Jag skulle hem till Niall efter skolan. Han visste ingenting om det men eftersom han inte svarade på sms eller samtal var det ända sättet att få kontakt med honom. Men det var först musik med Mr. Dennis. Musik var det ände ämnat jag helhjärtat älskade. NO hörde också till favoritgruppen. Mest för att vi hade Mrs. Conner som var min mammas gamla väninna, ända tills hon schabblade bort alla sina vänner det vill säga. Benner, eller Jasmine som var hennes för namn, var rättvis och bestämd. Framför allt var hon klok, inte bara inom vetenskap utan också människor, hon förstod hur jag var men hon förstod också hur Bailey var. Därför respekterade och gillade Benner. NO stod dock inte på schemat eftersom det var måndag och det var Jasmines lediga dag. Vi skulle ha musik och sedan ett pass där eleverna fick göra vad dom ville. På dom passen blev det sällan någonting gjort. Jag tittade ner på min halv ätna baguette med mozzarella, tomat och pesto. Den förblev halv och jag reste mig för att slänga det som låg på brickan. Blickarna i ryggen kändes som laserstrålar. Sagt brände dom hål på min militärgröna tröja och skulle snart blotta min hud. Vart jag än gick brände ögonkasten. "That's Harrys girlfriend, what a slut" eller "She does ir for attention, that bitch". Klart att man vande sig, folk hatade mig. Men immun blev man aldrig. Orden fick mig att ifrågasätta mig själv. Tänka i banor jag aldrig gjort förut. Jag slängde en blick mot bordet vid fönstret. Där satt dom. En perfekt enhet av dom mest perfekta människorna på hela skolan.

Det var först då jag insåg det, när Jo kastade med sitt långa hår och skrattade falskt, jag hade aldrig passat in. Bland personen jag trodde var mina bästa vänner, dom var så olika. Allt hade förändrats på så kort tid. Bailey behandlade mig som luft. Micheal log aldrig mot mig längre och till och med John var tvungen att inte se på mig. Det kändes konstigt.

Jag kunde omöjligt avgöra om det var positivt eller inte. Var jag inte en av dom populära vem var jag då? Kanske bara Léa, helt simpelt, bara Léa. Jag smakade på orden. Léa, djurälskande Léa, vegiterianen, musikfantasten. Hon som satt i timmar på sin vindsvåning med snetak och skrev musik. Var jag henne igen?

Svaret uppfattade jag direkt, nej. Henne skulle jag aldrig bli igen. Jag var äldre nu. Men förändrad var jag.

När jag tänkte på pojken som förändrat mig log jag svagt. Min älskade Harry.

- "Any solo artists, students?" frågade Dennis med hans mörka röst. Han slog ihop händerna och tittade ut över klassen. Några räkte upp handen, Bailey var en av dom. Hela årskursen visste att hon var tondöv. Kanske hela skolan. Ändå envisades hon med att alltid sjunga sola. Mr. Dennis visste det också och gjorde allt för att undvika Bailey fönedrad.

En del elever slängde blickar mot mitt håll eller nickade uppmuntrande. Jag vek generat undan blicken och koncentrerade mig på mina skospetsar. Jag hade aldrig velat att någon skulle veta att jag sjöng, specielt inte i skolan. Det var på en kareoke sommaravslutning nått år sedan jag blev avslöjad. Eftersom ingen ville sjöng var vår rektor Marta tvungen att dra till med drastiska åtgärden. Jag hade blivit tvingad upp på scenen mot min vilja, det var inte riktigt så hårt som det låte men näst intill.

- "You should sing Lelee" sa Jeremiah och lät, för en gångs skull, inte retsamt. Smeknamnet Lelee hatade jag i alla fall.

- "Great!" sa Dennis och log mot mig. Jag skulle protestera men Jeremiah nickade uppmuntrande mot mig och buffade mig i ryggen. På nervösa ben gick jag upp mot den lilla scenen framme vid klassrummet.

Dennis räkte mig en gittar och gestikulerade mot stolen. Jag satte mig ner och la skakigt fingrarna på akorden. Jag ville mycket helldre spela piano.

Det var egenkligen inte så att jag hade scenskräck, inte när jag cvll började sjunga. Men nu kändes pressen som en mantel kring mig. Mr. Dennis nickade igen och jag förstod att hela klassen satt förväntansfulla mot mig.

- "I thought I sing a song called, ahm, The only exception by Paramore." Pressade jag fram ur mina hesa stämband.

Dom första akorden klingade fint från gitarren och Jeremiah flinade nöjt mot mig. Jag slöt ögonen och såg Harrys ansikte framför mig.

When I was younger, I saw my daddy cry and curse at the wind.

Han log mot mig, sa mitt namn med sin långsamma stämma "Léa". Jag log tillbaka.

He broke his own heart and I watched as he tried to reassemble it.

Scenen bytade plötsligt. Det var inte Harry jag såg, det var Niall. Han ögonen tittade besviket på mig. Som om jag lovade honom något jag omöjligen kunde hålla.

