Jag tittade mig omkring lite, det var ett bebott rum, det syntes. Kläder på golvet och grejer på skrivbordet. Det stod en gitarr lutad mot väggen, den hade nog några år på nacken. Jag gick ur sängen och fram till gitarren, den var bara vanligt brun färgad, det var inget speciellt med den. Ostämd var den något också, det märkte jag när jag försökte med ett akord och det bara lät som ett fullt gnissel. Men det kändes rätt och spela på den, helt perfekt. Jag vet inte varför idén dök upp i mitt huvud men jag skyndade mig att kolla gitarrens halsfätsningen. Där var det jag letat efter, ett litet hjärta djupt in ristat i trät. Minnena kom emot mig som en våg, jag hade ristat in hjärtat där för exakt 3 år sedan. Jag hade ingen aning om varför jag mindes datumet så exakt, men det var en viktig dag antar jag. Jag log för mig själv och tänkte på hur vi hade suttit mitt emot varandra, hur Niall sedan hade sagt att han hade kunnat sova utomhus för all framtid. Han hade lagt sitt pojkhuvud i mitt knä och slutit ögonen. Jag hade bara tittat på hans vackra ansikte och tänkt för mig själv hur mycket jag faktiskt älskade honom.

- "So you find it?" sa en röst vid dörren. Jag vände mig om och såg Niall stå där i en handduk runt höften. Han log stort mot mig.

- "Yes, I did" svarade jag och gav gitarren en blick. Niall gick fram och satte sig brevid mig. Han tog gittaren och slog ett akord, det lät hemskt men det funkade ändå. Jag kände genast igen sången och tog ett andetag för att stämma.

"Isn't she lovley, isn't she wonderful, isn't she precious, less then one minute old" vi flinade menande mot varandra. Sången hade vi sungit varje dag i en hel sommar, nästan. Niall hade kollat upp akorden och lärt sig dom utantill, det vra vår sång på något vis. "I never thought through love we'd be, making one as lovely as she, but isn't she lovely made from love". När Niall plötsligt slog fel akord började jag skratta. Han försökte rätta sig men föll in i skrattet han också.

- "What am I doing here?" frågade jag och över gick till min seriösa stämma. Han suckade djup och satte gitarren på sin plats. Han reste sig upp och räkte en vänlig hand mot mig. Jag tog tag i den och han drog mig upp från golvt.

- "Still as a fether" mumlade han och satte sig på sängen. Jag satte mig brevid honom. Han suckade och drog upp axlarna en aning. Jag blev plötsligt orolig över vad han skulle säga, jag hade inget minne av vad som hade hänt kvällen innan, tänk så hade det gått snätt mellan mig och Niall.

- "You and Miranda had a girls night out, if you don't remember that" han tittade allvarligt på mig. Jag nickade långsamt och veckade ögonbrynen. Svaga minnen hade jag kvar, viket bara kunda betyda en sak, alkohol, för mycket också.

- "But you're not a girl" sa jag och masserade långsamt tinningen för att lätta på huvudvärken, jag mådde illa också. Magen sög ihop sig vid minsta tanken på frukost, jag var dock väldigt törstig. "Why were you there?"

Han skrattade lite.

- "Yeah, thanks for noticing" sa han med ett uns av sarkasm "you had a little to much to drink, so I helped you home"

Jag kände ångesten välla över mig, att jag aldrig kunde hålla koll på hur mycket jag hällde i mig. Mycket tålde jag, men gränsen fanns, och det var ofta jag överträdde den. Jag gömde mitt ansikte i mina händer och skakade på huvudet. Niall's hand strök mig mjukt över ryggen.

- "It's okey, Léa" viskade han "it can happen to us all". Jag tittade upp på hans ärliga ansikte.

- "Bu it always happens to me" la jag till. Jag drog handen i min lugg och kände sedan på mina kinder. Masacran låg utklätad runt ögonen och det kliade rejält.

- "Why did you help me?" frågade jag sen och satte upp mitt hår i en slarvig knut på huvudet.

- "Why wouldn't I?" frågade han "you're my best friend, I'll do anything for you, so when Miranda called, there were nothing else to do" han ryckte lätt på axlarna. Jag tittade förvånat upp på honom. Han höjde ögonbrynen.

- "Miranda called you?" frågade jag chockat. Hans ansikte fick en svag röd nyans och han undvek min blick. Han sökte långsamt efter ord.

- "Yeah, didn't you know that?" han vågade entligen möta mina ögon och log ett snett leénde.

- "I was drunk, remember?" jag flinade mot honom, han skrattade lite och tystande sedan allvarligt.

- "Yeah, but she did anyway" sa han och log frånvarande. Jag såg det direkt. Niall's ansikts uttryck och kropprörelser kunde jag utan till, han var så fruktansvärt lättläst.

- "You really fancy her, aren't you?" frågade jag lite halv retsamt och buffade på honom. Han flinade lite och tittade ner i golvet.

- "I don't know" sa han och lät med ens alldeles hopplös "she's beautiful" Han tittade på mig med ledsna ögon "but I don't know how it's gonna work" han suckade tungt.

- "I don't see the problem" sa jag och ryckte på axlarna "she likes you too, and you have alredy snogged her" Jag skrattad lite och skymtade ett snabbt leénde på Niall's läppar.

- "Well that's you, Léa" suckade han "you always see everything so easy, I'm not like you"

Jag tänkte över ett tag på vad han hade sagt. Var jag verkligen sådan som såg posetivt på allt. Jag kände faktiskt inte igen det, inte alls. Men Niall var nog den enda personen som kunde mig innan och utan. Det han sa måste väll stämma. Undra om Harry också såg mig sådär, längre kom jag inte.

- "No, no, no, no, no, NO, NOOO!" skrek jag och flög upp från rummet. Gensat svartnade det för ögonen och magen knep ihop sig, men jag struntade fullständigt i det. Jag skyndade mig att leta rätt på byxorna jag hade haft här om kvällen. Men av någon anledning, när det minst behövdes, kunde jag inte hitta dom. Niall tittade föfärat på mig.

