Så inne i mina tankar och med huvudet sänkt mot mobilen märkte jag inte att någon kom emot mig, inte för än jag vände mig upp och kollade rakt in i ett par välbekanta djupblå ögon. Det var då allt svartnade.

En mörk skugga, en gestalt stog några meter framför mig.
Jag gick närmare och kunde tyda att personen var en man. En mycket vacker man med korpsvart hår och lysande vit nästan genomskinlig hy. Han vackra magra hand sträckte sig efter mig medans den sakta men säkert började försvinna.
Han var borta, som vit rök hade han svävat upp i luften.
Jag försökte springa men visste inte om jag kom någon stanns eller var kvar på samma ställe för allt var lika kritvitt var jag än såg mig omkring.
Plötsligt hörde jag en mörk spöklik stämma ropa mitt namn.
-Léa sa rösten Léa kom hit.
Jag kände den rösten, jag visste vem rösten tillhörde.
Då såg jag honom framför mig, bara några meter framför mig stog han med öppna armar och tittade mig djupt in i ögonen.
Jag sprang mot honom och kastade mig i hans famn.
Men jag kände ingen värme, inga armar som slöts omkring mig.
Isället föll jag ljudlöst till den kalla hårda marken.
Jag vaknade med ett skrik.
Jag satte mig i fosterställning och gungade fram och tillbaka.
Jag skrek så hela min kropp skakade.
En del av mig var fortfarande kvar i drömmen.
Plötsligt kände jag en skyddande arm runt mina axlar och en doft av rakvatten och vanilj fyllde min näsa.
En doft jag älskat och alltid skulle älska.
Jag kände att någon viskade lungnande ord mot mitt hår.
Hans andedräkt kittlade min hårbotten och plötsligt var jag klarvaken. Jag vände mitt huvud mot honom och såg på hans perfekta ansikte med rödsprängda ögon. Det var han.
Han som hade som hade övergivit mig när jag behövde honom som mest.
Han som hade fått mig att tro att jag inte var älskvärd.
Han som hade satt mig i ett mörkt hål utan att någon räddade mig.
Men det var också han som alltid hade alltid hade haft störst plats i mitt hjärta. Daniel. Det var min Daniel.
Jag spärrade upp ögonen och slet mig ur hans grepp.
- Léa.. började han
- No! nästan skrek jag, no Daniel please just don't say anything.

- Why? frågade han

- Becouse.. började jag men rösten svek mig.

- Becouse..? sa han och såg rakt in i mina ögon.

- Becouse it won't change anything! nästan viskade jag och störtade ut ur lägenheten.

Jag tryckte på hiss knappen 6 gånger men den tycktes inte röra på sig så jag tog trapporna ner istället.

Väl ute ur den gula tegelbyggnaden kunde jag knappt andas, han bodde trotsallt på sjätte våningen.

Jag spottade på marken och gick ostadigt bort till en bänk under ett träd satte mig där för att för att lunga ner mig och ja försöka komma på ett sätt att komma hem.

När jag hade skrikigt åt Daniel och rusat ut ur hans lägenhet hade jag såklart glömt min väska där jag hade min mobil, mitt busskort och mina pengar.

Great! tänkte jag för det fanns ingen chans att jag skulle någonsin kuna tänka mig att gå upp dit igen.

Det skulle vara alldeles förnedrande.

Jag måste ha slummrat till där på bänken för jag vaknade av att någons armar ruskade om mig.

Jag kisade upp mot personens ansikte och såg att det var det var en flicka i min ålder, kanske något år yngre.

- Oh thank god you're a wake! sa hon på irlänsk dialekt, I thought you ware like dead or something.

- No sa jag I'm alive, perfectly alive

- Great! sa hon alldeles för hurtigt.

Vem var den här tjejen varför hade hon väckt mig. Jag menar jag var ju inte direkt sur för att jag ville sova längre, haha.

Men vem ser en sovande tjej, som förmodligen för jävlig ut, sova på en parkbänk och väcker henne för att kolla om hon var död eller levande. Ja tydligen den här tjejen.

