Dom där ögonen. Jag satt stille en stund, bara kände hur det kändes. Så blått. Jag drunknade, sagta sjönk jag mot botten. Ingen hörde, ingen såg. Hans röst var så avlägsen men ändå så nära. Jag kunde höra och se, men jag kände ingenting.

- "I didn't know how to say it" hans röst lät skör "I've thought about it for so long, you needed to know, Léa"

Jag förstod att han inte pratade om att lämna mig, eller vara en avskyvärd vän. Han pratade om orden hans mun hade yttrat efter.

- "I needed you to know my feeling for you" hans händer la sig i all hast på mina knottriga armar. "Please say something"

Berörning väckte mig. Hela situationen blev klarare inom en sekund. Niall älskade mig. Men inte på det sättet jag älskade honom. Han ville så mycket mer, jag förstod det nu. Vad vi hade varit hade aldrig räckt. Niall's närvaro som alltid lyste räckte för mig. Men han ville röra mig, och inte bara med ord. Han ville kyssa mig, älska mig på ett sätt som jag inte kunde förmå. De stadiet var förbi, men Niall hade aldrig släppt det.

- "Niall, I don't feel that way for you" viskade jag och vägrade att släppa hans blanka ögon med blicken, trots att mitt undermedvetna stretade emot. "I love you, but as a friend, or a brother. I have never loved you in that way, I'm so sorry."

Jag såg hans ansikte förvrängas. Gå i tusen bitar. Han mun öppnades en aning, hans ögon spärrades upp. Greppet runt min handleder svalnade. Jag försökte se på honom, trösta. Men han vände bort huvudet. Jag var nästan säker på att han skulle brista ut i gråt. Det fövånade mig när han vände huvudet mot mig och och log glädjelöst.

- "I should go" viskade han.

- "Niall please, I..." men han hade redan stängt ytterdörren bakom sig.

Det var inte mening men när jag stod vid diskbänken kunde jag inte rår för det. Jag tittade neråt mot entrédörren för att få en skymt av honom. Dörren öppnades, han tog ett steg och satte sig sedan på huk. Jag förstod först inte vad han höll på med. Men sen såg jag, han grät så han skakade.

 

- "Hi babe!"  sa Harry's lugna röst genom luren. Jag satte mig darrande ner i soffan och fösökte slappan av.

- "Hi" svarade jag och fortsatte pilla rastlöst med ett rivmärke på högerarmen. "Are you at the studio?"

- "Yes, we just finished" jag visste att han genom skådade mig. Men varför fortsatte han spela?.

- "Can you come over?" jag orkade inte bry mig hur min röst lät, lika bra han fick veta.

- "What's wrong Léa" han lät plötsligt allvarlig. "I'm not stupid, I heard when you said 'hi'"

- "See you in 30" jag la på. Jag drog upp benen till hakan och slöt ögonen. Varför tog det så hårt på mig? Han vara bara förälskad i mig. Jag tror jag kände mig lurad, som att våran vänskap inte hade varit det jag trodde. Alla gånger jag pratat om Harry med honom. Eller när jag stod i bara BH framför honom. Och dom gångerna han hade sagt hur vacker jag var. Det var på låtsas. Det var på riktigt för honom, men med en helt annan betydelse. Känslor jag helt hade missat, som jag inte ens trodde exsisterad mellan oss. Dom hade funnits där hela tiden.

Jag hatade mig själv, för att jag missade, jag hade sett det genom fingrarna. Alla gånger jag sett hur han vänt huvudet vid varje kyss mellan mig och Harry. Hur tronande hans blick var när han såg på mig. Hur han alltid skrattade lite högre än alla andra åt mina skämt. Hur överdrivet ledsen han blev när vi ställde in. Han var kär i mig.

Paniken grabbade åt sig min förmåga att tänka. Allt jag kunde göra var att försöka övertala mig själv att han inbillade sig. Niall var inte kär i mig på riktigt. Vår vänskap lurade honom. Det var så jag först tänkt när dom främmande orden lämnade hans läppar "I'm in love with you Léa".

Ju mer jag tänkte på det destu mer logiskt blev det, att han älskade mig.

Jag kollade snabbt min mobil. Sms från Harry.

"I'll be with you in 10. I love you no matter what xx"

Jag suckade djupt. Det var inte mig själv jag var orolig över, det var Niall. Om Harry blev arg skulle jag inte stå ut, jag ville inte se Niall mera sårad.

Jag ville att Harry skulle förstå att jag jag älskade honom mer än något annat. Hur mycket ljuser allt blev med Harry. Han sin egana sol. Spred värme och glädje och jag älskade honom för det.

Sättet han förändrade mig för varje dag, det var nytt för mig. Jag hade aldrig upplevt någonting tidigare, jag ville vara med Harry föralltid. Men tänk om han inte visste det, eller så kände han inte likadant. Det var det värsta, att aldrig vara säker på någonting. Händelsen med Niall fick mig att se annorlunda på saker och ting. Tänka igenom det mer noggrant. Var Harry pojkenjag skulle spendera resten av livet med, min själsfrände. Jag minns när vi låg i sängen och Harry för ett ögonblick trodde att jag var gravid. Hur skämmande och lockande livet med Harry var.

