Helvetes SO, gå och dö! Jag fattade inte någonting! Jag skulle misslyckas på provet, igen. Att det ska vara så förbannat svårt att koncentrera sig. Just då hördes steg i trappan. Någon var på väg till mitt rum för att göra mig ännu mer distraherad.

- "I'm studing!" skrek jag för full hals. Stegen stannade precis utanför min dörr.

- "So should I go?" sa en välbekant röst. Jag slängde i väg boken och sprang mot dörren. Där stod han och flinade, lika perfekt som alltid. Jag attakerade honom och lindade benen runt hans rygg. Våra läppar möttes passionerat för första gången på 5 dagar. Min händer borrade in sig i hans mjuka lockar och jag skrattde av lycka.

- "You can't belive how much I missed you!" sa han efter kyssen.

- "Infact I thinkt I can" sa jag och kysste honom igen. Han bar mig mot sängen och la mig ner. Vi kysste mer och mer och när Harry kysste mig längs halsen började jag skratta högt. Han närmade sig mitt ansikte och såg mig in i ögonen. Han var lycklig, man såg det genom hans ögon. Det var inget speciellt, men om man tittade noga kunde man skymta en gnistra i ena ögat. En gnistra av lycka. Och känslan blev bara mer extalterande när jag viste att han var glad över att träffa mig. Det kändes som om jag skulle börja gråta vilken sekund som helst, och just i det ögonblicket kändes det som om mina ögon var extra blanka. "Skärp dig, du gråter inte och det ska du inte heller" tänkte jag bestämt för mig själv. Enda sedan jag träffade Harry att jag blivit alldeles kännslosam, vilket var en sak jag inte riktigt uppskattade. Som typ hormonförändringar, fasst ändå inte. 5 dagar. Det upprepades i mitt huvud. En nackdel med att kalla en popstjärna sin pojkvän. Vi sågs inte särskilt mycket och ibland kunde det gå en hel vecka innan vi kysstes. Men vi gjorde alltid det bästa av dom stunderna vi hade tillsammans. Varje minut med Harry var guldvärd. 

- "If you had a baby what would you name it?" frågade jag alldeles inpulsdrivet. Harry gav mig en fågande blick som sedan blev alldeles skräckslagen. Han tittade ner på min mage.

- "You're not pregnant, right?" han tittade på mig med en skrämd min. Jag skrattde lite.

- "No, I'm not pregnant" sa jag och försökte glömma bort vad han nyss hade sagt, men som väntat klistrades den idén fast i min hjärna. Jag kunde nästan se det framför mig. Harry, med vår lilla flicka i famnen, jag med en enorm mage där vår andra lilla flicka låg. Tanken fick mig att rysa och le på samma gång. Vad uschigt men ändå fint på samma gång. "I just wonder" sa jag enkelt och ryckte på axlarna. Vi satte oss upp igen, Harry tänkte en stund.

- "Darcy, I think" sa han efter en stund. "If it ware a girl". Jag log stort. Darcy, jag gillade det, mycket, för mycket. Det nästan skrämde mig hur lockande tanken var att skaffa familj med Harry. Harry la sig ner i sängen och la mig ovan på honom. Fast på ett fint sätt. Mitt huvud låg på hans bröstkorg och jag kunde känna varje andetag han tog. Han händer låg runt min midja och mina smekta hans starka armar. Han viskade ord till mig. Jag kände först nu hur mycket jag hade saknat Harry. Allt med honom, han betydde så obegripligt mycket för mig.

- "What would you name her?" viskade han. Jag log åt hans fråga.

- "Hazel" sa jag och slöt ögonen.

- "Hazel Darcy Katie Styles" viskade han hest. Katie, min mamma hette så. Han ville döpa vårt barn efter min mamma. Varför skulle han vilja det? Hon var väll direkt en förebild. Men trots det gillade jag tanken.

- "I love you" sa han och kysste min panna. Jag skrattade lite av lycka.

- "I love you too"

 

 

Regnet smattrade ljudligt utanför. Drip, drop, drip, drop. En evig cykel av vatten, som aldrig tog slut för den visste exakt vart den skulle. Att den skulle landa, sedan sugas upp av solen igen. Bli till ett moln, regna ner och sen började allt om igen. Det var så förutsegbart att man blev galen. Ändå avundades jag regnet, för dess målmedvetenhet, för dess vilja. Tänk om jag var sådan också. Alltid visste vad jag ville, alltid ha ett säkert mål. Som att beslut vid olika tillfällen skulle vara lättare om man visste.

