Jag tittade chockat ut över folkhavet och kände hur mitt blod frös till is. Mina fötter var som fast klistrade i marken. Jag försökte dra efter andan gång på gång men luften fastande i munnen. Det blev svårare att andas och mitt huvud började snurra. En brunett kom fram till mig och bad om ett foto. Hon var väldigt söt, påminde av någon jag kände, någon med exakt sådant lockigt hår och mörkblå ögon. Jag han inte se hennes ansikte särskilt tydligt, för i nästa sekund kända jag benen vika sig. Jag kunde inte göra någonting när jag insåg att jag föll mot den hårda marken. Jag dunsade till och mitt huvud skakade. Jag väntade på smärtan att komma, den smärta som fick än att bara vilja skrika ut i luften. Men den komm inte, jag kände ingenting. Min syster röst hördes i bakrunden. Men avståndet kunde jag inte urskilja, allt blev bara grumligt. Synen försvan. Jag såg ingenting, istället spelades bilder och scener upp framför mig. Jag, Oceane och Mathias vid lekparken, jag som rider på Aurora, mamma och pappa som kramas i köket, pappa i trädgården, pappa blek och livlös i kistan, den krossade bilen. Allt spelades om, allt jag upplevt, allt jag känt spelades som en film framför mig. Min pappas ansikte var det ända jag såg innan allt blev svart.

 

Min ögon ville inte öppna sig, hur mycket jag än försökte låg dom som fast klistarde mot ögat. Jag rörde på mig och kände att huvudet dunkade. Min grimas av smärta fick Harry att krama min hand extra hårt.

- "Do you need anything Léa?" frågade han oroligt "should I call a nurse?"

Jag kunde enkligen öppna min ögon och titta på Harry. På hans vackra ansikte som just nu hade en orolig mask över sig. Jag såg mig om i rummet. Det var stort och vit och luktade sjuka männsikor. Då insåg jag att jag låg i en sjukhus säng, på ett sjukhus, med min pojkvän brevid mig och min syster som borde vara här men av någon anledning kunde jag inte se henne.

- "Were's Oceane?" frågade jag svagt "what happend? What am I doing here?" 

- "She's just getting some coffee" sa Harry "you sure there's nothing I can do?" frågade han oroligt.

Jag tittade matt på honom och suckade.

- "Just kiss me" han tittade tvekand epå mig.

- "Are you sure I wont hurt you?"

Jag skrattade till lite men slutade tvärt när smärta kom som en ilning genom magen.

- "Just do it!" sa jag och hans läppar pressades hårt mot mina. Det var en spänd kyss. Från Harrys sida, som om han trodde på allvar att en av hans perfekta kyssar skulle få mig att må sämre.

- "Oh" sa Oceane's röst vid dörren. Hon såg väldigt trött ut och hennes långa hår hängde oborstat runt hennes smala ansikte. Det såg ut som att hon inte hade sovit på flera dagar. "You're awake"

- "What time is it?" frågade jag. Oceane tittade ner på sitt armbandsur.

- "Five, why?"

- "Oh good" sa jag. Jag la mitt huvud mot den vita dunkudden och slöt ögonen. Plötsligt kom allt tillbaka, huvudet snurrningen, andsvårigtheterna. Maskinen brevid mig började pipa coh jag hörde Oceane's panik slgna röst skrika på hjälp. Det sista jag hörde var Harry's röst.

- "I'm sorry Oceane" sa han med gråten i halsen "but I can't do it!" han rusade ut ur rummet som nu var fyllt av läkare och smälde igen dörren. Jag kunde höra honom gråta men resten minns jag inte.

 

- "Can you go get him?" frågade jag min syster som satt på en stol brevid sängen och betrakdade mig. Hon strök mig över håret och kysste min panna.

- "Sure" sa hon och gick ut ur rummet. En kort stund där efter stod Harry i dörröppningen. Oceane stod precis bakom.

- "I guess you wanna talk alone" sa hon "I'll be in the cafeteria". Hon gick sin väg. Harry gick fram till sängen och satte sig på stolen brevid. Han tog min hand i ett löst grepp.

- "Harry what's wrong?" frågade jag oroligt.

Han suckade djupt.

- "You" sa han sedan. Orden var som ett hugg i hjärtat. Menade han verkligen det, att jag var problemet. Idag kanske var dagen, dagen han skulle upptäcka att han kunde få något mycket bättre. Dagen som jag fruktade mest.