Det ringde på dörren, jag skulle precis resa mig när dörren öppnades och Harry kom inrusandes. Han tittade skräckslaget på mig. För en sekund såg det ut som om hans blick stannade extra länge vid min mage, men det kanske bara var inbillning.

- "What's wrong with you?!" sa han högt

Jag skrattade lågt.

- "Nothing, Harry" svarade jag trött. "Take of your shoes and ome to the kitchen"

Han gjorde som jag sa och gick till hallen.

- "Hi baby" sa jag och slöt mig i hans famn och kysste hans varma läppar. Jag log inombords.

- "I love you" sa han och kysste mig igen "but you scared me to death"

Jag drog mig ifrån honom och satte mig vid köksbordet. En kopp med ljummet te stod framför mig, förmodligen från mammas frukost.

Harry betraktade mig varsamt, var ända rörelse jag tog regristrerade han. Till jag nickade mot stolen framför mig, hann satte sig ner och såg fortfarande på mig, men inte lika genomborrande.

Det gick flera minuter av tystnad, jag hade ingen aning om hur många, men mer än en i alla fall.

- "Niall told me he were in love wtih me" sa jag tillslut. Jag såg nästan Harry's ögon vidgas, fast än min blick undvek honom.

- "What did you answer?" frågade han lugnt. Som om det jag sagt var det minst oroväckande i världen.

Jag kunde inte rå för att titta på honom.

- "I said that I didn't feel that way for him" svarade jag lika lugnt. Nu när Harry inte flippade ut kändes det inte lika stort. Som att det fanns en super enkel lösning och Harry visste vad vi skulle göra.

- "So what do you wanna do?" och där bröts den tankebanan. Jag visste inte, det ända jag egenkligen ville var att slänga armarna om Harry, låta honom bära mig till mitt sovrum och glömma allt det här.

- "You can't pretend that it never happend" ibland trodde jag han läste min tankar. "He loves you, but so do I"

Jag kände bara för att gråta, men det skulle inte hände. Mina ögon var lika ögontorra som alltid. Klumpen i bröstet växte och gjorde det svårare att andas. Att välja mellan Harry och Niall gick inte. Mellan Harry's kärlek och Niall's vänskap.

Jag kune inte förlora båda men jag kunde inte vinna båda heller. Det var hopplöst, allt var hopplöst. Vad jag än gjorde skulle någon bli sårad.

- "I don't know Harry" suckade jag förtvivlat. Han såg på mig med veckade panna och korslagda armar. Jag kände mig så skyldig även om det nog inte var hans avsikt.

- "I thought Niall fancied Miranda" sa han sen. Jag tittade på honom och höjde ögonbrynen. Förvånad att någon annan än jag anat det.

- "I don't really think he loves me that way" sa jag och slöt ögonen " he just want to".

 

Jag förklarade för Harry min teori om Niall. Vi hade en sån speciell relation. Jag och Niall var tillsammans för flera år sedan, det tog slut när min pappa och Mathias dog. Rättare sagt så dog det ut, efter olyckan slutade jag kontakta Niall i Irland. Det var över, jag trodde aldrig jag någonsin skulle se honom, men jag visste att jag alltid skulle älska honom.

Niall släppte aldrig vårt förhållande. Han såg på det annorlunda, jag skulle aldrig förstå det. För mig var det bara någonting som hända, man ångrade inte det men registerade det inte heller. Det flöt bara förbi.

Han hade inte haft en sådan relation med någon annan, jag trodde han inbillade sig att han var kär i mig. Att han så gärna ville tro det. Ända sättet att lösa det var att låta Niall förälska sig i någon annan. Miranda.

Jag vet inte hur länga jag och Harry pratade igenom olika sammanhang. Tillslut orkade jag inte mer.

Min armar slöt sig runt hans midja, trevade varsamt under hans lätta tröja och smekte hans svala rygg.

Våra läppar formade sig efter varandra och bildade ett biologiskt under. Två pusselbitar som aldrig tidigare vetat om varandra och sen passade perfekt ihop. Harry stönade djupt, något som fick mig ännu mer upphetsad. Jag trevad vid hans byxmynning och stannade vid hans bälte.

- "I wanna show you something" viskade jag och bet mig i läppen. Han tryckte mig närmare och kysste min hals.

- "What" sa han halv irriterat över att bli avbruten

Jag sa inget utan drog honom med ut i hallen. Vi satte på oss och gick ut i regnet.

 

Min lägenhet ligger i utkanten av London. Det är grönare än vanligar och på baksidan löper en tunn skog, mer som en park ärligt talat. Det ända som för den skogig är att den inte är om skött som en vanlig stadspark.

Vi gick hand i hand genom det glesa trädens hem. Det lätta regnet nuddade bladen på träden och fick det att låta. En enstaka bil hördes från vägen. Snart skulle vi vara framme vid mitt ställe.

Det var en grå liten lada. Mitt bland buskar och träd var den dold. Jag brukade komma hit när mamma var full, eller hade hem äckliga män som stank vodka, när allt var ett rent helvete helt enkelt.

Ingen visste om det, och jag hade aldrig tänkt berätta för någon heller. Men när jag hånglade med Harry i mitt kök för några miunter sen kändes allting rätt. Jag skulle spendera resten av mitt liv med honom på ett eller annat sätt.