- "You're pants are under my pj, but why...." jag stoppade honom med handen och kastade undan Niall's rutiga pyjamas byxor. Där under låg mina shorts, dom var en aning kibbiga och fruktansvärt illa luktande, en blandning av alkohol och cigarett rök, jag kunde inte ha dom på mig.

- "Léa what is it!?" Plötslig stod Niall framför mig med ett fast tag runt mina handleder. Jag flackade panikfult med blicken och bröt sedan ihop. Jag borrade mitt ansikte mot hans mjuka pojkaxel. Hans armar la sig skyddande om mig.

- "He's gonna hate me" viskade jag gällt. "It's our one month aniversery and I'm going to have a hangover." Jag hulkade till lite och kramade Niall extra hårt, som ett extra tack för att han stod med armarna runt mig och lyssnade på mitt gnällande. Jag backade lite ifrån honom. Han tittade mjukt på mitt ansikte och log ett uppmuntrande leénde.

- "He's not gonna hate you Léa" han tog en hårslinga som åkt ner och satte den bakom  mitt öra. "He loves you deeply, I can tell, all of the boys can" han suckade lite "everything he talks about is you"

Jag skrattade lite sorgset.

- "Well, he's gonna break up soner or later so" Niall skakade på huvudet. Han rörde min kind lite lätt.

- "You don't get it hah?" jag skakade på huvudet "You're his everything, his life, he would do anything for you"

Jag fortsatte bara att skaka på huvudet. Det var inte logiskt, att Harry älskade mig, lika mycket som jag älskade honom.

- "Come on, I'll help you get dressed" sa han plötsligt och drog med mig till badrummet.

 

Jag hade duschat, jag hade sminkat mig och jag hade fått på mig kläder, Niall's kläder. Dom luktade svagt av äpple tvättmedel och var en aning förstora men jag älskade dom. Niall stod vid förnster på andra sidan rummet. Han såg liten och skör ut. Jag villa bara springa fram till honom och slänga armarna kring hans smala kropp och kyssa honom över hela ansiktet. Så mycket tyckte jag han förkänade. Han hade sett så sorgens ut när han förklarade för mig om Harry's känslor. Jag fullkomligt hatade att se honom sådär eftersom jag skyllde det på mig själv. Om jag inte bara hade lämnat honom had vi kanske varit tillsammans nu. Då kanske jag skulle ha varit kär i honom. Men så var inte fallet, jag älskade Niall, som en vän, en nära vän mer som bror faktiskt, men ändå bara vänskaplig kärlek, och så länge jag hade Harry, skulle det aldrig ändras.

Han gick fram till mig sakta. Jag vet inte om han hade tänkt säga något eller bara gäspa kanske, för jag slängde mig runt hans hals sekunden våra ögon möttes. Hans armar slöt sig sakta runt min midja och höll mig i ett mjukt, stadigt grepp. Jag pillade försigtigt med hans mjuka nackhår.

- "Thank you" viskade jag. Han svarade inte eller frågade. Han förstod tror jag. Jag drog mig tillbaka lite och la handen lätt på hans kind. Jag gick fram och gav den en snabb kyss. Sen log jag svagt och lämnade lägenheten.

 

Det hade blivit lite bättre, tror jag i alla fall. Det kändes så, min jag kanske bara inbillade mig. Jag ville ju att vår en månads dag skulle vara perfekt. Inte för att jag tyckte det var jätte viktigt eller så, men jag visste hur mycket det betydde för Harry, han hade pratat om det så länge, och sagt att han hade en jätte fin idé som jag absolut inte fick vet. Men som vanligt hade min otroliga dumdristighet och naivite, förstört allt ihop. Man skulle nog kunna säga att jag hatade mig själv i det här ögonblicket. Harry hade försökt nå mig några gånger, han hade både sms:at och ringt. Men jag visste att jag skulle bryta ihop om jag hörde hans mjuka röst, medkänsla var det sista jag behövde. Jag ville att någon skulle vara arg på mig och säga hur dumt och omoget det jag hade gjort var, jag ville ha bekräftelse. Men det skulle jag inte få av Harry, det visste jag. Han skulle bara bli ledsen, och jag klarade inte av människor som var ledsna på grund av mig.

Därför hade jag svarat med ett kort sms och bestämt var ville skulle träffas och vilken tid. Just nu stod jag i mitt rum med en hel hög av kläder på mitt golv och en lätt doft av Dior hängde i luften. Jag stod i bara BH och trosor och försökte klura ut det eviga klädsmysteriet. En snygg tröja och jeans skulle nog funka, lite smycken och eyliner så skulle det nog se riktigt bra ut, med det tänkt drog jag på mig en beigh blus och ett par svarta stuprörs jeans, en stickad kofta och en stor orange ring.

På min byrå låg en ljus lite låda med ett virkat skynke av locket, min mormors verk. I den lådan hade jag min mest värdefulla ägodelar, som min speldosa från Paris, min pastellfärgade vintage ring från London som Mathias en gång hade köpt åt mig, jag drog den genast på fingret, och min mors röda Chanel läppstift. Hon hade fått det av min pappa på hennes födelsedag. Men han hade bara använt det på speciella tillfällen, som på pappa och Mathias begravning. Hon hade gett det till mig direkt efter, jag hade aldrig för mått mig att använda det, för än nu. Jag drog med det perfekt formade stiftet över mina fylliga läppar. Jag kollade mig snabbt i speglen och tänkte genast på min farmor, som jag alltid varit så lik. Hon dog för ett par år sedan. Mitt när jag stod där och betraktade mig själv i speglen ringde det på dörren. Paniken steg smått inom mig, men jag skynade mot dörren. Precis innan jag skulle öppna drog jag på ett fejkat leénde som övergick till ett riktigt så fort jag fick se Harry. Hur hemskt mitt liv än var skulle Harry aldrig inte kunna få mig att dra på mungiporna.

- "Hi Harry" sa jag.

- "Hi Léa" svarade han. Jag log ännu större.

- "I've missed you" sa jag. Han gick in i lägenheten och bar upp mig. Våra läppar möttes passionerat.

