Sen slutade allt. Sekunden jag öppnade entrédörren. Det ända som hördes var ljudet av mina andetag. Min puls slog fortare än någonsin, det ända jag gjorde var att öka takten. Jag ville springa för alltid. Springa i från smärtan som jagade mig och skulle ta över så fort jag sagtade ner. Men så skulle det inte bli. Jag kände hur marken snurrade uner mina fötter. För en sekund hörde och såg jag allt i nästa sekund var allting svart. 

Harry's perspektiv

Jag skulle precis smsa Léa och fråga om jag skulle hämta henne. Antagligen hade hon och Niall blivit vänner och glömt bort tiden, vilket bara var bra. Allt jag ville var att allt blev som vanligt igen. I alla fall precis när jag skickat meddelandet, ringde Niall.

"Hello?" svarade jag. Han sa ingenting. Först hördes bara brus sedan andetag, tunga av utmatning. "Niall?"

Det brusade mer och jag var nära på att lägga på.

"It's Léa" sa Niall då. Det kändes som om blodet frös till is när jag hörde Léa's namn. Någonting hade hänt, det var självklart. Jag väntade på att ilskan skulle välla upp, riktad mot Niall. Men den gjorde aldrig det. Jag kände bara skuld. Vilket var konstigt med tanke på att jag inte ens varit i närheten och inte visste vad som hade hänt heller.

"She's gone" Niall hade stannat på, hans flåsningar började lätta och jag hört klart och tydligt vad han sa. Min flickvän var borta.

"What happend?" frågade jag samtidigt som jag klev in i bilen och körde mot lägenhetshuset där alla i One Direction bodde.

"We had a fight. I went mad and said som stupid things." Det hördes tydligt att han var gråtfärdig. "She ran out, and now I can't find her. She wont answer her phone. I-I don't know what to do"

Jag suckade djupt och försökte ta på mig rollen som ansvarig. Trots att Niall var äldre och jag var minst lika panikslagen som han var. Niall fungerade inte i sådana här situationer, han tänkte inte klart. Vilket jag desperat försökte göra. Sen började jag tänka på vad Léa skulle ha gjort och blev förtvivlad igen. Jag ville ha henne hos mig. Känna hennes perfymdoft och hennes eldiga hår, höra hennes röst, hennes skratt. Aldrig saknade jag hennes såhär, nu när vi varit ifrån varandra en halv dag. Vilket var konstig, kanske berodde det på att jag inte vissta var hon befann sig och därför inte kunde gå dit nät jag saknade henne för mycket.

"Okay" sa jag när jag kom på att Niall fortfaranda hängde kvar i telefonen "just stay calm and call when you need"

"Bye" han la på.

Jag fortsatte tänka. Hon kunde ha gått hem, jag trodde inte det, men det var absolut ett alternativ. Léa's favorti ställe i hela London var Hamleys, hon kunde gått dit. Eller till Starbucks, eller Milkshake City. Hon kunde egenkligen gått vart som helst. Först skulle jag naturligtvis ringa, naturligtvis svarade hon inte, hennes mobil var avstängd.

"Hey it's Léa. Here comes the piep, I hope you kno-" Jag avslutade argsint av samtalet.

Om Léa ville umgås med någon när hon var upprörd var det inte vem som helst. Ibland ville hon bara var ensam. Men med mig funkade det. Om hon var ledsen kunde hon kura ihop sig till en boll och ligga med huvudet mot mitt bröst och sedan somna där. Niall kunde också trösta henne. Men om hon ville ha någon nu kunde det inte vara någon av oss. Miranda kanske. Léa talade ofta om hur mycket hon gillade Miranda, hur mycket hon förstod henne. Jag provade Miranda's mobil nummer. Hon svarade inte men den var inte avstängd. Med ett uns av hopp startade jag motorn, efter att ha stannat vid en busshållplats, och körde mot Miranda.

"Harry" hon lät inte ett dugg förvånade. Snarare kall och oberörd.

"Miranda" svarade jag och hon släppte in mig. Vi gick tillsammans till köket där Miranda erbjöd mig en kopp te, jag tackade ja.

"Earl Grey?" jag nickade. Stämninge var stel. Orden hängde i luften mellan oss. Båda hade så mycket att säga, bara någon började.