Harry tittade gång på gång på mig. Han såg inte rädd ut, snarare nyfiken och fövånade.

- "We're here" sa jag och stannade. Harry tittade ut bland träden. Han såg säkert det gråa taket, men vem skulle kunna tro att det var en förfallen liten byggnad jag skulle visa, jag flinade.

- "Come on." Vi gick tillsammans in i ladan, det var högar med halm där, jag hade ingen aning om vem som använde det.

En svag lukt av damm fyllde mina näsborrar, det var så länge sedan jag varit här, men det kändes rätt.

Plötsligt tog Harry tag om mig och tryckte mig upp mot den avflagna grå väggen.

Hans händer var ännu mer intensiva än innan, förmodligen efter väntan och promenade i regnet. Han la mig försikte ner i den prassliga halmen och toga av båda min och hans egna jacka. Jag kysste honom mjukt och tog av hans tröja. Huden på hans armar och bröst knottrade sig. Ett svagt minne berättade att det låg en filt i hörnet in till väggen. Jag stäckte mig efter den och la den över våra halvt nakna kroppar.

- "What ever happends, we'll stick togheter" viskade jag "promis me that."

Han nickade.

- "I promise" lovade han anfått "I love you"

- "I love you too" sa jag och kysste honom än gång till.

 

 

 

 

 

   

 

Jag älskade att vakna till doften av fattiga riddare. Lukten av kanel och sirap som spred sig i rummet, så brukade jag alltid vakna på söndagsmorgonar. Eller ljudet av min storasysters låga skratt när hon chattade med sina, lika morgon pigga, kompisar, så gillade jag också att vakna, även om det stört mig ibland. Men melodin av en hes pojkröst slog nog allt.

- "Baby" viskade han och kysste mitt öra "I've made you breakfast" han kysste min hals, jag låg bara stilla med halvslutna ögon. Inte ens Harry kunde få mig att hoppa ur sängen. Jag vände mig på sidan och la en kudde över mitt huvud.

- "Let me sleep" muttrade jag surt men dolde ett flin bakom kudden. Harry skrattade bara.

- "You need to eat" sa han "we can cuddle later" Jag vände snabbt ansiktet mor honom och såg han le stort.

- "Promise?" frågade jag och lyfte ögonbrynen.

- "Promise!" sa han snabbt och nickade. Jag log och gick före till köket i min förstora blå randig skjorta, den räckte precis över rumpan, det ända som skyddade mig var ett par vita bomullstrosor med ljusrosa hjärtan

Harry hade som sagt lagat frukost, pankakor med frukt och sirap. Till min förvåning hade han gjort kaffe också, fast än jag visste att han föredrog te. Jag öppnade ett av dom övre skåpen och sträckte mig efter en kaffe mugg. Något som fick min kropp att sträckas ut på ett grasiöst sätt och mina trosor att halv blottas. Harry stönade lågt och gick fram till mig. Precis när hans händer hade lagt sig runt min midja kurrade min mage ljudligt.

- "Busted" viskade han och kysste snabbt min kind innan han släppte mig och tog ner kopparna jag försökte nå.

 

- "I love seing you like this" jag tittade upp från min siraps beklädda pannkaka. Hans blick var så intensiv och ärlig att jag inte kunde förmå mig själv att titta bort.

- "Like what?" frågade jag osäkert. Hans ögon var fortfarande fast klistrade vid mig och jag försökte tvinga mig själv att se tillbaka.

Harry ryckte på axlarna.

- "You know" sa han "with messy hair, pj, no make up, just your face, you're beautiful" Han gick tillbaka till skärmen brevid sig. Han hade tydligen redan ätit och nöjde sig med en kopp te. Jag återgick till mitt ätande och sa inget på en stund. Tills Harry avbröt tystnaden.

- "Oh look" sa han förvånat "Léa and Harry is trending worldwide" Jag tog med min tallrik och satte mig brevid honom för att kunna se skärmen.

- "What does it say?" frågade jag och tog ett bett av den kladdiga pannkakan i min hand. Harry klickade på trenden och vi skuggade igenom några tweets. Det tog inte lång tid innan jag insåg, hat, det var hat fansen hade skrivit, främst riktat till mig. Harry förstod också. Han vände huvudet mot mig och såg på mig med osäker blick.

- "I'm sorry, Léa" sa han. Han röst lät så skuldbelagd och självkritist att det högg till i hjärtat på mig.

- "It's not your fault, Harry" jag vände bort huvudet från skärmen. Han valde att inte svara men jag visste hur han kände. Men det var så fel, det var inte Harry's ansvar. Han tog en klunk av sitt te och gick in på sin egna timeline istället. Jag vände blicken mot skärmen igen. Harry hade lagt upp en bild på mig, sovandes på han axel och skrivit "Sleeping beauty". Det var gulligt och förnedrande på samma gång. Han kollade snabbt sina mentios och kryssade sen ner sidan och vände huvudet mot mig.

- "So what do you wanna do today?" frågade han glatt och suddade ut allt som nyss tyngt mitt huvud. Jag log.

