Jag gick ut ur Miranda's lägenhet och tog hissen ner till entrén.

Väl ut började jag gå mot buss stationen, men precis när jag svängde runt hörnet krockade jag med någon, någon med kaffe i handen, som såklart skulle hamna över min tröja som dessutom var lånad.

- Fuck! svor jag högt och tittade upp på personen som bor ansvaret.

Jag möttes av ett par gröna ögon och en leénde mun som till hörde en pojke i min egna ålder.

- "I'm really sorry" sa han uräktande och tittade ner på min tröja, ironiskt nog så hade kaffet spillts precis över min byst så, ja det såg ut som att den söta pojken stirrade på mina bröst. Fast det kanske han gjorde också, jag menar gör inte alla killar det. Så fort dom ser en tjej kollar dom på hennes bröst eller rumpa.

- "I didn't saw you comming, I'm really sorry!" forsatte han.

- "It's okey!" sa jag och log mot pojken som verkade tycka att hela sitiuationen var obekväm. "I didn't saw you eder."

- "You now I just live to blocks away", han pekade bort åt vägen, "if you want you can come and eh," han tittade ner i marken och sedan på mig, flinade och sa, "fresh up!"

- "Thanks that's really nice, but I don't have the time, I have a bus to catch!"

Jag såg upp på pojken som tittade ner i marken och verkade en aning besviken.

Hans förförings försök hade inte lyckats, han hade inte fått med mig till sin lägenhet.

Sannigen var att jag inte brydde mig om bussen, det var ju inte direkt så att jag hade en mamma som var sjuk av oro och bara väntade på att jag skulle komma hem så hon kunde köra hela den här "Léa Miriam Laetitia Delmas, were have you been!"

Jag hade ju varit borta i över ett dygn och hon hade inte ringt så varför skulle hon plötsligt komma på, efter 26 timmar, att hennes dotter var ytterst oansvarig och skulle komme hem på momangen.

Nej, anledningen till att jag tackade nej till pojken generösa erbjudande var att jag inte orkade, eller snarare ville inte. Okej så jag skulle följa med honom upp, sen då?

Lite hångel, låna en tröja som han sen säger att jag kan komma förbi med för att lämna tillbaka, närsomhelst!

Men nej, jag tappar bort hans nummer som han hade skrivit i grön bläck på en skrynklig liten pappers lapp, glömmer bort var han bor, och sen får tröjan ligga intryckt längst in i min garderob och så småning om börjar jag glömma bort hans glittriga gröna ögon, hans tjocka bruna hår som vred sig i perfekta lockar, hans charmiga leénde och bedårande smilgropar, nej tack!

Varför skapa band som ändå ska brytas förr eller senare?

- "Oh" sa han, "okey then, but can I at leest have your number" Han flinade "You now, you are the most beautiful girl I've ever seen.

Han tittade på mig med en speciell glimt av hopp i ögonen.

- "Sure!" log jag mot honom och tog upp min mobil ur fickan på byxorna

Han tog upp sin iPhone ur sin bruna jacka och började knappa in mitt nummer.

- "So" jag tittade på honom och log mitt flörtigaste leénde "can I have yours now?"

- "Oh, yeah, sure" Han började rabbla upp några siffror på följd.

- "Awesome" sa jag "but I have to go now I've have for sure alredy miss that bus so I should aim fore the next"

- "Ofcourse" han tittade in i mina ögon "but can I just ask you one question before you go?"

Han höjde ögonbrynet.

- "Okey" sa jag med tvekan "but make it quick".

- "What's your name?" han flinade.

- "Léa" sa jag och log 

- "I'm Harry"

Jag flinade mot honom och vände mig om för att gå.

- "Wait" sa han och tog tag i min arm.

- "What!?" sa jag lite irriterad, vad ville han nu.

- "It was nice to meat you, Léa" sa han och släppte min arm.

Jag skrattade till lite och såg honom börja gå i motsats håll med huvudet sänkt mot marken.

- "It was nice to meat you to, Harry" skrek jag efter honom. 

Han svarde inte men jag kunde, under alla hans vackra lockar, skymta ett leénde.

Jag började gå mot busshållplatsen med huvudet fullt av tankar.

Miranda, som bodde ensam i en etta med sin hund Pinoccio, älskade konst och kom från Irland.

Daniel, vars närvaro fick mig att åter igen få uppleva dom två värsta åren i mitt liv, men också dom bästa, och gjorde mig alldeles knäsvag och illa till mods.

Men mest sökte sig tankarna till Harry.

Harry, som jag hade mött för bara tio minuter sen och som redan hade fått mig på fall.

Jag trodde att Harry var en av "dom", dom som bara tänker på sex när dom ser en tjej, dom som jag oftast hade hängt med, men Harry var annorlunda, han var inte som någon annan kille jag träffat, förutom, Daniel.

Att jag så ofta tänkte på Daniel gjorde mig orolig, hade jag inte kommit över honom än.

Jag trodde det, det var ju trots allt ett helt år sedan vi gjorde slut, men att han ändå dök upp i mitt huvud jämt och ständigt, jag hade alltid trott att han var den enda.

Men om jag gjorde något av min och Harrys lilla konversation så kanske jag småningom skulle börja glömma Daniel, kanske.

Medans jag gick där helt uppslukad av mina funderingar märkte jag inte denna svart gestalten som gick snett bakom mig, inte förän jag hörde någon hosta till.

Det var förmodligen bara någon som skulle åt samma håll, men för säkerhetens skull svängde jag in i en smal gränd bland London's gator.

Och som jag långt inom mig visste, följde personen efter.

Det är klart att någon skulle kunna gå här men hur stor var chansen igenkligen, jag började bli rädd på allvar och ökade stegen.

Vilket jag hörde att personen bakom mig också gjorde.

Plötsligt såg jag en skugga i slutet av gränden, jag var omringad och nu var det ingen tvekan om att dom var ute efter mig.

Jag svängde in i en nu smalare gränd som ledde ut från huvudgränden, och började springa i panik och kunde höra hur männen följde efter mig.

Jag tog upp min mobil och slog in nummret.

- "Hallo" svarde en röst.

- "Harry, I need your help"