"Is" började jag "Is she her". Miranda nickade, som om hon hade väntat på min fråga. Jag kände mig illa till mods. Det kändes fel det här, alltihop. Att Niall var kär i min flickvän. Att hon hade sprungit iväg, till Miranda! Hon hade inte ens sms:at mig. Jag kände mig förådd, vilket var fel. Som om jag inte var viktig nog för henne, vilket också var fel.

"She's asleep" hon tog en klunk av sitt te och plötsligt kunde jag inte hålla mig längre. Så många frågor som vällde inom mig, väntade på att jag skulle ge efter.

"Tell me everything that happend" Jag darrade på rösten. Miranda märkte det. Hennes ansikte mjuknade en aning men hon såg fortfarande avaktande ut. Antagligen hade hon sina skäl. Miranda var en sådan person som man respekterade, man litade på hennes beslut. Och jag kände henne knappt. Men Niall gillade henne och Léa. Dom hade sina anledningar. Miranda suckade sen berättade hon hela historien. Om hur Léa hade kommit hit helt förstörd. Hur hon inte hade sagt ett ord utom att få låna badrum och säng. Och tillsist hut hon hade vaknat skrikande ur mardrömmar innan hon föll i djup behövd sömn. Det gjorde ont att lysna. Jag hatade att höra när Léa mådde dåligt. Det krossade mig, jag ville bara att hon skulle vara lycklig, att hon skulle våga gå tillbaka. Hur många gånger hon sa att hon mådde bra visste jag att hon inte var hel. Jag visste inte hur jag skulle göra. Allt i min makt var gjort. Ibland tänkte jag på att det ända sättet att få henne att må bra igen var om hon bodde i Frankrike. Och det, krossade mig totalt. Aldrig ville jag lämna Léa's sida. Hon var mitt livs ända kärlek, det hade jag vetat länge. Och nu hade hon plågats utan min närvaro, utan men medvetan.

"She's in the guestroom if you wanna see her" Jag gick till rummet hon menade och öppnade fösiktigt dörren. På långt håll såg hon så fridfull ut. Hennes ansikte såg avslapnat ut och hennes kropp lugn. Då såg man inte att hon veckade pannan, eller att hennes underläpp darrade. Man märkte inte att hennes kropp låg på helspänn. Försiktigt la jag mig bredvid henne. Jag drog henne nära mig och utan att veta om det borrade hon in ansiktet mot min bröstkorg och drog in min doft.

"Harry" viskade hon lågt i sömnen. Hon visste att jag var här, hon kunde känna min närvaro.

"It's okay" viskade jag och strök över hennes rygg "I'll stay here with you"

Miranda knackade lång och öpnnade dörren på glänt.

"Can you text Niall and say that I found and that I'm here?" Hon nickade och gick ut.

Léa's perspektiv

När jag vaknade nästa gång skrek jag, precis som innan. Men något var annorlunda. Ett par armar var lindade runt min skakande kropp och det var något som dämpade mitt skrek, en stark bröstkorg tillhörande en pojke med gröna ögon och lockigt hår. Jag slappnade av en aning när jag hörde Harry viska något till mig. Han ord var lugnade och han smekningar mot min rygg var regelbundna.

"Do you wanna tell me?" viskade han. Jag förstod vad han menade men jag kunde inte se på honom. Kanske skulle det hjälpa att berätta.

"I-I'm running" viskade jag "But everything runs after me" Han nickade, uppmande mig att fortsätta. Han frågade inte och jag älskade honom för det. 

"I'm trying to hide" fortsatte jag "But everything finds me. I can't escape from the past"

"Then don't" sa han tillslut. Han vände mitt ansikte mot hans eget så jag kunde se in i hans ögon "Stop escape, Léa"

Jag hulkade till utan tårar och kurade ihop mig mot honom igen, plötlsigt fick jag en dunkande huvudvärk. Han hade rätt, jag var väll medveten om det. Niall hade också haft rätt när han yttrade dom orden. Men dom visste inte. Om jag lät mig själv tänka på det. Om jag lät smärtan ta över mitt hjärta skulle jag inte klara mig, jag skulle brista i tusen bitar. Ligga utspridd på ett golv utan förmågan att kunna läka. Jag skulle aldrig klara det. I alla dessa år hade jag bit för bit byggt om en sköld runt mitt hjärta. Som hindrade mig från att känna alls. Och nu när skölden blev svag kunde jag det. Jag var lätt åtkommlig nu, i alla former av olika känslor. Niall's ord skulle inte ha skadat mig för ett par månader sedan. Det gick inte att avgöra om det var bra eller dåligt. Det gick inte. Allt kändes så nytt. Och fel. Jag var van vid att inte känna, och nu kände jag mer än någonsin.