- "I thought you were going to the studio today, to work with your solo" Jag höjde mitt ena ögonbryn. Harry suckade och tittade ner i golvet.

- "Yeah, but I can call them and say that I'll be late." Nu var det min tur att sucka, jag vände blicken mot hans perfekta ansikte. Han tittade upp under luggen. Jag kom av mig, från vad jag skulle säga, från omvärlden rent ut sagt. Hans blick, hans smilgropar, hans kropsspråk, hans olika ansikts uttryck, hans leénde, hans röst, allt. Precis allting, var fullkomligt ouppnåligt, och ändå lyckades han.

- "Why are you so perfect?" suckade jag istället "it's distarcting" Han skrattade sitt klingande skratt och skakade på huvudet.

- "I'm far away from perfet, Léa" sa han sen och såg inte på mig "no one is absolutly perfect"

Jag gick fram till honom och slöt mina armar runt hans hals.

- "What makes you perfect is everything that doesn't make you perfect" sa jag och gav honom en snabb kyss "You're perfect to me" Han log och kysste mig en gång till.

- "But how much I even love to spend time with you, you should go to the studio" Harry suckade och såg med ens besvärad ut.

- "You sure?" sa han och veckade pannan. Jag skrattade till lite.

- "I'll miss you" sa jag och bet mig i läppen "But I'll be fine"

Med det sagt kysstes vi en sista gång.

 

Mitt huvud var som ett tomt skal. På ett skrämande sätt, av ensamhet. Tankarna ekade där inne, tillkom och försvann lika snabbt, som vit rök flög dom ur min tankebana. En av dom absolut sämsta dagarna att skriva på. Det var förmodligen därför tomma sidan framför mig fortfarande var tom. Men jag skulle inte ge upp, några få rader skulle min envisa hjärna faktiskt producera. Helgen med Harry borde ju ha gett insperation. 

Jag suckade och handen genom mitt halv flottiga hår, lite koffein skulle aldrig skada tänkte jag och gick till köket för att fixa mig en kopp kaffe.

Det var sol ute, ovanligt fint väder för att vara London i Oktober. Mamma var och letade jobb, trodde jag i alla fall, hon hade redan åkt när jag kom hem, men hon hade sms:at mig och skrivit att hon kom hem i kväll.

Så hela lägenhetan var min, hela eftermiddagen och förmodligen så skulle middagen bli ensam äten. 

Jag hade ingen energi till att göra nytt kaffe så jag tog det överblivna från frukost och satte koppen i mikron.

Av ren vana kollade jag min mobil efter ett sms av Harry, fast jag visste att han var i studion kände jag ett uns av besvikelse när iPhonen var like trist och ointressant som alltid.

Jag suckade och la tillbaka mobilen i fickan på mina mjukisar. Miron pep till och jag tog ut den halvljumna kaffet, ännu en gång suckade jag och tittade ut på den klara himlen. Det tajta linnet kändes som ett korvskal på min svettiga hud. Jag behövde luft. Balkong dörren ståg halv på glänt, förmodligen så hade mamma glömt stänga den efter en rökpaus. Vinden tog lätt tag i mitt uppsatta hår och la det framför mina ögon. Jag la till rätta slingorna och satte mig i en av plaststolarna. Närmast väggen.

Den andra stod placerad precis vid kanten, av någon anledning älskade min mamma att se och titta ner på dom gnälliga barnen som lekta på gården och dom fulla gubbarna som satt på bänken vid den stora eken.

En av hennes alla konstiga idéer. Själv föredrog jag att hålla mig på marken, jag hatade höjder, inte lika mycket som trånga utrymmen men tillräkligt mycket för att jag aldrig skulle ha åkt London eye, som alla tjatade om att jag borde och som man faktiskt kunde se på avstånd från lägenheten.

Och någon gång skulle väll det bli av, vid rätt tillfälla och med rätt personer och när jag var på rätt humör.

Vilket egenkligen bara var en undanflykt. Som från ingenstans plingade min mobil från fickan.

Jag drog osmidigt upp den och lästa på skärmen. Det var från Niall "Let's go to Nandos! I'm hungry..".

Först nu la jag märke till att det var Niall's ansikte som brydde min skärmsläckare, det var alltså det han hade gjort när han hade snott min mobil. Jag drog på munnen och svarade. "Tell me when you're not hungry, Nialler...BUT IM NOT FEELING FOR NANDOS :'( xx" en klunk av mitt kaffe och sen kom nästa svar. "When I have just eaten im not hungry for 5 minotaas, but then its starts again. I can come over to u and we can make som food togheter xxxx".

Jag huttrade till lite och gick in först innan jag svarade "Hhahha, oh how i love you...great idea, can u come in 45 minutes? xx".

Jag kollade inte vad han svarade utan styrde stegen mot badrummet för en behövlig och efterlängtad dusch.

 

En av mammas lyxiga froté badlaken hängde bylsigt och inbjudande på järnstången på väggen. Jag drog mig till det och lindade det runt kroppen. Något jag aldrig lärt mig var att sätta på fläkten när jag duschade, vilket nu hade fåt hela badrummet att imma igen och luften att tjockna.

Jag kramade ur mitt vatten fyllda hår och lindade en handduks turban runt mitt huvud och gick till mitt rum.

