Att vakna upp i en okänd säng med dunkande huvud och utkletad mascara var aldrig ett gott tecken, och det här tillfället var inget undantag. Det mest obehagliga var att man inte minns, inte ett skit minns man. Vad hade hänt igår kväll egenkligen, varför låg jag är i det ljusa rummet med stora fönster. Jag tittade mig omkring lite, det var ett bebott rum, det syntes. Kläder på golvet och grejer på skrivbordet. Det stod en gitarr lutad mot väggen, den hade nog några år på nacken. Jag gick ur sängen och fram till gitarren, den var bara vanligt brun färgad, det var inget speciellt med den. Ostämd var den något också, det märkte jag när jag försökte med ett akord och det bara lät som ett fullt gnissel. Men det kändes rätt och spela på den, helt perfekt. Jag vet inte varför idén dök upp i mitt huvud men jag skyndade mig att kolla gitarrens halsfätsningen. Där var det jag letat efter, ett litet hjärta djupt in ristat i trät. Minnena kom emot mig som en våg, jag hade ristat in hjärtat där för exakt 3 år sedan. Jag hade ingen aning om varför jag mindes datumet så exakt, men det var en viktig dag antar jag. Jag log för mig själv och tänkte på hur vi hade suttit mitt emot varandra, hur Niall sedan hade sagt att han hade kunnat sova utomhus för all framtid. Han hade lagt sitt pojkhuvud i mitt knä och slutit ögonen. Jag hade bara tittat på hans vackra ansikte och tänkt för mig själv hur mycket jag faktiskt älskade honom.

- "So you find it?" sa en röst vid dörren. Jag vände mig om och såg Niall stå där i en handduk runt höften. Han log stort mot mig.

- "Yes, I did" svarade jag och gav gitarren en blick. Niall gick fram och satte sig brevid mig. Han tog gittaren och slog ett akord, det lät hemskt men det funkade ändå. Jag kände genast igen sången och tog ett andetag för att stämma.

"Isn't she lovley, isn't she wonderful, isn't she precious, less then one minute old" vi flinade menande mot varandra. Sången hade vi sungit varje dag i en hel sommar, nästan. Niall hade kollat upp akorden och lärt sig dom utantill, det vra vår sång på något vis. "I never thought through love we'd be, making one as lovely as she, but isn't she lovely made from love". När Niall plötsligt slog fel akord började jag skratta. Han försökte rätta sig men föll in i skrattet han också.

- "What am I doing here?" frågade jag och över gick till min seriösa stämma. Han suckade djup och satte gitarren på sin plats. Han reste sig upp och räkte en vänlig hand mot mig. Jag tog tag i den och han drog mig upp från golvt.

- "Still as a fether" mumlade han och satte sig på sängen. Jag satte mig brevid honom. Han suckade och drog upp axlarna en aning. Jag blev plötsligt orolig över vad han skulle säga, jag hade inget minne av vad som hade hänt kvällen innan, tänk så hade det gått snätt mellan mig och Niall.

- "You and Miranda had a girls night out, if you don't remember that" han tittade allvarligt på mig. Jag nickade långsamt och veckade ögonbrynen. Svaga minnen hade jag kvar, viket bara kunda betyda en sak, alkohol, för mycket också.

- "But you're not a girl" sa jag och masserade långsamt tinningen för att lätta på huvudvärken, jag mådde illa också. Magen sög ihop sig vid minsta tanken på frukost, jag var dock väldigt törstig. "Why were you there?"

Han skrattade lite.

- "Yeah, thanks for noticing" sa han med ett uns av sarkasm "you had a little to much to drink, so I helped you home"

Jag kände ångesten välla över mig, att jag aldrig kunde hålla koll på hur mycket jag hällde i mig. Mycket tålde jag, men gränsen fanns, och det var ofta jag överträdde den. Jag gömde mitt ansikte i mina händer och skakade på huvudet. Niall's hand strök mig mjukt över ryggen.

- "It's okey, Léa" viskade han "it can happen to us all". Jag tittade upp på hans ärliga ansikte.

- "Bu it always happens to me" la jag till. Jag drog handen i min lugg och kände sedan på mina kinder. Masacran låg utklätad runt ögonen och det kliade rejält.