- Oh and I'm Miranda Fox I forgot to tell you that! sa hon och granskade mig med ett glittrande leénde på läpparna

- Nice to meet you Miranda, I'm Léa, Léa Delmas

- Delmas? sa on med ett undrande tonfall, Is that french?

- Yeah, my father was Frenchman so it's from him.

- Was? sa hon och gav mig en undrande blick.

- He died in a car accident when I was thirteen, sa jag med ett förvånadsvärt lätt tonfall, and so was brother.

- I know how you feel, sa hon och gav mig en ledsen blick, and I'm really sorry for you.

- No you don't! sa jag med en upprörd röst, jag hatade när folk sa så för det var inte sant.

Dom visste inte hur det var att vara faderlös, dom visste inte hur ont det gjorde att förlora sin ända bror, dom kunde inte känna den sorgen.

Men det kunde jag.

Jag visste hur det var att vara faderlös att förlora sin ända bror, den smärtan, den sorgen.

Jag visste.

- Infact I do, sa hon och såg ner på sina vita, låga Converse, y mom died when I was five. I didnever get the chance to now her but I still miss her every day.

Jag kände mig fruktansvärt dum. Här stog jag och sa att ingen kunde förstå, ingen kunde känna vad jag kände när det faktiskt var precis det hon gjorde.

- I'm so sorry I didn't knew.. började jag men hon avbröt mig.

- It's okey, I understand you it's terrible when people pretend that they know what you're going trough.

Jag satte mig ner brevid henne på bänken eftersom jag hade ställt mig upp för att att skälla ut henne men det hade tydligen varit i onödan.

- So, började hon, why were you asleep on a bench in a department yard?

- Eh it's a long story but real question is how I gonna get away from here.

- The buss? frågade hon och höjde på ögonbrynet.

- Don't have any money.

- Well then why don't you call your mother and ask her to pick you up?

- I don't think she's capable to drive and I don't have my phone.

- Why wouldn't she be capable do drive? frågade hon och kollade på mig med ett förvånat ansikts uttryck.

- She drinks, svarade jag, alot.

- So come with me to my deparment, sa hon glatt, you can fresh up barrow the phone and some money for bus.

- I couldn't ask for that, sa jag för det kändes som om Miranda var för generös mot mig, jag förkänade det inte.

- You didn't ask, I inveted you sa hon och reste sig upp, come on!

En liten början på Léa's bakrund men det kommer mer i nästa kapitel.

Hoppas ni gillar't trots det lite mindre bra slutet :)

Chocolatechip   

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

"No" sa han "I wern't, you were ruind, I should have no better." Jag suckade djupt, det skulle inte gå att säga emot, han skulle ändå vinna. Istället kramade jag honom. Hårt och länge. "I love you Niall" viskade jag i hans nacke. "I love you to...

Sen slutade allt. Sekunden jag öppnade entrédörren. Det ända som hördes var ljudet av mina andetag. Min puls slog fortare än någonsin, det ända jag gjorde var att öka takten. Jag ville springa för alltid. Springa i från smärtan som jagade mig och sku...

Har skrivtorka kära läsare. Ni anar inte hur jobbigt det är! Och jag har aldrig haft det innan! Det brukar mer vara att jag är seg på att starta ett kapitel men nu är jag seg helt igenom. Har börjat på en helt ny novell, och nej den här kommer inte a...

  Jag skulle hem till Niall efter skolan. Han visste ingenting om det men eftersom han inte svarade på sms eller samtal var det ända sättet att få kontakt med honom. Men det var först musik med Mr. Dennis. Musik var det ände ämnat jag helhjärta...

Jag tänkte skriva ett, förmodligen, kapitel i Harrys perspektiv. Räck upp handen alla som är extalterade   . Nej men serre, tänkte faktiskt det. Blir inte det kommande kapitlet utan nästa. Ska bli kul.   Chocolatechip     ...