Niall hade svarat på sms:et "Okey xx". Min ljusblåa BH låg slängd över stolen, jag satte på mig den och ett par rena trosor. Mjukisbyxorna jag haft på mig innan funkade lika bra nu, jag behövde inte fixa mig för att Niall skulle komma.

Jag tog en lösar tröja på mig och lät mitt fuktiga hår falla över axlarna. Sekunden då jag hade satt på mig högerstrumpan ringde dörren. Jag gick för att öppna.

- "Hello babe"sa Niall och flinade, han gick in i lägenheten och kysste min hjässa.

- "Hello" sa jag och kramade honom. Det hade gått så fruktansvärt längesedan jag och Niall spenderade tid tillsammans, som bästa vänner, ensama. Vi hade träffats mycket med killarna men det var inte samma sak på långa vägar.

Vi gick tillsammans in i vardagsrummet och satte oss i soffan.

- "Were's you mum?" frågade Niall och tittade runt i rummet med rynkade ögonbryn till blicken föll på mig.

Jag drog handen för pannan och himlade med ögonen.

- "Looking for job, she said at least" muttrade jag "she'll be back at night." Han tittade undersökande på mig för att se något spår av rädlsa eller orolighet, men med mitt bästa pokerface släppte han det och log.

- "You should be glad she out of bed, Léa" sa han moget "give her some time, maybe she's actually looking for job"

Jag himlade med ögonen och sträckte ut mina stela ben över hela soffan så att min fötter nuddade Niall's korslagda fötter.

- "So what do you wanna do?" frågade jag glatt och flinade. Han gav mig en blick som tydde på att han tyckte det var det dummaste han hade hört.

- "Seriusly Léa?" sa han gravalvarligt. Jag kunde inte hjälpa att brista ut i skratt åt hans så seriösa ansikte. "I want food"

 

Det osade i köket, inte ens det vidöppna fönster fick bort lukten helt. Niall lagade bacon och sig själv och äggröra till oss båda. Jag satt bara vid köksbordet, väntade på maten. En bild hade jag också hunnit skicka på Twitter "He's cooking for me #LoveIt"

- "It's done" sa han plötsligt och vände sig mot mig med ett brett leénde på sina små läppar. Jag gick fram till spisen och log mot honom.

- "It smells good" sa jag "and that's a good sign." Jag lassade upp ordenkligt med äggröra på min tallrik. Niall tog minst lika mycket plus flera bacon bitar. Jag skakade på huvudet men han ryckte bara på axlarna och satte sig mitt emot mig.

Vi åt under skratt och pratt, mest skratt. Jag hade nästan glömt hur roligt vi hade tillsammans, hur lycklig han kunde få mig på en så kort tid. Det var precis det Harry gjorde så galant, men alt var annorlunda med en kompis, som man inte var förälskad i, man behövde vänskap lika mycket som man behöver kärlek. Niall var den vänskapliga motsvarigheten till Harry.

- "I've missed you" sa jag plötsligt. Han svalde bacon skivan och tittade underligt på mig.

- "We saw each other 3 days ago", han förstod vad jag menade, det visste jag. Och ändå undvek han det så innerligt, kanske var det fel sak att ta upp.

- "You know what I mean" jag satte huvudet i handen möt bordskivan.

- "Yeah, I've missed you too" sa han och vek undan med blicken.

- "What is it? Why do you avoid it?" frågade jag och rörde inte en min. Han mötte ofrivilligt min sökande blick. Till min förvåning såg jag inte vad jag trodde jag skulle se i hans ögon, inte lögn eller rädsla. Jag såg skuld, hans ögon såg skyldiga ut, skuld som han tog på sig själv.

- "I am so sorry" sa han plötsligt och gömde sitt ansikte i sina händer, han såg så förtvivlad ut, jag ville så gärna hjälpa honom men jag förstod inte vad han menade.

- "Why?" frågade jag och lät nästan ilsken i rösten "you haven't done anything, Niall".

Han skakade huvudet i sorg.

- "I left you" sa han och såg mig i ögonen igen "we you needed me the most I wasn't there for you, you should hate me. I don't deserve you, I'm a terebal friend, all you ever did was trust me and I leted you down. I can't desribe how sorry I am, Léa.

 

 

   

 

Jag tappade andan, jag var fullkomligt målös. Det var så obeskrivligt underbart att han hade gjort det här för mig. Att han hade lagt ner tid och kraft på att skapa något som han visste att jag skulle älska. Vi befan oss på altanen på baksidan av huset. Den var inte särskilt stor och runt om den gick glas så man kunde se ut. I ena hörnet satt en korgstol med en blommig kudde och ett ljust träbord brevid. Mitt på det knarrande golvet låg en stor filt med några kuddar. Det var där vi skulle sitta. Det var inga lampor i rummet, ljusen som Harry hade placerat lite var stans var det ända som lös upp det. Brevid filten stod en klassisk picknick korg. Jag drog häftigt efter andan.

- "It's so beautiful" jag andades ut. Harry's armar slöt sig runt mig, han kysste mig varsamt på nacken.

- "You really think so?" han lät förvånants värt osäker på rösten. Jag vände mig om och såg in i hans enastående ögon. Dom lyste av hopp och förväntan. Jag suckad djupt och log.