"You don't get it Harry" sa jag "I wouldn't make it. The pain is to big. I wouldn't." Till min stora fövåning skrattade han. Inte hånfullt men inte roat heller. Det var ett konstigt skratt som inte passade in.

"Léa" jag nickade "You are with no doubt the most strong person I ever met" Han menade det han sa, det gjorde han oftast. Men det var inte sant. Jag var vek och svag.

"No" protesterade jag "I'm not, it's just a shell I made because I'm to afraid, to weak" Jag hävde mig upp för sängen och la mitt ansikte gämnt med hans. 

"Rubbish" sa han. Jag skrattade lite. Miranda knackade på dörren. Harry sa åt henne att komma in. Men det var inte Miranda, det var Niall. Han hade gråtit, det såg jag på långt håll. Håret var ruffsigt och hans jacka var felknäppt.

"Hi" sa han och såg inte på varken mig eller Harry. Men Harry förtod. Han kysste mitt huvud och gick ut. Jag satte mig upp och tittade på platsen bredvid mig, Niall märkte det och satte sig bredvid mig.

"I'm sorry Léa" började han och gömde händerna i ansiktet. Försiktigt strök jag min hand på hans fuktiga kind och lekte lite med håret vid hans tinning. Sen insåg jag att det var sånt här jag inte kunde hålla på med nu när han avslöjat sina kännslor. Jag stannde tvärt.

"No" protesterade han lågt "don't stop" Jag tvekade lite. "I'm not going to force myself on you" Jag skrattade utan att känna någon glädje alls, men det kändes rätt. Om jag skrattade skulle allt bli mindre allvarligt. Niall skrattade inte.

"I'm sorry I said what I said" nu såg han på mig "I knew it would hurt you, and I said it either way, I'm so sorry"

Jag skakade på huvudet.

"Don't be" viskade jag "You were right" Nu var det hans tur att skaka på huvudet. 

"No" sa han "I wern't, you were ruind, I should have no better." 

Jag suckade djupt, det skulle inte gå att säga emot, han skulle ändå vinna. Istället kramade jag honom. Hårt och länge.

"I love you Niall" viskade jag i hans nacke.

"I love you too Léa" svarade han.

Nytt kapitel! How do you like it? Har som sagt haft lite idé torka på det här kapitlet men jag insåg sen att det var för att jag skrev ur Harry's perspektiv. Léa är kingen och jag avgudar henne. Hur gillar ni Léa föresten? Minst 9 kommentarer för ett nytt kapitel! :)

Chocolatechip   

Har skrivtorka kära läsare. Ni anar inte hur jobbigt det är! Och jag har aldrig haft det innan! Det brukar mer vara att jag är seg på att starta ett kapitel men nu är jag seg helt igenom. Har börjat på en helt ny novell, och nej den här kommer inte avslutas. Saken var den att det går lika segt på båda novellerna. Hoppas ni förstår om detta kapitel blir lite kortare än vanligt, är snart klar :)

Cocholatechip

Jag skulle hem till Niall efter skolan. Han visste ingenting om det men eftersom han inte svarade på sms eller samtal var det ända sättet att få kontakt med honom. Men det var först musik med Mr. Dennis. Musik var det ände ämnat jag helhjärtat älskade. NO hörde också till favoritgruppen. Mest för att vi hade Mrs. Conner som var min mammas gamla väninna, ända tills hon schabblade bort alla sina vänner det vill säga. Benner, eller Jasmine som var hennes för namn, var rättvis och bestämd. Framför allt var hon klok, inte bara inom vetenskap utan också människor, hon förstod hur jag var men hon förstod också hur Bailey var. Därför respekterade och gillade Benner. NO stod dock inte på schemat eftersom det var måndag och det var Jasmines lediga dag. Vi skulle ha musik och sedan ett pass där eleverna fick göra vad dom ville. På dom passen blev det sällan någonting gjort. Jag tittade ner på min halv ätna baguette med mozzarella, tomat och pesto. Den förblev halv och jag reste mig för att slänga det som låg på brickan. Blickarna i ryggen kändes som laserstrålar. Sagt brände dom hål på min militärgröna tröja och skulle snart blotta min hud. Vart jag än gick brände ögonkasten. "That's Harrys girlfriend, what a slut" eller "She does ir for attention, that bitch". Klart att man vande sig, folk hatade mig. Men immun blev man aldrig. Orden fick mig att ifrågasätta mig själv. Tänka i banor jag aldrig gjort förut. Jag slängde en blick mot bordet vid fönstret. Där satt dom. En perfekt enhet av dom mest perfekta människorna på hela skolan.