- "I've missed you too" sa han sedan och släppte ner mig. Dunsen när jag nuddade golvet fick det att ringa i öronen och snurra i huvudet. Jag försökte att inte grimasera av smärta men var ändå tvungen att stå stilla ett ögonblick och sluta ögonen.

- "What's wrong?" frågade Harry och utan att se visste jag han rynkade ögonbrynen så som han alltid gjorde när något var fel.

- "Nothing" jag log svagt och öppnade ögonen. Han tittade skeptiskt på mig men beslöt sig för att strunta i det.

- "You look beautiful anyway" han la armarna om min midja och pussade mig på läpparna "redy to go?"

Jag log stort mot honom. Om jag bara undvek att göra saker som fick min bakfylla att visa sig så kanske våran en månadsdag skulle gå bra.

- "Yeah, just let me tell my mum and get my bag" Han gjorde som jag sa och släppte min midja. Jag gick ut till mamma i köket. Hon satt under lampan med glasögonen på näsa och letade jobb i en dagstidning. Hon tog av sig glasögonen och tittade upp när jag klev in i rummet.

- "I'm going to celebrate with Harry" sa jag "I might sleep over but I call you" Hon log mot mig.

- "I'll take care of her Mrs. Delmas" sa Harry och tonade upp bakom mig. Han la sina armar beskyddande om mig bakifrån och kyste min nacke. Min mamma flinade mot honom.

- "You know I wanna be called Katie, Harry" Han log artigt och gick fram till henne.

- "I just thought" han tog hennes hand i sin och böjde sig lite ner "that a beautiful woman like you should be treated with respect." han kysste mjukt hennes hand. Min mor bara stirrade på honom. Jag trodde först att hon skulle se hans drag som ett försök att fjäska. Men jag visste att det inte var Harry's avsikt, han menade varenda ord han sa, det gjorde han alltid. Min mammas ansikte sprack snart upp i ett brett leénde med en perfekt tandrad.

- "No wonder my daughter has fallen for you" sa hon och skrattade sitt plingande skratt. Harry skrattade också och gick sedan över till mig. Jag hade bara stått och iaktagit det konstiga ögonblicket men sen log jag, stort och kysste Harry mitt framför ögonen på mamma.

- "So should we leave?" frågade jag och han drog mig med ut i hallen.

 

- "Can't you just tell were we're going?" frågade jag irriterat, jag avskydde överraskningar. Han skrattade roat

- "No, it will ruin it" sa han bestämt och gav mig en snabb blick, han var inte arg, det syntes.

Jag satte armbågen vid kanten av fönstret och lutade huvudet mot handen. Det var en typiskt höstdag. Det regnade, fast bara lite och mot alla odds så sken solen. Det låg löv av alla olika slags färger längs vägarna. Himlen bryddes av en regnsbåge som sken i olkia färger. Jag kände mig som en äkta girl-i-girl, men jag älskade regnbågar, jag älskade den här typen av väder. Plötsligt kände jag en hand krama min. Han gav mig en hastig blick för att se om jag accepterade handen. Men det kändes skönt, jag hade en pojkvän brevid mig, som älskade mig, och jag älskade honom, det fanns inte särskilt mycket mer. Det var en ren lögn, det visste jag. Det fanns så mycker mer, men Harry var en början, en bra början. Jag log för mig själv.

 

Vi parkerade utanför att en tegelvilla med vit sten övervåning och vita knutar. Ett jätte fint hus faktiskt, det så lite gammeldags ut, mysigt och hemtrevligt. Jag såg mig omkring lite och upptäckte att vi var vid ett vanligt villa område.

Jag tittade frågande på Harry men han tittade inte tillbaka uatn log bara mot huset och började gå mot dörren.

- "Harry what are you doing!?" frågade jag förskräkt och drog honom i armen. "You can't just walk in to someone's house" jag tittade skärrat på honom. Han brast ut i gapskratt.

- "It's my house Léa" sa han och nickade mot dörren "come on" jag gick efter honom upp för trappan. 

Det var stort och luftigt där inne. Väggarna var ljust målade och på golvet lov stora vävda mattor i mörka mönster.

Det var hemtrevlig, precis som utsidan. Harry la sina händer över min ögon och kysste mitt öra. Han ledde mig sakta genom rummen, tills vi tillslut stannade. Han tog bort sina händer och ställde sig framför mig. Min ögon var fortfarande slutna dock så jag såg ingenting.

- "You can open your eyes now Léa" sa han

 

 

 

 

 

"Do you got what it takes?" läste jag för mig själv "Do you wanna sing in musicals?"

   

 

Vilken låt skulle jag sjunga i så fall, om jag gjorde det. Om jag samlade ihop det lilla gnista av hopp som fortfarande levde inom mig och faktiskt gick på en audition. Och vad skulle man ha på sig. Gick det med jeans och t-shirt, eller skulle alla se ner på en då. Kanske skulle tjejerna gå runt med klänningar och högklackat, och kanske massa dyra smycken. Den ända som dök upp i mitt huvud när jag tänkte på dyra smycken var Holly Golightly från "Breakfast at Tiffany's", min klara favoritfilm. Dom som provspelade för en musikal i London skulle inte gå klädda som en glamour tjej på 60-talet. Jag förstod inte heller varför det skulle vara ett problem, jag hade aldrig varit rädd för att sticka ut. Tvärtom faktiskt, uppmärksamhet var något jag krävt hela mitt liv. Det finns videor på mig som har föreställning med hönsen mitt på gårdsplanen ändas i förd i en blommig jeans jacka, trosor och gummistövlar, jag var bara tre på den videon. Pappa hade filmat, det var någor jag hade i bakhuvudet. Kanske hade någon berättat det för mig eller så kom jag bara ihåg det själv.

- "I think you should do it" sa Danielle's röst och väckte mig ur mina funderingar "it's a good thing to try". Hon tog upp lappen och läste igenom informationen som redan Niall stolt hade läst för alla på bordet. Och såklart hade jag fått en posetiv reaktion.

- "Yes Léa" sa Harry och tittade kärleksfullt på mig över bordet "you have an amazing talent, you should share it".