- "Why did you help me?" frågade jag sen och satte upp mitt hår i en slarvig knut på huvudet.

- "Why wouldn't I?" frågade han "you're my best friend, I'll do anything for you, so when Miranda called, there were nothing else to do" han ryckte lätt på axlarna. Jag tittade förvånat upp på honom. Han höjde ögonbrynen.

- "Miranda called you?" frågade jag chockat. Hans ansikte fick en svag röd nyans och han undvek min blick. Han sökte långsamt efter ord.

- "Yeah, didn't you know that?" han vågade entligen möta mina ögon och log ett snett leénde.

- "I was drunk, remember?" jag flinade mot honom, han skrattade lite och tystande sedan allvarligt.

- "Yeah, but she did anyway" sa han och log frånvarande. Jag såg det direkt. Niall's ansikts uttryck och kropprörelser kunde jag utan till, han var så fruktansvärt lättläst.

- "You really fancy her, aren't you?" frågade jag lite halv retsamt och buffade på honom. Han flinade lite och tittade ner i golvet.

- "I don't know" sa han och lät med ens alldeles hopplös "she's beautiful" Han tittade på mig med ledsna ögon "but I don't know how it's gonna work" han suckade tungt.

- "I don't see the problem" sa jag och ryckte på axlarna "she likes you too, and you have alredy snogged her" Jag skrattad lite och skymtade ett snabbt leénde på Niall's läppar.

- "Well that's you, Léa" suckade han "you always see everything so easy, I'm not like you"

Jag tänkte över ett tag på vad han hade sagt. Var jag verkligen sådan som såg posetivt på allt. Jag kände faktiskt inte igen det, inte alls. Men Niall var nog den enda personen som kunde mig innan och utan. Det han sa måste väll stämma. Undra om Harry också såg mig sådär, längre kom jag inte.

- "No, no, no, no, no, NO, NOOO!" skrek jag och flög upp från rummet. Gensat svartnade det för ögonen och magen knep ihop sig, men jag struntade fullständigt i det. Jag skyndade mig att leta rätt på byxorna jag hade haft här om kvällen. Men av någon anledning, när det minst behövdes, kunde jag inte hitta dom. Niall tittade föfärat på mig.

- "You're pants are under my pj, but why...." jag stoppade honom med handen och kastade undan Niall's rutiga pyjamas byxor. Där under låg mina shorts, dom var en aning kibbiga och fruktansvärt illa luktande, en blandning av alkohol och cigarett rök, jag kunde inte ha dom på mig.

- "Léa what is it!?" Plötslig stod Niall framför mig med ett fast tag runt mina handleder. Jag flackade panikfult med blicken och bröt sedan ihop. Jag borrade mitt ansikte mot hans mjuka pojkaxel. Hans armar la sig skyddande om mig.

- "He's gonna hate me" viskade jag gällt. "It's our one month aniversery and I'm going to have a hangover." Jag hulkade till lite och kramade Niall extra hårt, som ett extra tack för att han stod med armarna runt mig och lyssnade på mitt gnällande. Jag backade lite ifrån honom. Han tittade mjukt på mitt ansikte och log ett uppmuntrande leénde.

- "He's not gonna hate you Léa" han tog en hårslinga som åkt ner och satte den bakom  mitt öra. "He loves you deeply, I can tell, all of the boys can" han suckade lite "everything he talks about is you"

Jag skrattade lite sorgset.

- "Well, he's gonna break up soner or later so" Niall skakade på huvudet. Han rörde min kind lite lätt.

- "You don't get it hah?" jag skakade på huvudet "You're his everything, his life, he would do anything for you"

Jag fortsatte bara att skaka på huvudet. Det var inte logiskt, att Harry älskade mig, lika mycket som jag älskade honom.

- "Come on, I'll help you get dressed" sa han plötsligt och drog med mig till badrummet.