- "It's absolutly perfect" sa jag och kysste honom mjukt. Vi stod en någon minut, kanske mer. Det spelade ingen roll, tiden kunde flyga eller gå jätte långsamt med Harry. Men det var jag aldrig medveten om. Det försvann, som om jag tiden stannade. Att jag gick in i någon slags trans, när jag var med Harry var allt oviktigt, allt utom Harry.

Vi satte oss ner på den  mörka filten och Harry började ta upp mat från korgen intill oss. Han ställde fram ett fat med folie papper över sig, en liten skål med någon mörk vätska. En större skål med ris, sal, peppar, två glas och en stor flaska alkohol fri cider. Jag skrattade högt.

- "We aren't actually 18 jet" sa han till försvars och log lite. Jag kysste bara honom lätt på munnen för att visa att jag tyckte han hade gjort rätt. Jag var inte det minsta sugen på alkohol, även om det kunde dämpa bakfylla. Jag hade inte tänkt på det innan, men nu kom allt tillbaka, illa måendet och huvudverkan, fast i en lättare version. Skulle jag bara låtsas som ingenting. Skulle jag bara äta på och låtsas att jag inte var beredd på att spy upp det, låtsas som att huvudet inte dunkade vid för höga ljud eller för starka ljus. Eller skulle jag berätta, förstöra hela kvällen och tvinga mötas hans blick, men i alla fall vara ärlig. Nej det skulle jag inte, inte nu i alla fall. Han tittade frågande på mig. Jag var inte lätt läst, inte alls faktiskt, men vad som förvånade mig var att Harry nästan alltid visste vad jag tänkte, eller om något var fel. Våra läppar möttes igen och vi log mot varandra.

Filten var full med mat i olia skålar och på olika tallrikar. Han hade ställt ett rött pappersglas brevid mig och ett vid sig.

Han öppnade flaskan och fyllde mitt glas. Sen höjde han sitt påfyllda glas. Vi tittade varandra djupt in i ögonen.

- "Happy aniversery" sa han och slog sitt glas mot mitt, jag skrattade till lite och förde glaset på munnen.

- "Happy aniversery" jag kysste mjukt hans läppar.

- "So what have you planed?" frågade jag och gestikulerade mot maten. Han log hemlighetsfullt och tog upp fatet med folie.

- "I thought, sience you're a vegiterian, we eat somthing with out meat" Jag skrattade.

- "Smart move" han himlade med ögonen och flinade.

- "So..." han tog bort papret och visade enusiastikt fram vårrullarna på tallriken. Jag tog försiktigt upp en och la den på min tallrik. Innan jag sa något slickade jag bort fettet från mina fingar.

- "How do you know I love these?" frågade jag förvånat. Han skrattade lite och tåg två styckna till sig själv.

- "I have my contacts" han tittade finurligt på mig, jag höjde ögonbrynen "I asked Niall" medgav han tillslut. Jag nickade och tog ett bett av fett rullen i min hand, det smakade ljuvligt.

 

Himlen var nästan kolsvart. Det ända som prydde den var dom små glittrande stjärnorna som följde valvet. Fullmånen hängde som en stor lampa precis till vänster. Den lyste i silver vitt.

Sen kände jag doften av jordgubbar. Jag tittade på Harry och som jag misstänkt åt han på ett klar rött bär med en grön liten tofs. Han visste att jag tittade på honom, eller snarare på jordgubben i hans hand. Det var nog därför han gjorde allt som fick det att se ännu mer aptit retande ut. För att retas sträckte jag ut handen på hans, tog jordgubben och stoppade den i min munn. Han tittade chockat på mig. Jag försökte le men jordgubben var så pass stor att det bara rann en sträng av slämm så fort jag uppnade munnen, lite mindre charmigt. Harry himlade med ögonen.

- "First you steal from me and now you drooling on me" han skakade på huvudet och försökte låta bli att le. Jag skyndade mig att tugga och svälja.

Sen kysste jag honom, mjukt och intensivt. Han gav med sig och kysste mig passionerat tillbaka. Hans starka händer tog tag i min midja och han satte mig mjukt i hans knä. Jag gjorde som vanligt, rufsade in mina händer i hans hår, fast med mera vilja den här gången, och styrka. Jag hörde honom mumla något så jag slutade kyssa honom.

- "What?" frågade jag och flinade lite.

- "I said that if we don't stop now, this is gonna be really awkward" hans ansikte fick en svag röd nyans men han låtsades inte om det och skrattade bara lite lågt.

Det tog en stund innan jag förstod vad han menade, men när jag väll gjorde det kunde jag inte hjälpa att brista ut i skratt. Han tittade bädjande på mig.

- "Well isn't that a good thing" sa jag och höjde ena ögonbrynet, repliken fångade genast hans intresse "what if I want it to go awkward?" Han tittade betraktande på mig, som att försöka förstå om jag seriös eller inte. Men jag ändrade mig inte, utan satt bara kvar och såg honom i ögonen. Efter att tag suckade han och tittade ner i sitt knä.

- "You really know your doi" muttrade han, jag ryckte oskyldigt på axlarna.