And my momma swore that she would never let herself forget.

Sen bytade det igen, tillbaka till Harrys leénde ansikte. Första gången vid träffades. Första gången vi kysstes.

And that was the day that I promised I'd never sing of love if it does not exist.

Första gången vihade sex. Första gången han sa att han älskade mig. Första gången jag förstod vad han betydde för mig.

But darling you are the only exception.

I de ögonblicket förstod jag att jag aldrig skulle älska någon så mycket som jag älskade Harry.

"I'm on my way to Niall's, can u pick me up later? x"

Skrev jag samtidigt som jag höll på att frysa häcken av mig på den kalla bänken vid busshållplatsen. Det brukade inte vara sån här kyla i november. Men jag skulle förmodligen frysa hela vintern eftersom jag var absolut sämst på att klä mig ordenkligt. Eller så skulle jag bara ligga hemma och sakna min pojkvän medans han hade roligt på sin turné med tusentals skrikande tjejer. Bara tanken fick mig att rysa, eller så frös jag bara.

"Sure baby, when? xx" Harry la alltid till ett extra "x". Skrev jag "Hi xx" skrev han "Hi xxx". Alltid och jag trodde inte det skulle ändras.

"I don't  know, I'll text you xx"

"Okey, love you xxx"

"Love you more xxx"

"Love you most xxxx"

Och sen kom bussen.

Jag sprang upp för trapphuset i hopp om att inte stöta på någon av pojkarna eller bara någon främling.

Liam sov över hos Danielle i några dagar så honom oroade jag mig inte för. Jag visste dock inte vad Zayn eller Louis hade för sig.

När jag ävar framför Niall's dörr tog jag några sekunder att andas och plingade sen på.

En trött Niall i mukisbyxor och rufsigt hår öppnade.

- "Hi Léa" sa han oberörst, som om jag var väntad.

- "Hi Niall" svarade jag men min röst var bara en viskning. Han gestikulerade in i lägenheten.

Vi slog oss tysta ner i en av hans soffor. Jag letade desperat efter något att säge men inget slank över min tunga.

- "Why did you come here?" suckade Niall. Han röst lät inte arg, bara matt och nedstämd.

- "I think we need to talk" svarade jag. Han skrattade glädjelöst och skakade sagta på huvudet innan han såg mig in i ögonen. Borrade sig djupt in i min veka själ.

- "What is there to talk about?" viskade han. Det satte fyr på mig. Jag knep ihop ögonen av ilska.

- "Don't fucking say that!" utbrast jag och bröt stelheten, förklarade bråk.

Niall reste sig upp samtidigt som jag.

- "You said you were in love with me!" skrek jag "how could there not be anything to say!?"

Han strök sig över över pannan i frustation.

- "Okey! I'm in love with you! I'm in love with you Léa!" skrek han i mitt ansikte. Jag såg på honom att han var nära på att gråta. "I'v been in love with you for eight years! Eight bloody years Léa"

Jag tordes enkligen fråga det jag undrat över så förbannat länge.

- "Then why didn't you tell me!? I was there but you never said anything" Jag flög ut med armarna.

- "I thought you knew! And then you disappeared from me!" han tittade förtvivlat på mig och tårarna rann på hans kinder.

- "I was ruiend inside and you know that! My life went from perfect to a nightmare on just one second!"

Under bråkets gång hade jag helt struntat i hur jag betedde mig. Jag ville bara för ur mig allt jag burit på dessa år.

- "You thought you could just come here and make everything like it used to be?" frågade jag.

- "If you would only stoped running and be such a fucking mess maybe we would still be togheter." sa han bitskt.

Orden var som ett slag i magen. För ett ögonblick förlorade jag medventande runt min omgivning.

- "Léa I..." Hela hans kropp språk llös av ånger.

- "I have to go" viskade jag och störtade ut från lägenheten.

Jag sprang ner för all de trappor jag nyss sprungit upp från i hoppom att allt skulle lösa sig. Nu var allt förstört. Jag hörde hur Niall skrek mitt namn. Hur Louis öppnade sin dörr och frågade vad som var fel.

Sen slutade allt. Sekunden jag öppnade entrédörren. Det ända som hördes var ljudet av mina andetag. Min puls slog fortare än någonsin, det ända jag gjorde var att öka takten. Jag ville springa för alltid. Springa i från smärtan som jagade mig och skulle ta över så fort jag sagtade ner. Men så skulle det inte bli. Jag kände hur marken snurrade uner mina fötter. För en sekund hörde och såg jag allt i nästa sekund var allting svart. 

OMG LÄSISAR, JAG ÄR TILLBAKA! Har ni saknat mig eller har ni saknat mig!? :D

Nej men som man säger: BACK ON TRACK!

Njut hel hjärtat av detta kapitel nu så ska ni få ett nytt vid 9 KOMMENTARERur Harry's perspektiv! Kul va? :D

Chocolatechip