 

Jag hade duschat, jag hade sminkat mig och jag hade fått på mig kläder, Niall's kläder. Dom luktade svagt av äpple tvättmedel och var en aning förstora men jag älskade dom. Niall stod vid förnster på andra sidan rummet. Han såg liten och skör ut. Jag villa bara springa fram till honom och slänga armarna kring hans smala kropp och kyssa honom över hela ansiktet. Så mycket tyckte jag han förkänade. Han hade sett så sorgens ut när han förklarade för mig om Harry's känslor. Jag fullkomligt hatade att se honom sådär eftersom jag skyllde det på mig själv. Om jag inte bara hade lämnat honom had vi kanske varit tillsammans nu. Då kanske jag skulle ha varit kär i honom. Men så var inte fallet, jag älskade Niall, som en vän, en nära vän mer som bror faktiskt, men ändå bara vänskaplig kärlek, och så länge jag hade Harry, skulle det aldrig ändras.

Han gick fram till mig sakta. Jag vet inte om han hade tänkt säga något eller bara gäspa kanske, för jag slängde mig runt hans hals sekunden våra ögon möttes. Hans armar slöt sig sakta runt min midja och höll mig i ett mjukt, stadigt grepp. Jag pillade försigtigt med hans mjuka nackhår.

- "Thank you" viskade jag. Han svarade inte eller frågade. Han förstod tror jag. Jag drog mig tillbaka lite och la handen lätt på hans kind. Jag gick fram och gav den en snabb kyss. Sen log jag svagt och lämnade lägenheten.

 

Det hade blivit lite bättre, tror jag i alla fall. Det kändes så, min jag kanske bara inbillade mig. Jag ville ju att vår en månads dag skulle vara perfekt. Inte för att jag tyckte det var jätte viktigt eller så, men jag visste hur mycket det betydde för Harry, han hade pratat om det så länge, och sagt att han hade en jätte fin idé som jag absolut inte fick vet. Men som vanligt hade min otroliga dumdristighet och naivite, förstört allt ihop. Man skulle nog kunna säga att jag hatade mig själv i det här ögonblicket. Harry hade försökt nå mig några gånger, han hade både sms:at och ringt. Men jag visste att jag skulle bryta ihop om jag hörde hans mjuka röst, medkänsla var det sista jag behövde. Jag ville att någon skulle vara arg på mig och säga hur dumt och omoget det jag hade gjort var, jag ville ha bekräftelse. Men det skulle jag inte få av Harry, det visste jag. Han skulle bara bli ledsen, och jag klarade inte av människor som var ledsna på grund av mig.

Därför hade jag svarat med ett kort sms och bestämt var ville skulle träffas och vilken tid. Just nu stod jag i mitt rum med en hel hög av kläder på mitt golv och en lätt doft av Dior hängde i luften. Jag stod i bara BH och trosor och försökte klura ut det eviga klädsmysteriet. En snygg tröja och jeans skulle nog funka, lite smycken och eyliner så skulle det nog se riktigt bra ut, med det tänkt drog jag på mig en beigh blus och ett par svarta stuprörs jeans, en stickad kofta och en stor orange ring.

På min byrå låg en ljus lite låda med ett virkat skynke av locket, min mormors verk. I den lådan hade jag min mest värdefulla ägodelar, som min speldosa från Paris, min pastellfärgade vintage ring från London som Mathias en gång hade köpt åt mig, jag drog den genast på fingret, och min mors röda Chanel läppstift. Hon hade fått det av min pappa på hennes födelsedag. Men han hade bara använt det på speciella tillfällen, som på pappa och Mathias begravning. Hon hade gett det till mig direkt efter, jag hade aldrig för mått mig att använda det, för än nu. Jag drog med det perfekt formade stiftet över mina fylliga läppar. Jag kollade mig snabbt i speglen och tänkte genast på min farmor, som jag alltid varit så lik. Hon dog för ett par år sedan. Mitt när jag stod där och betraktade mig själv i speglen ringde det på dörren. Paniken steg smått inom mig, men jag skynade mot dörren. Precis innan jag skulle öppna drog jag på ett fejkat leénde som övergick till ett riktigt så fort jag fick se Harry. Hur hemskt mitt liv än var skulle Harry aldrig inte kunna få mig att dra på mungiporna.

- "Hi Harry" sa jag.

- "Hi Léa" svarade han. Jag log ännu större.

- "I've missed you" sa jag. Han gick in i lägenheten och bar upp mig. Våra läppar möttes passionerat.

- "I've missed you too" sa han sedan och släppte ner mig. Dunsen när jag nuddade golvet fick det att ringa i öronen och snurra i huvudet. Jag försökte att inte grimasera av smärta men var ändå tvungen att stå stilla ett ögonblick och sluta ögonen.