- "Me?" sa jag med darrig röst. Han reste sig upp.

- "This" sa hon och tittade menande på aparaten brevid mig, slangarna som gick in i min hud. "It's my fault that you're here" sa han och tog sig för pannan "I'm so sorry Léa"

Jag förstod inte någonting. Harry trodde att det var hans fel att jag låg i en sjukhus säng. Hans fel! Jag kunde inte få ihop det.

- "Harry" sa jag och tittade frågande på honom. "I have claustrophobia, I fainted, this isn't your fault"

Han gick upp från sin plats brevid mig och vankade av och an i rummet. Då och då tog han sig för panna av ångest och mumlade ohörbara saker. Plötsligt stannade han upp och tog ett djupt andetag. Hans allvarliga blick fick mig att rygga till. Hans sätt att reagera skrämde mig.

- "Well you wouldn't have fainted if it waren't crouded" sa han sen alldeles lungt. Min så efterhängda hjärna började förstå vad han menade.

- "So you blame your self for all the fans?" sa jag frågande.

- "Yes, Léa" sa han upprört "you don't deserve this, I'm so sorry" han började gå mot utgången. Jag kände hur paniken grep tag i mig. Han kunde inte gå, han fick inte gå! Förstod han inte att lämna mig var det som skadade mest. Att psykisk smärta är tusen gånger värre än fysiskt smärta, förstod Harry inte det? Jag drog ur nålarna från min kropp och strundade fullständigt i hur det sved, och att det förmodligen skulle komma en sjuksöterska när som helst och med säkerhet tvinga ner mig i säng om det var nödvändigt. Jag ville bara få tag i honom. Säga att allt var okej.

Min hand grepp tag i hans och jag vände honom om för att se hans ansikte.

- "Léa, what are you doing!?" sa han högt "go back to bed, the nurse are gonna freak out!". Jag släppte honom.

- "Just let me say this" sa jag bädjande "please". Han suckade och ryckte på axlarna.

- "I don't care" började jag "I don't care if you are famous. I don't care if they are millions of girls chasing you around, if you are a popstar on world class levle" jag drog efter andan och forsatte "I don't care about all those stuff, because they are not inportand, what's inportand is that I want you, all of you, for now, for the future. And if they are people that are going to chase me now too, paparazzis. People who want my autograf, a photo, I don't care. All I want is you, 'cause I love you Harry"

Jag släppte hans hand och tittade på honom. Hans ögon gav mig inget svar hur jag än försökte läsa hans olika signaler förstod jag inte hur han kände. Inte för än han tog mitt ansikte i hans händer och kysste mig passionerat. Jag la armarna runt hans midja och följde hans rörelser. Våra kroppar drogs samman och hans kyssar blev intensivare. Till slut tog han sig ifrån mig och lutade sin panna mot min. Han log stort.

- "I love you too" sa han och jag log mot honom.

- "Ms. Delmas you should be in bed" sa plötsligt en röst. En sköterska i 50 års åldern som hette Lauren stod i dörr öppningen och försökte se seriös ut, men jag märkte att hon dolde ett leénde.

- "I know" sa jag och la mig leénde till rätta i sängen. Harry satte sig på sin rätta plats brevid sängen, och tog min hand.

Jag föll in i en lycklig sömn. Allt var precis rätt.

 

Alla pratade nervöst i mun på varandra där vi satt i studion. Jag låg utsträckt över hela soffan med huvudet i Harry's knä och fötterna i Zayn's knä. Liam och Danielle satt tillsammans i en fotölj och detsamma gjorde Louis och Eleanor.

Miranda satt med Niall, dock inte i hans knä utan på armstödet. Vilket alla gjorde små blickar åt då och då. Miranda och Niall hade kommit riktigt nära varandra på Niall's 18 - års fest, och med när menar jag att dom hade hånglat. Louis hade kommit på dom sitta och delade saliv i en soffa. Fasst Miranda hade sagt att det bara var en en gångs företelse tror jag att hon har något med Niall. Inte ett hemligt förhållande eller så men någonting åt på G stadiet. Eleanor och Danielle hade jag för första gången träffat på Niall's fest också. Det hade klickat nästan direkt mellan mig och Eleanor, jag gillade henne jätte mycket. I alla fall så var vi samlade för att vi väntade på ett mycket viktigt besked. Biljetterna till pojkarnas "Up all night" tour hade släppt nu på morgonen och mangamentet skulle höra av sig hur försäljningen gick.