Jag i en musikal, det gick inte ihop. Jag var inte musikal typen, jag hade inte gämt ett leénde på läpparna, eller sjöng hela tiden, jag skuttade inte fram på ljust trä golv med ballong kjolar och håret i en knut. Fasst som Danielle sa så kanske det skulle vara en bra sak, jag ville jobba inom musik, det hade jag alltid velat. Musikaler var inte något som hörde till den listan direkt, men det var kanske så man skulle börja.

- "But I've done a thing like this before!" sa jag gällt och höjde armarna. "I don't think it's for me" Jagh suckade djupt och började duka av, Eleanor reste sig upp och hjälpte till. Jag gav henne en tacksam blick, men hoppades att dom andra skulle förstå att vi skulle gå vidare med ett annat ämne.

 

 

Eftersom det var lördag och Harry jobbade så tänkte jag ägna dagen åt att skriva, låter.

Jag sjöng min egna låtar, det hade jag alltid gjort. Alla som kände mig väl sa att jag var ett musikaliskt underbarn. Kanske var jag det också, jag var uppvuxen med musik.

Min röst kom från min mamma som i sitt tidigare liv varit musikalartist i London, innan hon gifte sig och flyttade till Frankrike förstås. Fast jag minns att hon brukade sjunga mycket hemma, när hon var så där glad som förut, då vi var en vanlig, lycklig familj. Det var hon som hade lärt mig att spela piano.

Något som jag gjort sedan jag var 3 år, det var en del av mig. Jag kände alltid mig lugn när min fingrar tryckte ner tangenterna. En slags säkerhet, att jag inte skulle göra fel för att jag kunde pianot som min egen hand.

Piano var mitt huvudinstrument, många trodda att det var gitarr eftersom det var det jag spelade mest, i alla fall offentligt. Men jag hade inte samma band till gitarren sträva strängar som till klanget hoss ett piano.

Men jag spelade många andra instrument också, bas, var ett av dom, och trumpet.

Och någon gång tror jag jag hade provat på saxofon. Jag kunde nog spela dom flesta instrument, det föll sig liksom naturligt. Men jag höll mig  mest till piano och gitarr.

I alla fall var att skriva musik något som jag egnat stor del av livet åt, jag skrev när jag hade bråkat med mamma, jag skrev när jag hade fått ett bra resultat på ett prov.

Jag skrev både om negativa saker och positiva saker. Men ingen visste att jag skrev, bara mamma, eller hon brukade veta när hon mådde bättre, vilket hon började göra igen nu så, ja, hon kanske visste.

Miranda och Niall visste också, jag hade skrivit en låt till Niall en gång, den var dock bara en minut och handlade om att jag gillade honom lika mycket som körsbärs lipgloss. Ganska mesig med andra ord.

Till Harry hade jag inte skrivit något til, det var det jag nu hade suttit med i en halvtimme.

En så länge hade jag skrivit "Everybody needs insperation, everybody needs a song, a beautiful...". Jag hade inte kommit på vad som skulle vara vackert, än. Sången hade jag tänkt sjunga till Harry på någon speciel dag, egentligen vår en-månadsdag som var imorgon, men jag fick nog bara inse att det inte skulle bli så.

Så det kanske hade varit onödigt att säga till Harry att jag var upptagen i kväll.

Han hade sett så besviken ut när orden ploppade ur min mun. Det var nog den enda gången vi inte hade tillbringat tid tillsammans av dom stunder han var ledig. Det var något nytt för oss båda, fast det kanske var något posetivt.

Man behövde lite tid med sig själv ibland, eller sina kompisar. All ens fritid kunde inte egnas åt pojkvännen.

Dock saknade jag faktiskt honom, att ha någon som man kan bara lägga sig brevid och känna ett par armar runt sig och en svag doft av Blue de Chanel, Harry colonge. Jag tittade ner på den tomma sidan i min anteckingsbok.

Efter ett tag tänkande smällde jag ihop den nötta boken med ett beigt blommönster.

Min pappa hade köpt den åt mig på min elva-årsdag, den var mitt mest värdefulla ägomål, den och silver armbandet som alltid prydde min handled. Min mobils ringsignal fick mig att studsa till i sängen. Jag sträkte mig efter det vibereande förmålet och såg att det var Miranda som ringde.

- "Hello darling" sa jag med en överdriven brittisk accent.

- "Hi babe" svarade hon med en amrikansk dialekt. Det var ett intärnt skämt mellan mig och henne, vi svarde alltid så i telefon.

- "What are you doing?" frågade hon precis innan jag skulle fråga om hon ville något speciellt.

Jag ryckte på axlarna lite innan jag insåg att Miranda inte kunde se det.

- "Nothing special" jag jag sen och drog handen genom håret "I'm quite bored actually, why?" jag satte mig i skräddar ställning på min obäddade säng.

- "I thought we could go out" sa hon glatt.
Jag övervägde klubben och anteckings boken. Det kanske inte var så smart att gå ut dagen innan sin en månads-dag, men jag behövde ju inte dricka, inte så mycket i alla fall. Det var länge sen jag hade gått ut, väldigt länge sen. Jsg tittade på boken i min hand och insåg att det inte skulle blivit skrivet något mer.

- "I'd love to" ja jag enusiastiskt "any ideas?" Hon tystnade ett ögonblick.

- "No, I'm sure we'll find something"

Jag stämmde in och vi bestämde en tid hemma hoss mig, vi skulle fixa oss separat eftersom hon skulle ha brottom efter en kroki kursh. Vi la på och jag gick mot badrummet för att duscha.

Jag passade på att raka mig överallt också. Strålarna brände mot huden och fick hela badrummet att ånga.

Plötsligt slogs dörren upp. Min mamma komm in och viftade om kring sig.

- "Léa, you have to turn on the fan" Hon slog ner knappen och det burrade från fläkten i taket. Jag suckade långsamt och drog vatten slangen över mitt hår.

- "Sorry mum" sa jag "I forgot"  Jag kunde höra henne muttra där ute men vattnets brusande gjorde det svårt att höra vad hon sa.