- "What's wrong?" frågade Harry och utan att se visste jag han rynkade ögonbrynen så som han alltid gjorde när något var fel.

- "Nothing" jag log svagt och öppnade ögonen. Han tittade skeptiskt på mig men beslöt sig för att strunta i det.

- "You look beautiful anyway" han la armarna om min midja och pussade mig på läpparna "redy to go?"

Jag log stort mot honom. Om jag bara undvek att göra saker som fick min bakfylla att visa sig så kanske våran en månadsdag skulle gå bra.

- "Yeah, just let me tell my mum and get my bag" Han gjorde som jag sa och släppte min midja. Jag gick ut till mamma i köket. Hon satt under lampan med glasögonen på näsa och letade jobb i en dagstidning. Hon tog av sig glasögonen och tittade upp när jag klev in i rummet.

- "I'm going to celebrate with Harry" sa jag "I might sleep over but I call you" Hon log mot mig.

- "I'll take care of her Mrs. Delmas" sa Harry och tonade upp bakom mig. Han la sina armar beskyddande om mig bakifrån och kyste min nacke. Min mamma flinade mot honom.

- "You know I wanna be called Katie, Harry" Han log artigt och gick fram till henne.

- "I just thought" han tog hennes hand i sin och böjde sig lite ner "that a beautiful woman like you should be treated with respect." han kysste mjukt hennes hand. Min mor bara stirrade på honom. Jag trodde först att hon skulle se hans drag som ett försök att fjäska. Men jag visste att det inte var Harry's avsikt, han menade varenda ord han sa, det gjorde han alltid. Min mammas ansikte sprack snart upp i ett brett leénde med en perfekt tandrad.

- "No wonder my daughter has fallen for you" sa hon och skrattade sitt plingande skratt. Harry skrattade också och gick sedan över till mig. Jag hade bara stått och iaktagit det konstiga ögonblicket men sen log jag, stort och kysste Harry mitt framför ögonen på mamma.

- "So should we leave?" frågade jag och han drog mig med ut i hallen.

 

- "Can't you just tell were we're going?" frågade jag irriterat, jag avskydde överraskningar. Han skrattade roat

- "No, it will ruin it" sa han bestämt och gav mig en snabb blick, han var inte arg, det syntes.

Jag satte armbågen vid kanten av fönstret och lutade huvudet mot handen. Det var en typiskt höstdag. Det regnade, fast bara lite och mot alla odds så sken solen. Det låg löv av alla olika slags färger längs vägarna. Himlen bryddes av en regnsbåge som sken i olkia färger. Jag kände mig som en äkta girl-i-girl, men jag älskade regnbågar, jag älskade den här typen av väder. Plötsligt kände jag en hand krama min. Han gav mig en hastig blick för att se om jag accepterade handen. Men det kändes skönt, jag hade en pojkvän brevid mig, som älskade mig, och jag älskade honom, det fanns inte särskilt mycket mer. Det var en ren lögn, det visste jag. Det fanns så mycker mer, men Harry var en början, en bra början. Jag log för mig själv.

 

Vi parkerade utanför att en tegelvilla med vit sten övervåning och vita knutar. Ett jätte fint hus faktiskt, det så lite gammeldags ut, mysigt och hemtrevligt. Jag såg mig omkring lite och upptäckte att vi var vid ett vanligt villa område.

Jag tittade frågande på Harry men han tittade inte tillbaka uatn log bara mot huset och började gå mot dörren.

- "Harry what are you doing!?" frågade jag förskräkt och drog honom i armen. "You can't just walk in to someone's house" jag tittade skärrat på honom. Han brast ut i gapskratt.

- "It's my house Léa" sa han och nickade mot dörren "come on" jag gick efter honom upp för trappan. 

Det var stort och luftigt där inne. Väggarna var ljust målade och på golvet lov stora vävda mattor i mörka mönster.

Det var hemtrevlig, precis som utsidan. Harry la sina händer över min ögon och kysste mitt öra. Han ledde mig sakta genom rummen, tills vi tillslut stannade. Han tog bort sina händer och ställde sig framför mig. Min ögon var fortfarande slutna dock så jag såg ingenting.

- "You can open your eyes now Léa" sa han