- "I just have to clean up a little, or my mum kill me" han nickade mot mig för att jag skulle flytta mig. Jag gjorde som han sa och gick av hans knä. Han tog med sig rester och tallrikar och gick mot köket. Jag tog upp min mobil och kollade twitter lite snabbt. Det var nya, retweets, folk som hade favoritserat, och nya mentions. Jag hade nämligen lagt upp en bild på picknicken med bild texten: Oh this boy really know me, I love him from the bottom of my heart @Harry_Styles.

Svaren kom mest ifrån Directioners, några från vänner eller bekanta på skolan, men två styckna fångade min uppmärksamhet extra mycket. "And he loves you, have a great time and take care! xxx :D", det var från Anne, Harry's mamma. Jag hade träffat henne två gånger. Fast bara snabbt, vi hade kanpt pratat så det var inget officiellt. Som min mamma och Harry. Han hade till och med kommt över på middag flera gånger. Men det kanske berodde på att Harry var mer presentabel än vad jag var. Det andra svaret jag stannade upp vid var från ett fan "I hate people hating on you, you deserve him, he deserves you! You make him happy, that's what matters! I wish you the best, take care! xx". Jag förstod inte varför det berörde mig så mycket. Jag blev alldeles varm inom mig av att läsa det. Så jag bestämde mig för att svara "I feel all warm inside while reading this, thank you! We love each other, but he loves Directioners also, and this is a part of why! x" jag glömde inte heller bort att svara Anne, det skulle vara pinsamt "He does? Haha, thank you Anne, we will! :) Take care! xx", jag hann precis klicka på "Tweeta" innan Harry kom tillbaka med ännu en filt.

 

Sex var pinsamt, det var logiskt. I alla former, för utom fyllesex. Gick det snabbt och om man var ovanligt upphetsad så han man inte tänka på hur pinsamt det faktiskt var. Men det brukade ju släppa i alla fall, efter ungefär halv akten. När det där jobbiga var över, förspelet och när han gjorde sitt, satt säga. Innan dess var det mest stelt och jobbigt. Planerad man det blev det så. Jag var sugen, absolut, jag ville. Vi var ju ensama i ett stort hus, vi låg på en altan med en bäck svart natt himmel över oss och massa ljus låg tända runt om oss. Det var praktiskt taget perfekt. Och ändå blev det så här. Harry låg med sin nakna, muskulösa, pojkkropp, över mig. Så långt hade vi kommit i alla fall, kläderna var av, men det hade inte hänt än, inget hade hänt. Han ville också, det märktes. Jag tror bara han inte vet hur han ska göra.

Vi hade gjort det innan, såklart. Men i en säng i mitt eller hans rum, och oftast "in the heat of the moment" som Louis brukar säga. Inte så här.

- "This is kinda awkward" sa jag när jag inte kunde hålla mig längre, någon var tvungen att bryta tystnaden med det uppenbara. Harry skrattade lite generat.

- "Yeah, a little" Dels för att jag inte orkade vänta längre, dels för att få tyst på honom, och dels för att ta bort det pinsamma, kysste jag honom, ivrigt. Då lättade det, som alltid. Allt blev mer i rörelse, man regristerade inte allt på samma sätt, det bara hände. Harrys läppar sökte sig ner från munnen och till halsen, vidare till nyckelbenet, och sen till kanten av tröjan, om jag skulle haft någon. Han händer kändes brännande heta mot min svala hud när han rörde sig längs min kropp. Jag stönade lågt, något som fick honom ännu ivrigare. En stöt får genom hela kroppen när hans osäkra fingrar nätt rörde min bröstvårta. Dom gick längre ner, ner för min platta mage och vidare till min höft. Längs med mina böjde ben till knät, sen tillbaka. Han kysste mig om varannat, och viskade saker till mig, som "You're beautiful" och "I love you". Han läpper kysste min hals vidare till örat och sen tinningen. Jag mörde min kropp i en lätt båge av njutning. Vilket fick min hals att blottas ännu mer. Hans mun var bara en centimeter från min när han viskade en smula anfått.

- "Should I do it?", jag bet mig i läppen för att minska det stora leéndet som så gärna ville blotta hur road jag var över hans sätt att sköta sådan här situationer. Han gjorde det dåligt med andra ord, eller inte als. Samme fråga varje gång, "Should I do it?" "Are you redy?". Jag fann det charmigt, det var en typisk Harry sak att göra. Att alltid bry sig om andras välmående. Jag had handen mjukt i hans hår. Fortfarande bitande i läppen, nickad jag ivrigt.

- "Yeah" viskade jag men det över gick i ett ljust litet stön.

 

Jag hörde hans mättade andetag, dom var bara någon decimeter från mitt öra. Hans ansikte var svårt att urrsklilja i mörkret, men månens ljus föll precis över hans högra öga, mun och käkben. Han log, på ett nöjt och tillfrädställt sätt. 

Hans hand strök över mitt rufsiga hår och hans andra låg under hans huvud. Jag kunde höra hans hjärtslag tydligt, nästan lika tydligt som hans andetag. Dom var en aning snabbare än vanligt, ett tecken på lycka, antog jag.