- "Were are you going?" sa hon. Jag stängde av kranen för att schamponera mitt hhår och för att lättare kunna föra en konverstion med min mor.

- "I'm going out" jag kikade fram bakom dusch draperiet. Mamma stog där med håret slarvigt uppsatt i en tofs och mjukisbyxorna uppdragna till knänen "with Miranda". Jag log mot henneoch hon log tillbaka.

- "That seems fun" sa hon uppmuntrande "just be careful, why aren't you with Harry today, is he working?" frågade hon och slog sig ner på toalett sitsen. Jag sköllde sakta ur schampot och svared efter ett tag.

- "He was working, but not now" svared jag "I just thought that we should try to spend more time apart" jag ryckte på axlarna. Min mamma tittade oroligt på mig. Hon var van vid att se mig helt förstörd i saknad efter Harry, inte trodde hon att jag skulle frivilligt välja bort honom. Det ända förklaringen som fanns där var att vi skulle ha bråkat eller att jag tröttnade på honom.

- "Or I mean" sa jag fort för att försöka rätta mig "I miss him, but we needed to spend some more time with our frinds and family"

Det var faktiskt sant, jag saknade Harry jätte mycket och jag hade inte på långa vägar tröttnat på honom. Mamma tittade bara på mig, ryckte på axlarna och gick ut från badrummet. Jag suckade lättat och luatde mig mot väggen.

 

Klockan var halv 10, halv 11 hade vi bestämt att Miranda skulle komma. En så länge hade jag bara fönat mitt hår och smörjt in mig med mitt kokosnöt luktande body butter. Kläderna hade jag en någonlunda koll på, jag skulle ha min skinshorts och min militär nät tröja.

Jag drog lite deo under armarna och sträckte sedan upp dom så att kladdet i armhålan skulle torka. Jag drog snabbt på mig ett par ljust svarta nylon strumpebyxor och seadan mina shorts över, tröjan slnak snabbt över mitt huvud. Det gigantiska halsbandet från en av mina favorit butiker i London låg på skrivbordet reda att bli på satt. Jag satte på det och några ringar och gick mot badrummet för att lägga på mitt smink.

Min hand strök sig sakta med penslen över min ögonlock, jag målade ett streck eyeliner precis vid ögonfrans kanten och ut vid yttre ögonvrån. Jag drog upp rough borsten och målade jäms med käkbenet.

På sommarna kunde jag inte ha rough, men had nästa all mina fräknar försvunnit. Det var bara några får kvar på näsan. Jag drog några drag med mascara borsetn och backade sedan frö att bedömma mitt verk i speglen.

Det såg bra ut, jag målade på lite lipsyl för att få läpparna lena och släppte sedan ner mitt hår över axlarna.

Jag var van vid att ha det ner släppt, det hade jag alltid med Harry. För att undvika honom från tatuering som bryde min höga rygg. Han hade faktiskt aldrig sett den , trots alla gånger han sett mig naken. Kanske för att jag skyddade den så väl. Det var inte så att jag ångrade den, den betydde någon för mig. Det var inte bara någon liten symbol som en acossiar. "I'm the hero of this story, I don't need to be saved" stod det med skrivmaskins bokstäver.

Jag minns hur jag hade känt när jag tatuerat in den, hur bra det stämde med min tankar.

Det vra den svåraste delen av mitt liv just då, jag kände att jag behövde gå igenom den ensam, jag behövde tro att jag klarade det. Men att visa den för Harry och behöva förklara var något jag helst undvek.

När handtaget drastiskt drogs om studdsade jag till av förvåning. Mirande klev en mrd ett leénde på hennes mörkröda målade läppar. En nyans som vick hennes vita hy att se nästan genomskinlig ut och hennes gröna ögon att se ännu grönare ut. Hennes svarta hår var uppsatt i en stram hästsvans och hängde böljande, glänsande ner för henns bara axlar. Hon hade en beig mönstard topp på sig som stramade lite över bysten. Den såg inte för liten ut, snarare tvärtom, den satt som en smäck. Hon hade ett par gröna armband runt vardera handlederna. Ett klassiskt Miranda drag, blanda in färger och former som egenkligen inte behövdes. Men det funkade, för hon var Miranda, och det räckte långt.

- "Hi" sa hon med ett flin "are you redy?" Hon granskade min klädsel och nickade uppmuntrande.

Jag flinade mot henne.

- "Yeah, but wait!" hon tittade förvånat på mig men han inte säga något för enjag sprang mot köket.

Jag tog den gamla vinflaskan som jag sett i skåpet för någon dag sen och gick tillbaka till rummet.

- "Some before partying" sa jag och höjde vin flaska. Det stog två rena plastglas på mitt skrivbord. Jag fyllde dom till hälfetn och gav det ena till Miranda.

- "Cheers" sa jag och höjde glaset. Jag tittade ner och tog en klunk av den mörkröda vätskan.

 

Jag släppte ciggen och tryckte till den lite med klacken. Miranda gjorde samma sak och vi gick mot öppningen. Vi var redan rejält fnissiga efter vinflaskan som hade gått åt på ett nafs. Ciggaret paketet hade kommit väll till pass eftersom det var kallt ute och kön till ingången var meterlång. Som tur var kunde jag komma in på klubbar ganska lätt.

- "How much does it cost here?" frågade jag med en flörtig röst. Jag blinkade lite och log hemlighets fullt. Det var allt som krävdes, vakten full pladask.

- "For ladies like you" sa han och flyttade lite på sig för att släppa fram oss "free" Jag fnittrade lite och drog med mig Miranda.

- "Thank you" sa jag och gick in i mörkret.

Musiken dunkade ljudligt där inne. Dansgolvet var packat med folk som svängde med håret och vickade på höfterna. Ett mörklila sken föll mystiskt över församlingen och fick det att se ännu lockande ut. Vi hade redan fångat uppmärksamhet hos än del män. Tjerna kollade också på oss med något avundsjukt i blicken.

Jag fångade baren med blicken och kände ett himla sug för alkohol, det här skulle bli en kul kväll.