- "Why do they not call?" frågade Niall nervöst. Jag slickade på min klubba och stoppade den sen i Harry's mun för att kunna prata.

- "Calm down, Nialler" sa jag retsamt. Han gav mig en irriterad blick. "they call when they have news" sa jag allvarligt och la mig ner igen.

- "Thank you Leá" sa Niall ironiskt "that really helped" Jag ryckte på axlarna och tittade på Harry's sammanbitna ansikte.

Jag satte mig mot honom och kysste honom.

- "Don't worry" viskade jag i hans öra "it's gonna be fine!". Han besvarde stelt min kyssar men lättade senare upp lite och våra kyssar övergick till småhångel.

- "Does it taste good Léa?" frågade Louis retsamt, Niall skrattde lite stelt.

Jag gick ifrån Harry ett ögonblick.

- "Yes" sa jag och flinade "it does actually". Jag la mig ner igen och tog tillbaka min klubba som nu var hoss Zayn. Jag suckade åt den stela stämningen och drog upp min mobil från fickan. Jag kollade igenom Twitter och såg att jag hade nya mentios och följare. Trots att det bara var några dagar sedan jag skaffat Twitter hade jag redan över 40.000 följare. Något som faktiskt var väldigt chockande för mig, jag såg mig ju inte själv som en kändis. Men det var väll det som komm med Harry paketet. Att okända männsikor plötsligt skulle få reda på vem jag var. Att minsta lilla som berörde mitt och Harry's liv hamnade på tidningarnas omslag. Värst hade det nog varit när jag svimmade på gatan bland 100 stycken fans. Folk trodde till och med att jag hade dött. Harry hade sagt att jag trenda worldwide på Twitter, vad nu det betydde. Men han sa att många männsikor skrev #PrayForLéa och #PoorHarry.

Jag tog upp min mobil och tog ett foto på Harry som satt med rynkade ögonbryn och handen vid munen.

"My babe is worried...don't foget to buy tickets to Up all night tour wich has been relised this morning! xx" skrev jag och twittrade iväg det. Många favoritserade och retweetade.

"have them all redy!! xxx :D" skrev en tjej som jag visste att jag föjlde, "bought them this morning! :)" skrev en annan. Sen var det några som skrev om vårat förhållande, och det var både ris och ros.

"U 2 R THE CUTEST COUPLE ON EARTH!!! Harry is sooooo lycky 2 have you as his gf!! xx" jag log åt sånt, även om det kanske inte var sant, jag var lycklig med Harry.

Några tweets fick mig illa till mods, dom sårade mig inte, sånt hade inte direkt någon effekt på mig men det fick mig att känna den här kännslan av att inte räcka till. För det måste väll finnas en anledning till att folk hatar än. Jag hade frågat Harry det en gång. Han hade mest sätt ledsen ut och sagt att jag skulle ignorera dom.

Men "Harry deserve some1 better then u, slut..." och "HARRY IS MINE!! GO DIE U MOTHER FUCKER GINGER!!!!!" är inte det lättaste att ignorera.

Som om från ingenstans stod Niall plötsligt med telefonen vid örat. Han pratade ryckigt och med en orolig min.

- "Okey, bye" sa han och la på. Sen tittade han med allvarlig min på oss andra som förväntans fullt undrade hur det gick.

- "They sold out!" sa han sen och sprack upp i ett leénde. Dom andra pojkarna for upp och kramade varandra. Jag tittade lite på dom och skrattade.

- " That's great!" sa jag "I'm so happy for you guys!" Jag gick fram och kysste Harry mitt på läpparna. Dom andra fortsatte att prata i lyckligt i mun på varandra.

Jag satte mig i Harry's knä och kysste honom ännu en gång.

- "I'm so proud of you" sa jag och tittade honom rakt in i ögonen. Men han verkade inte särskilt glad, inte som dom andra i alla fall. Det var något som tyngde honom.

- "Harry, what's wrong?" frågade jag efter en minuts tystnad. Han suckade djupt och såg på mig med ledsna ögon. Han strök undan en hårslinga.

- "I don't wanna leave you" sa han och tog bort handen.