Mitt huvud vilade tungt på hans starka bröstkorg. Filten vi haft över oss låg halvt över mina nakna bröst, ungefär vid byxmynningen på Harry.

- "That was amazing" suckade han lyckligt. Jag nickad lågt tills jag insåg att han inte såg mig.

- "Yeah" jag la mitt huvud jämsides med hans, drog över filten så att den täckte våra kroppar helt. Han vände ansiktet mot mig och strök mig sakta över kinden. Jag slöt ögonen och bara njöt av hans lätte smekningar.

- "Remember when we first met and I said that you were the most beautiful girl I ever met?" jag nickade "I really did mean it by then, but now..." Jag öppnade ögonen.

- "Now what?" frågade jag, det lät mer arg en vad som var menat.

- "Now I know for sure, you're both beautiful inside and out" Han såg mig bara rakt in i ögonen och rörde inte en min. Som om det han hade sagt var obetydelsefullt. Men det var allt annat än oviktigt. Det var dom vackraste orden jag någonsin hört. Det var nästan lika vackert som när han sjöng. När hans ljuva, behagliga röst nynnade på melodier. Och jag bara satt uppkrupen i hans beskyddande knä. Medans han kysste mitt huvud. Det var en av dom bästa sakerna jag visste. Eller när vi lagade mat tillsammans, och jag alltid blev irriterad på Harry, men han bara skrattade åt mig och kysste mig. Det var det bästa som fanns.

Eller det här. När han sa saker som fick mig att känna mig värdig, och vacker.

- "And I will always love you" avslutade han, jag suckade.

- "I will always love you too, Harry, no matter what" Han log stort och blottade alla sina perfekta tänder.

Plötsligt flög han upp och satte sig käpprakt på filten under oss. Jag satte mig halv upp och lutade mig med armbågen. Harry ställde sig upp och började leta efter sina kalsonger. Jag kunde inte låta bli att stirra på hans så nakna kropp. Konturerna av hans linjer framhävdes så mycket bättre i det mystiska ljuset.

- "Léa you're staring" jag han med kroppen vänd mot mig. En ljusröd nyans tog snabbt plats på mina kinder.

- "Sorry" viskade jag förläget.

- "Don't blush, I would do the same" han log uppmuntrande mot mig, som om han  precis hade gett mig ett peptalk.

Jag kunde inte låta bli att skratta.

- "I have something for you, just wait here" han avbröt tystnaden och tassad in i huset med bara kalsonger.-

Jag satt kvar med filten som hade hasat när och skymtade nu mina bröst. Månskenet fick min vinterbleka hy att nästan skimra i silver. Jag satt och bara beundrade kvällen som hade varit, och som fortfarande pågick. Jag drog en smått svettig hand genom mitt hår och suckade. Jag vände mig mot altan dörren, ingen var påväg tillbaka, jag hörde inte något inne i det upplysta huset heller. Och eftersom jag hade världens sämsta tålamod så beslutade jag mig för att gå in med filten om min kropp och leta efter Harry.

- "Harry!?" skrek jag genom det tysta huset, för ett ögonblick blev jag rädd.

- "I'm here Léa" han var på övervåningen, jag gick mot trappan. "Don't get up here, I'll be down in a sec"

Jag satte mig i soffan och väntade. Tillslut hörde jag steg i trappan. Harry stod plötsligt framför mig i bara ett par mjukis byxor. Han höll något bakom ryggen och flinade hemlighetsfullt. Jag höjde mitt ena ögonbryn och försökte få en skymt av föremålet i hans hand.

- "What is that, in your hand?" frågade jag med en fejkade irriterad röst och ett leénde på läpparna.

Han tog fram ett litet paket. Det var fult inslaget med papper av äpplemönster. En personlig grej i alla fall, Harry visste min kärlek till äpplen. Han hade försökt mycket med paketet, det syntes. Nu stod han lika förväntasfull som ett barn på julaftons morgon med ett gigantiskt leénde på läpparna.

- "Open it!" sa han ivrigt "I can hold your blanket. Jag skrattade och lät honom ta tag i kanten på filten medans jag öppnade paketet. Jag trodde jag skulle nå föremålet när äpple pappret var av men det låg inlindat i ljuslila silkespapper. Jag öppnade försiktigt och precis när jag var klar gled något från pappret ner till golvet och landade på golvet med ett svagt klang. Jag böjde mig ner och tog upp föremålet. Det var ett silverhalsband. Med ett litet hjärta hängande. Det var så litet och enkelt, men det var fullkomligt perfekt. Jag drog efter andan.

- "You like it?" frågade Harry spänt.

- "I love it" jag slängde armarna runt hans hals och gav honom en kyss på kinden.

Han tog tag i halsbandet och vände det om. På baksian var ett litet tecken inristat, en tecken som såg ut som en liggande åtta, förevigt.

- "The heart stand for love, and this stands for forever" sa han "wich means I will love you forever" Jag gav honom enn passionerad kyss, mitt på munnen.

- "Put it on!" sa jag ivrigt och blottade min nacke för honom. Hans svala händer darrade svagt när han knäppte spännet.

Smycket föll perfekt i min halsgrop, som om det var skapt bara för mig. För mig och Harry, för allt vi hade varit med om och för allt som låg framför oss.