- "One mojito" sa jag och log mot den snygga bartenden. Han flinade tillbaka med en perfekt tandrad. 

- "I'll take one too" fyllde Miranda in. 

Vi fick våra drinkar och surplade i oss vätskan med glädje. Jag kände mig redan så där härligt avslappnad. Alkoholen spreds sig i kroppen och tolde alla tankar som forvirrade mitt huvud. Jag ville bara ha kul och dansa, mer var inte planerat, jag hade Harry. För en gångs skull var jag inte ute efter ligg, det skulle bli en härlig kväll med Miranda.

- "Is this seat available?" frågade en mörk röst, han pekade på platsen brevid Miranda. Hon log mot honom och ryckte på axlarna.

- "Sure" sa hon och drog en sista slurp av drinken på bordet. Han satte sig på stolen och vinkade med en kraftig hand mot bartenden. Handen satt på en solbrun arm med seniga muskler, han ljusgråa linna fick musklernas konturer att framhävas ännu mer, vilket var precis vad han ville. Men han var snygg, mån om det var han också, det märktes tydligt när han rufsade till sin blonda kalufs som hela tiden ville läga sig framför hans blågåa ögon. Det stack i hjärtat av saknad efter min grönögda, lockiga, mysiga, godluktande pojkvän. Ingen skulle någonsin bli vackrare än honom.

- "I'm gonna go dancing" sa jag till Miranda som pratade med killen och inte verkade ett dugg intresserad av vad jag hade för mig. Hon nickade bara frånvarande och skrattade sedan till en av hans löjliga kommentarer. Miranda kanske skulle slösa bort sin kväll på ett engångsligg, jag skulle dansa. 

Min kropp rörde sig i takt till musiken, jag svängde med höfterna och viftade med mitt långa hårsvall. Många blickar riktades mot mig men jag orkade inte bry, jag såg inte dum ut det visste jag. Killar av olika slag hade gång på gång sökts sig till mig, försökt haffa min uppmärksamhet, och gång på gång låtsades jag inte om dom. Vilket innebar att dom tröttnade och gick sin väg till en annan lättklädd tjej som mer än gärna dansade tätt in till okända pojkar.

Men en kille utmärkte sig , han gick inte iväg, snarare tvärtom. Han sökte sig efter mig, hela tiden stod han mindre än en halvmeter ifrån mig. Tillslut slöt han upp precis brevid mig och tryckte sin stora kropp mot min baksida, Plötslig kände jag hans stora hand på min rumpa, den la sig till rätta och tryckte hårt. Jag vände mig hastigt om.

- "What the hell are you doing!?" sa jag upprört, jag var inte helt nykter men jag hade i alla fall en viss koll.

Han skrattde sliskigt, och gick närmare mot mig. Jag puttade bestämt ifrån honom.

- "Come on, I'm just having some fun" sa hon och försökte närma sig mig igen.

- "Back of, I have a boyfriend" sa jag argt och ryggade lite. Han skrattde bara hånfullt.

- "Come on baby, he's not even here" han tog upp en slinga av mitt håt och lät den fall mellan hans fingrar.

En tjej med brunt hår dök plötsligt upp brevid mig.

- "Nock it off, Conrad" sa hon irriterat och drog med mig ut i strängslen. Jag visste inte vem hon var, överhuvudtaget, jag kände inte igen henne alls. Vi komm fram till ett bord med några människor, hennes kompisar antog jag.

- "He's not dangerus, but he's always like that" sa hon och satte sig i en fotölj, jag satte mig i den brevid och kände ett anatl ögon riktas mot mig. En kille med bruna ögon sträkte fram handen.

- "I'm Henry" sa han. I det ögonblicket komm Harry's ansikte upp i mina tankar, men jag ignorerade det och skakade Henry's hand.

- "I'm Léa" sa jag och log. Dom andra skyndade att presentera sig. Det var Henry, Mizzy, Jazmine, Paul, Mark och tjejen som hade räddat mig, Emily.

- "So Léa" sa Paul med ett flin på läpparna "shot?" han höjde ett litet glas med en genomskinlig vätska. Jag log mot honom och tog emot glaset. Det brände i halsen när spriten föll ner i strupen, men det mildrade alla känslor, fick mig avslappnad. Efter några shots till hade jag nästan glömt bort Conrad och hans sliskiga händer som var överallt, nästan.

Det blev många shots tillslut, och många drinkar. Hur skulle jag klara av morgondagen?

 

   

 

Helvetes SO, gå och dö! Jag fattade inte någonting! Jag skulle misslyckas på provet, igen. Att det ska vara så förbannat svårt att koncentrera sig. Just då hördes steg i trappan. Någon var på väg till mitt rum för att göra mig ännu mer distraherad.

- "I'm studing!" skrek jag för full hals. Stegen stannade precis utanför min dörr.

- "So should I go?" sa en välbekant röst. Jag slängde i väg boken och sprang mot dörren. Där stod han och flinade, lika perfekt som alltid. Jag attakerade honom och lindade benen runt hans rygg. Våra läppar möttes passionerat för första gången på 5 dagar. Min händer borrade in sig i hans mjuka lockar och jag skrattde av lycka.

- "You can't belive how much I missed you!" sa han efter kyssen.

- "Infact I thinkt I can" sa jag och kysste honom igen. Han bar mig mot sängen och la mig ner. Vi kysste mer och mer och när Harry kysste mig längs halsen började jag skratta högt. Han närmade sig mitt ansikte och såg mig in i ögonen. Han var lycklig, man såg det genom hans ögon. Det var inget speciellt, men om man tittade noga kunde man skymta en gnistra i ena ögat. En gnistra av lycka. Och känslan blev bara mer extalterande när jag viste att han var glad över att träffa mig. Det kändes som om jag skulle börja gråta vilken sekund som helst, och just i det ögonblicket kändes det som om mina ögon var extra blanka. "Skärp dig, du gråter inte och det ska du inte heller" tänkte jag bestämt för mig själv. Enda sedan jag träffade Harry att jag blivit alldeles kännslosam, vilket var en sak jag inte riktigt uppskattade. Som typ hormonförändringar, fasst ändå inte. 5 dagar. Det upprepades i mitt huvud. En nackdel med att kalla en popstjärna sin pojkvän. Vi sågs inte särskilt mycket och ibland kunde det gå en hel vecka innan vi kysstes. Men vi gjorde alltid det bästa av dom stunderna vi hade tillsammans. Varje minut med Harry var guldvärd. 