Hur jag en försökte skjuta det visste jag exakt vad jag tänkte på. Turnen, Harry. När jag tänker tillbaka på hur mitt liv var innan jag mötte honom känns det helt värdelöst. Vad gjorde jag då egentligen. När jag inte hade någon att sakna och älska. Men jag mådde inte bra då, jag mår inte bra nu heller, men bättre och det är Harry's förkänst.

- "What are you thinking about babe?" frågade Harry och tittade upp från skvaller tidningen i hans hand. I vanliga fall köpte jag alldrig skvaller tidningar, men jag mindes när jag såg den för första gången i mat affären och tänkte att jag måste ha den. "Harry seen with mystery woman" täckte nämligen omslaget med stora gula, bokstäver.

- "That" sa jag och satte mig upp i sängen Harry satte sig brevid mig.

- "What?" sa han förvirrat "my voice?" Jag nickade långsamt och la mig ner igen. Han la sig brevid mig och tog mig i ett starkt grepp.

- "And your hair" sa jag och drog efter andan lite. Det värkte i bröstet vid tanken av att vara utan Harry's hår att trassla in sig i. "And your smell, and your hands, and laugh, and your dimples" sa jag och skrattde lite mitt i erkännandet " and how much I'm going to miss it." Han suckade och borrade in sitt ansikte i mitt toviga hår.

- "We work it out" viskade han. Rösten lät så säker. Han trodde på oss så mycket. Varför gjorde inte jag det?

- "But what if you meat someone?" sa jag hjälplöst "someone better then me"

Han satt sig upp för att kunna se mig i ögonen. Hans ansikts uttryck var sorgset, som alltid när jag förklarade att jag inte tyckte jag var värd honom. Ibland kände jag mig exakt som Bella i Twilight, och jag ogillade hennes karaktär stark så det var ingent positivt.

- "Léa, you're the best thing ever happend to me" sa han ärligt "I will never find someone better then you 'cause you're perfect to me and I love you deeply"

Jag log, fasst inte av lycka. Inte den där rena lyckan i alla fall. När man bara ler för att det är omöjligt att låta bli. Så lycklig som jag faktiskt varit den senaste tiden. Det var ett falskt leénde. Inte för att skydda mig, utan för att skydda Harry. Han fick alltid något ledset i ögat när jag visade mig ledsen. Han verkade så sårbar och jag ville inte göra det värre, för jag älskade honom. Men det var inte roligt att låtsas, faktum var at jag hatade det, mycket. Det tog fram det sämsta ur folk. Jag föraktade oärlighet för att jag hade mött den värsta sorten. När vi var på sjukhuset och mamma sa att pappa och Mathias bara hade några lätta skador. Eller när Oceane hade sagt att hon aldrig skulle lämna mig och senare flyttat till New York. Lögner var avskyvärda, fruktansvärda och ändå ljög jag. Ändå förfalskade jag mitt leénde till honom, när han var så ärlig mot mig. Och han gick på det, han köpte det helt. För med fyra år på sig att öva antog jag att det såg trovärdigt ut. I fyra år hade jag hållt till baka mina kännslor. För när någon kommer fram och frågar hur man mår är det inte läga att bryta ihop, trots att det var allt jag ville göra. Bara lägga mig ner på marken och ge upp. Släppa allt, alla kännslor som töjde på mitt hjärta. Men jag hade aldrig gjort så, jag hade nickat och svarat att allt var lungt trots att jag bara villa ta tag i personen och skreka i deras ansikte "Min pappa är död, min bror är död, min mamma är en alkholist, min syster bor i Amerika, jag har lämnt allt som någonsin betydde något föt mig, hur fan tror du att jag mår!?". Men jag var experkt på att dölja sådant, att hantera mig själv. Det var bara en ända person som visste dessa saker om mig, och det var inte Harry eller Oceane eller Bailey, det var Niall. Niall var den ända det kännts okej att berätta för. Varför hade jag ingen aning, men jag antog att jag inte villa att dom skule oroa sig. Niall var inte sådan som gick runt och bekymmrade sig, han tog lätt på saker och därför hade jag också gjort det. Kanske var det Niall jag behövde just nu. Inte Harry, inte mamma, inte Miranda, inte Louis, utan kanske var den jag behövde som mest nu min allra bästa vän.