Det var först då jag insåg det, när Jo kastade med sitt långa hår och skrattade falskt, jag hade aldrig passat in. Bland personen jag trodde var mina bästa vänner, dom var så olika. Allt hade förändrats på så kort tid. Bailey behandlade mig som luft. Micheal log aldrig mot mig längre och till och med John var tvungen att inte se på mig. Det kändes konstigt.

Jag kunde omöjligt avgöra om det var positivt eller inte. Var jag inte en av dom populära vem var jag då? Kanske bara Léa, helt simpelt, bara Léa. Jag smakade på orden. Léa, djurälskande Léa, vegiterianen, musikfantasten. Hon som satt i timmar på sin vindsvåning med snetak och skrev musik. Var jag henne igen?

Svaret uppfattade jag direkt, nej. Henne skulle jag aldrig bli igen. Jag var äldre nu. Men förändrad var jag.

När jag tänkte på pojken som förändrat mig log jag svagt. Min älskade Harry.

- "Any solo artists, students?" frågade Dennis med hans mörka röst. Han slog ihop händerna och tittade ut över klassen. Några räkte upp handen, Bailey var en av dom. Hela årskursen visste att hon var tondöv. Kanske hela skolan. Ändå envisades hon med att alltid sjunga sola. Mr. Dennis visste det också och gjorde allt för att undvika Bailey fönedrad.

En del elever slängde blickar mot mitt håll eller nickade uppmuntrande. Jag vek generat undan blicken och koncentrerade mig på mina skospetsar. Jag hade aldrig velat att någon skulle veta att jag sjöng, specielt inte i skolan. Det var på en kareoke sommaravslutning nått år sedan jag blev avslöjad. Eftersom ingen ville sjöng var vår rektor Marta tvungen att dra till med drastiska åtgärden. Jag hade blivit tvingad upp på scenen mot min vilja, det var inte riktigt så hårt som det låte men näst intill.

- "You should sing Lelee" sa Jeremiah och lät, för en gångs skull, inte retsamt. Smeknamnet Lelee hatade jag i alla fall.

- "Great!" sa Dennis och log mot mig. Jag skulle protestera men Jeremiah nickade uppmuntrande mot mig och buffade mig i ryggen. På nervösa ben gick jag upp mot den lilla scenen framme vid klassrummet.

Dennis räkte mig en gittar och gestikulerade mot stolen. Jag satte mig ner och la skakigt fingrarna på akorden. Jag ville mycket helldre spela piano.

Det var egenkligen inte så att jag hade scenskräck, inte när jag cvll började sjunga. Men nu kändes pressen som en mantel kring mig. Mr. Dennis nickade igen och jag förstod att hela klassen satt förväntansfulla mot mig.

- "I thought I sing a song called, ahm, The only exception by Paramore." Pressade jag fram ur mina hesa stämband.

Dom första akorden klingade fint från gitarren och Jeremiah flinade nöjt mot mig. Jag slöt ögonen och såg Harrys ansikte framför mig.

When I was younger, I saw my daddy cry and curse at the wind.

Han log mot mig, sa mitt namn med sin långsamma stämma "Léa". Jag log tillbaka.

He broke his own heart and I watched as he tried to reassemble it.

Scenen bytade plötsligt. Det var inte Harry jag såg, det var Niall. Han ögonen tittade besviket på mig. Som om jag lovade honom något jag omöjligen kunde hålla.

And my momma swore that she would never let herself forget.

Sen bytade det igen, tillbaka till Harrys leénde ansikte. Första gången vid träffades. Första gången vi kysstes.

And that was the day that I promised I'd never sing of love if it does not exist.

Första gången vihade sex. Första gången han sa att han älskade mig. Första gången jag förstod vad han betydde för mig.

But darling you are the only exception.

I de ögonblicket förstod jag att jag aldrig skulle älska någon så mycket som jag älskade Harry.