- "If you had a baby what would you name it?" frågade jag alldeles inpulsdrivet. Harry gav mig en fågande blick som sedan blev alldeles skräckslagen. Han tittade ner på min mage.

- "You're not pregnant, right?" han tittade på mig med en skrämd min. Jag skrattde lite.

- "No, I'm not pregnant" sa jag och försökte glömma bort vad han nyss hade sagt, men som väntat klistrades den idén fast i min hjärna. Jag kunde nästan se det framför mig. Harry, med vår lilla flicka i famnen, jag med en enorm mage där vår andra lilla flicka låg. Tanken fick mig att rysa och le på samma gång. Vad uschigt men ändå fint på samma gång. "I just wonder" sa jag enkelt och ryckte på axlarna. Vi satte oss upp igen, Harry tänkte en stund.

- "Darcy, I think" sa han efter en stund. "If it ware a girl". Jag log stort. Darcy, jag gillade det, mycket, för mycket. Det nästan skrämde mig hur lockande tanken var att skaffa familj med Harry. Harry la sig ner i sängen och la mig ovan på honom. Fast på ett fint sätt. Mitt huvud låg på hans bröstkorg och jag kunde känna varje andetag han tog. Han händer låg runt min midja och mina smekta hans starka armar. Han viskade ord till mig. Jag kände först nu hur mycket jag hade saknat Harry. Allt med honom, han betydde så obegripligt mycket för mig.

- "What would you name her?" viskade han. Jag log åt hans fråga.

- "Hazel" sa jag och slöt ögonen.

- "Hazel Darcy Katie Styles" viskade han hest. Katie, min mamma hette så. Han ville döpa vårt barn efter min mamma. Varför skulle han vilja det? Hon var väll direkt en förebild. Men trots det gillade jag tanken.

- "I love you" sa han och kysste min panna. Jag skrattade lite av lycka.

- "I love you too"

 

 

Regnet smattrade ljudligt utanför. Drip, drop, drip, drop. En evig cykel av vatten, som aldrig tog slut för den visste exakt vart den skulle. Att den skulle landa, sedan sugas upp av solen igen. Bli till ett moln, regna ner och sen började allt om igen. Det var så förutsegbart att man blev galen. Ändå avundades jag regnet, för dess målmedvetenhet, för dess vilja. Tänk om jag var sådan också. Alltid visste vad jag ville, alltid ha ett säkert mål. Som att beslut vid olika tillfällen skulle vara lättare om man visste.

Hur jag en försökte skjuta det visste jag exakt vad jag tänkte på. Turnen, Harry. När jag tänker tillbaka på hur mitt liv var innan jag mötte honom känns det helt värdelöst. Vad gjorde jag då egentligen. När jag inte hade någon att sakna och älska. Men jag mådde inte bra då, jag mår inte bra nu heller, men bättre och det är Harry's förkänst.

- "What are you thinking about babe?" frågade Harry och tittade upp från skvaller tidningen i hans hand. I vanliga fall köpte jag alldrig skvaller tidningar, men jag mindes när jag såg den för första gången i mat affären och tänkte att jag måste ha den. "Harry seen with mystery woman" täckte nämligen omslaget med stora gula, bokstäver.

- "That" sa jag och satte mig upp i sängen Harry satte sig brevid mig.

- "What?" sa han förvirrat "my voice?" Jag nickade långsamt och la mig ner igen. Han la sig brevid mig och tog mig i ett starkt grepp.

- "And your hair" sa jag och drog efter andan lite. Det värkte i bröstet vid tanken av att vara utan Harry's hår att trassla in sig i. "And your smell, and your hands, and laugh, and your dimples" sa jag och skrattde lite mitt i erkännandet " and how much I'm going to miss it." Han suckade och borrade in sitt ansikte i mitt toviga hår.

- "We work it out" viskade han. Rösten lät så säker. Han trodde på oss så mycket. Varför gjorde inte jag det?

- "But what if you meat someone?" sa jag hjälplöst "someone better then me"

Han satt sig upp för att kunna se mig i ögonen. Hans ansikts uttryck var sorgset, som alltid när jag förklarade att jag inte tyckte jag var värd honom. Ibland kände jag mig exakt som Bella i Twilight, och jag ogillade hennes karaktär stark så det var ingent positivt.

- "Léa, you're the best thing ever happend to me" sa han ärligt "I will never find someone better then you 'cause you're perfect to me and I love you deeply"

Jag log, fasst inte av lycka. Inte den där rena lyckan i alla fall. När man bara ler för att det är omöjligt att låta bli. Så lycklig som jag faktiskt varit den senaste tiden. Det var ett falskt leénde. Inte för att skydda mig, utan för att skydda Harry. Han fick alltid något ledset i ögat när jag visade mig ledsen. Han verkade så sårbar och jag ville inte göra det värre, för jag älskade honom. Men det var inte roligt att låtsas, faktum var at jag hatade det, mycket. Det tog fram det sämsta ur folk. Jag föraktade oärlighet för att jag hade mött den värsta sorten. När vi var på sjukhuset och mamma sa att pappa och Mathias bara hade några lätta skador. Eller när Oceane hade sagt att hon aldrig skulle lämna mig och senare flyttat till New York. Lögner var avskyvärda, fruktansvärda och ändå ljög jag. Ändå förfalskade jag mitt leénde till honom, när han var så ärlig mot mig. Och han gick på det, han köpte det helt. För med fyra år på sig att öva antog jag att det såg trovärdigt ut. I fyra år hade jag hållt till baka mina kännslor. För när någon kommer fram och frågar hur man mår är det inte läga att bryta ihop, trots att det var allt jag ville göra. Bara lägga mig ner på marken och ge upp. Släppa allt, alla kännslor som töjde på mitt hjärta. Men jag hade aldrig gjort så, jag hade nickat och svarat att allt var lungt trots att jag bara villa ta tag i personen och skreka i deras ansikte "Min pappa är död, min bror är död, min mamma är en alkholist, min syster bor i Amerika, jag har lämnt allt som någonsin betydde något föt mig, hur fan tror du att jag mår!?". Men jag var experkt på att dölja sådant, att hantera mig själv. Det var bara en ända person som visste dessa saker om mig, och det var inte Harry eller Oceane eller Bailey, det var Niall. Niall var den ända det kännts okej att berätta för. Varför hade jag ingen aning, men jag antog att jag inte villa att dom skule oroa sig. Niall var inte sådan som gick runt och bekymmrade sig, han tog lätt på saker och därför hade jag också gjort det. Kanske var det Niall jag behövde just nu. Inte Harry, inte mamma, inte Miranda, inte Louis, utan kanske var den jag behövde som mest nu min allra bästa vän.