 

- "So you and that boy are pretty seriuse, aren't you?" sa mamma och avbröt den heliga morgon tystnaden. Helig var dock ett överdrivande adjektiv, men vi pratade nästan aldrig vid frukost bordet. Man satt bara tyst med en tidning och en kopp te och njöt av varandras enkla sällskap. Sen hade jag också vant mig vid tystnaden eftersom jag ätit frukost själv ganska ofta eller rant av hoppat över den. Men det hade ändrats. Ända sedan mamma hade trillat med cyklen och brutit armen hade hon inte till bringat hela dagarna i sängen eller soffan med en ciggarett i munnen och fettigt hår. Jag tror till och med jag hade sett henne använda löpbandet på balkongen någon gång. Och det där ljusa toppen med ringad rygg som kädde henne så bra tror jag bestämt att hon hade här om dagen. Hon hade blivit lite rosigare om kinderna och ringarna under ögonen var inte riktigt lika synliga. Hon var vacker, jätte vacker. Nästan en kopia av Oceane, eller snarare var Oceane en kopia av henne. Hon hade satt upp det långa håret i knut på huvudet. Det hänge inte ner massa hår och dålde hennes ansikte. Man kunde mer se konturerna nu, och hennes höga käkben. Hon mådde så mycket bättre än innan och det gladde mig stort.

- "Harry, mum" svarade jag med en liten bit förakt "he's name is Harry, and yes, we are seriuse"

Hon suckade lite och la ifrån sig tidning. Jag visste inte var hon ville komma med detta. Hon var inte överbeskyddande, men hon var mammig trots sina problem. Jag la tidningen i min hand åt sidan för att lyssna på vad hon hade att säga.

- "You are careful right?" frågade hon försiktigt. Detta samtalet var lika pinsamt för henne som för mig. Dock var det lite sent eftersom jag var 17, inte 15 och redan hade haft ett antal pojkvänner. Men när den tiden hade varit visste knappt mamma vad jag hette, än mindre om jag hade pojkvän. Jag hade förlorat oskulden till Daniel, en månad efter jag träffat honom, jag var bara 14 och ett halvt på. Skamen skjölde över mig när jag tänkde på det. "I mean you're beaing safe, or you know what I'm talking about"

Jag skrattade lite åt hennes tappra försök att vara en god mor. För även om hon misslyckades totalt eftersom hon aldrig varit riktigt den sorten, så värmde det att hon försökte.

- "Yes mum, we are beaing safe" jag reste mig upp för att börja duka av "But I actually have to hurry, Niall will be here in 30 minutes and I have to shower"

Jag tog undan smöret och osten och gick sedan mot badrummet.

 

Dom varma strålarna brände i huden och fick luften att ånga. Och det kändes nästan som att den ångade hjärnan, typ rensade den från allt onödigt så att man kunde ta itu med mer allvarliga problem som till exempel om jag skulle raka benen eller inte. Anledningen till nej var att jag skulle ha jeans på mig, anledningen till ja var att jag inte visste om jag och Harry skulle vara ensam något. Det övervägde mitt beslut och jag fram rakhyvlen från hyllan.

 

- "You're the most slowest person I know" sa Niall irriterat och satte sig i den stora fotöljen som stod i hörnet av rummet. Jag skrattade lite lågt och drog av mig tröjan. Det blev inte pinsamt alls faktiskt. Niall hade sett mig utan tröja förut, vi var som syskon.

- "But I didn't look good in that shirt" sa jag och tog fram ännu ett alternativ. Jag hade stått i 20 minuter och försökt välja en passande utstyrsel till middagen. Det var ingen stor grej faktiskt, inte större än en av min och Harry's dejter. Vi skulle äta middag hemma i Louis och Harry's lägenhet. Alla åtta, Eleanor och Danielle skulle vara där också. Det var delvis därför jag inte ville se fruktansvärd ut eller jag vet inte, helt fel. Jag ville inte att Harry skulle behöva skämmas över mig.

- "You look great in everything Léa" sa Niall lågt och tog fram en tidning från mitt skriv bord.

Än så länge hade jag mina blodröda jeans på mig. Jag hade valt dom eftersom min rumpa såg helt perfekt ut i dom, dess värre var det svårt att matcha röda byxor.

Hastigt drog jag ut något vitt ur garderoben. Det var en t-shirt med ett svart mönster på, riktigt snygg var den och passade perfekt till mina byxor. Jag letade snabbt fram några ringar satte på mig dom och drog med mig Niall till hallen.

 

- "So what do we need?" frågade jag inne i mataffären. Vi var vid kyldisken och kollade på dom olika varorna. Dom andra skulle äta tacos och eftersom jag inte ville ställa till med för mycket besvär skulla jag också äta det fasst en vegeteriansk verition. Niall kollade snabbt igen inköpnings listan som Zayn hade skickat till honom.

- "Minced meet is all that's left" sa han och tog upp en påse med köttfärs från kyldisken. Jag släppte påsen med ärtor jag stått och pillat på och följde med honom till kassan. Vi pratade lite och skrattade om vart annat. I Niall's närhet kunde jag inte sluta le.