"I'm on my way to Niall's, can u pick me up later? x"

Skrev jag samtidigt som jag höll på att frysa häcken av mig på den kalla bänken vid busshållplatsen. Det brukade inte vara sån här kyla i november. Men jag skulle förmodligen frysa hela vintern eftersom jag var absolut sämst på att klä mig ordenkligt. Eller så skulle jag bara ligga hemma och sakna min pojkvän medans han hade roligt på sin turné med tusentals skrikande tjejer. Bara tanken fick mig att rysa, eller så frös jag bara.

"Sure baby, when? xx" Harry la alltid till ett extra "x". Skrev jag "Hi xx" skrev han "Hi xxx". Alltid och jag trodde inte det skulle ändras.

"I don't  know, I'll text you xx"

"Okey, love you xxx"

"Love you more xxx"

"Love you most xxxx"

Och sen kom bussen.

Jag sprang upp för trapphuset i hopp om att inte stöta på någon av pojkarna eller bara någon främling.

Liam sov över hos Danielle i några dagar så honom oroade jag mig inte för. Jag visste dock inte vad Zayn eller Louis hade för sig.

När jag ävar framför Niall's dörr tog jag några sekunder att andas och plingade sen på.

En trött Niall i mukisbyxor och rufsigt hår öppnade.

- "Hi Léa" sa han oberörst, som om jag var väntad.

- "Hi Niall" svarade jag men min röst var bara en viskning. Han gestikulerade in i lägenheten.

Vi slog oss tysta ner i en av hans soffor. Jag letade desperat efter något att säge men inget slank över min tunga.

- "Why did you come here?" suckade Niall. Han röst lät inte arg, bara matt och nedstämd.

- "I think we need to talk" svarade jag. Han skrattade glädjelöst och skakade sagta på huvudet innan han såg mig in i ögonen. Borrade sig djupt in i min veka själ.

- "What is there to talk about?" viskade han. Det satte fyr på mig. Jag knep ihop ögonen av ilska.

- "Don't fucking say that!" utbrast jag och bröt stelheten, förklarade bråk.

Niall reste sig upp samtidigt som jag.

- "You said you were in love with me!" skrek jag "how could there not be anything to say!?"

Han strök sig över över pannan i frustation.

- "Okey! I'm in love with you! I'm in love with you Léa!" skrek han i mitt ansikte. Jag såg på honom att han var nära på att gråta. "I'v been in love with you for eight years! Eight bloody years Léa"

Jag tordes enkligen fråga det jag undrat över så förbannat länge.

- "Then why didn't you tell me!? I was there but you never said anything" Jag flög ut med armarna.

- "I thought you knew! And then you disappeared from me!" han tittade förtvivlat på mig och tårarna rann på hans kinder.

- "I was ruiend inside and you know that! My life went from perfect to a nightmare on just one second!"

Under bråkets gång hade jag helt struntat i hur jag betedde mig. Jag ville bara för ur mig allt jag burit på dessa år.

- "You thought you could just come here and make everything like it used to be?" frågade jag.

- "If you would only stoped running and be such a fucking mess maybe we would still be togheter." sa han bitskt.

Orden var som ett slag i magen. För ett ögonblick förlorade jag medventande runt min omgivning.

- "Léa I..." Hela hans kropp språk llös av ånger.

- "I have to go" viskade jag och störtade ut från lägenheten.

Jag sprang ner för all de trappor jag nyss sprungit upp från i hoppom att allt skulle lösa sig. Nu var allt förstört. Jag hörde hur Niall skrek mitt namn. Hur Louis öppnade sin dörr och frågade vad som var fel.

Sen slutade allt. Sekunden jag öppnade entrédörren. Det ända som hördes var ljudet av mina andetag. Min puls slog fortare än någonsin, det ända jag gjorde var att öka takten. Jag ville springa för alltid. Springa i från smärtan som jagade mig och skulle ta över så fort jag sagtade ner. Men så skulle det inte bli. Jag kände hur marken snurrade uner mina fötter. För en sekund hörde och såg jag allt i nästa sekund var allting svart. 

OMG LÄSISAR, JAG ÄR TILLBAKA! Har ni saknat mig eller har ni saknat mig!? :D

Nej men som man säger: BACK ON TRACK!

Njut hel hjärtat av detta kapitel nu så ska ni få ett nytt vid 9 KOMMENTARERur Harry's perspektiv! Kul va? :D

Chocolatechip   

Jag tänkte skriva ett, förmodligen, kapitel i Harrys perspektiv. Räck upp handen alla som är extalterade   .

Nej men serre, tänkte faktiskt det. Blir inte det kommande kapitlet utan nästa.

Ska bli kul.

Chocolatechip