 

- "So you and that boy are pretty seriuse, aren't you?" sa mamma och avbröt den heliga morgon tystnaden. Helig var dock ett överdrivande adjektiv, men vi pratade nästan aldrig vid frukost bordet. Man satt bara tyst med en tidning och en kopp te och njöt av varandras enkla sällskap. Sen hade jag också vant mig vid tystnaden eftersom jag ätit frukost själv ganska ofta eller rant av hoppat över den. Men det hade ändrats. Ända sedan mamma hade trillat med cyklen och brutit armen hade hon inte till bringat hela dagarna i sängen eller soffan med en ciggarett i munnen och fettigt hår. Jag tror till och med jag hade sett henne använda löpbandet på balkongen någon gång. Och det där ljusa toppen med ringad rygg som kädde henne så bra tror jag bestämt att hon hade här om dagen. Hon hade blivit lite rosigare om kinderna och ringarna under ögonen var inte riktigt lika synliga. Hon var vacker, jätte vacker. Nästan en kopia av Oceane, eller snarare var Oceane en kopia av henne. Hon hade satt upp det långa håret i knut på huvudet. Det hänge inte ner massa hår och dålde hennes ansikte. Man kunde mer se konturerna nu, och hennes höga käkben. Hon mådde så mycket bättre än innan och det gladde mig stort.

- "Harry, mum" svarade jag med en liten bit förakt "he's name is Harry, and yes, we are seriuse"

Hon suckade lite och la ifrån sig tidning. Jag visste inte var hon ville komma med detta. Hon var inte överbeskyddande, men hon var mammig trots sina problem. Jag la tidningen i min hand åt sidan för att lyssna på vad hon hade att säga.

- "You are careful right?" frågade hon försiktigt. Detta samtalet var lika pinsamt för henne som för mig. Dock var det lite sent eftersom jag var 17, inte 15 och redan hade haft ett antal pojkvänner. Men när den tiden hade varit visste knappt mamma vad jag hette, än mindre om jag hade pojkvän. Jag hade förlorat oskulden till Daniel, en månad efter jag träffat honom, jag var bara 14 och ett halvt på. Skamen skjölde över mig när jag tänkde på det. "I mean you're beaing safe, or you know what I'm talking about"

Jag skrattade lite åt hennes tappra försök att vara en god mor. För även om hon misslyckades totalt eftersom hon aldrig varit riktigt den sorten, så värmde det att hon försökte.

- "Yes mum, we are beaing safe" jag reste mig upp för att börja duka av "But I actually have to hurry, Niall will be here in 30 minutes and I have to shower"

Jag tog undan smöret och osten och gick sedan mot badrummet.

 

Dom varma strålarna brände i huden och fick luften att ånga. Och det kändes nästan som att den ångade hjärnan, typ rensade den från allt onödigt så att man kunde ta itu med mer allvarliga problem som till exempel om jag skulle raka benen eller inte. Anledningen till nej var att jag skulle ha jeans på mig, anledningen till ja var att jag inte visste om jag och Harry skulle vara ensam något. Det övervägde mitt beslut och jag fram rakhyvlen från hyllan.

 

- "You're the most slowest person I know" sa Niall irriterat och satte sig i den stora fotöljen som stod i hörnet av rummet. Jag skrattade lite lågt och drog av mig tröjan. Det blev inte pinsamt alls faktiskt. Niall hade sett mig utan tröja förut, vi var som syskon.

- "But I didn't look good in that shirt" sa jag och tog fram ännu ett alternativ. Jag hade stått i 20 minuter och försökt välja en passande utstyrsel till middagen. Det var ingen stor grej faktiskt, inte större än en av min och Harry's dejter. Vi skulle äta middag hemma i Louis och Harry's lägenhet. Alla åtta, Eleanor och Danielle skulle vara där också. Det var delvis därför jag inte ville se fruktansvärd ut eller jag vet inte, helt fel. Jag ville inte att Harry skulle behöva skämmas över mig.

- "You look great in everything Léa" sa Niall lågt och tog fram en tidning från mitt skriv bord.

Än så länge hade jag mina blodröda jeans på mig. Jag hade valt dom eftersom min rumpa såg helt perfekt ut i dom, dess värre var det svårt att matcha röda byxor.

Hastigt drog jag ut något vitt ur garderoben. Det var en t-shirt med ett svart mönster på, riktigt snygg var den och passade perfekt till mina byxor. Jag letade snabbt fram några ringar satte på mig dom och drog med mig Niall till hallen.

 

- "So what do we need?" frågade jag inne i mataffären. Vi var vid kyldisken och kollade på dom olika varorna. Dom andra skulle äta tacos och eftersom jag inte ville ställa till med för mycket besvär skulla jag också äta det fasst en vegeteriansk verition. Niall kollade snabbt igen inköpnings listan som Zayn hade skickat till honom.

- "Minced meet is all that's left" sa han och tog upp en påse med köttfärs från kyldisken. Jag släppte påsen med ärtor jag stått och pillat på och följde med honom till kassan. Vi pratade lite och skrattade om vart annat. I Niall's närhet kunde jag inte sluta le.