Jag gick ut ur Miranda's lägenhet och tog hissen ner till entrén.

Väl ut började jag gå mot buss stationen, men precis när jag svängde runt hörnet krockade jag med någon, någon med kaffe i handen, som såklart skulle hamna över min tröja som dessutom var lånad.

- Fuck! svor jag högt och tittade upp på personen som bor ansvaret.

Jag möttes av ett par gröna ögon och en leénde mun som till hörde en pojke i min egna ålder.

- "I'm really sorry" sa han uräktande och tittade ner på min tröja, ironiskt nog så hade kaffet spillts precis över min byst så, ja det såg ut som att den söta pojken stirrade på mina bröst. Fast det kanske han gjorde också, jag menar gör inte alla killar det. Så fort dom ser en tjej kollar dom på hennes bröst eller rumpa.

- "I didn't saw you comming, I'm really sorry!" forsatte han.

- "It's okey!" sa jag och log mot pojken som verkade tycka att hela sitiuationen var obekväm. "I didn't saw you eder."

- "You now I just live to blocks away", han pekade bort åt vägen, "if you want you can come and eh," han tittade ner i marken och sedan på mig, flinade och sa, "fresh up!"

- "Thanks that's really nice, but I don't have the time, I have a bus to catch!"

Jag såg upp på pojken som tittade ner i marken och verkade en aning besviken.

Hans förförings försök hade inte lyckats, han hade inte fått med mig till sin lägenhet.

Sannigen var att jag inte brydde mig om bussen, det var ju inte direkt så att jag hade en mamma som var sjuk av oro och bara väntade på att jag skulle komma hem så hon kunde köra hela den här "Léa Miriam Laetitia Delmas, were have you been!"

Jag hade ju varit borta i över ett dygn och hon hade inte ringt så varför skulle hon plötsligt komma på, efter 26 timmar, att hennes dotter var ytterst oansvarig och skulle komme hem på momangen.

Nej, anledningen till att jag tackade nej till pojken generösa erbjudande var att jag inte orkade, eller snarare ville inte. Okej så jag skulle följa med honom upp, sen då?

Lite hångel, låna en tröja som han sen säger att jag kan komma förbi med för att lämna tillbaka, närsomhelst!

Men nej, jag tappar bort hans nummer som han hade skrivit i grön bläck på en skrynklig liten pappers lapp, glömmer bort var han bor, och sen får tröjan ligga intryckt längst in i min garderob och så småning om börjar jag glömma bort hans glittriga gröna ögon, hans tjocka bruna hår som vred sig i perfekta lockar, hans charmiga leénde och bedårande smilgropar, nej tack!

Varför skapa band som ändå ska brytas förr eller senare?

- "Oh" sa han, "okey then, but can I at leest have your number" Han flinade "You now, you are the most beautiful girl I've ever seen.

Han tittade på mig med en speciell glimt av hopp i ögonen.

- "Sure!" log jag mot honom och tog upp min mobil ur fickan på byxorna

Han tog upp sin iPhone ur sin bruna jacka och började knappa in mitt nummer.

- "So" jag tittade på honom och log mitt flörtigaste leénde "can I have yours now?"

- "Oh, yeah, sure" Han började rabbla upp några siffror på följd.

- "Awesome" sa jag "but I have to go now I've have for sure alredy miss that bus so I should aim fore the next"

- "Ofcourse" han tittade in i mina ögon "but can I just ask you one question before you go?"

Han höjde ögonbrynet.

- "Okey" sa jag med tvekan "but make it quick".

- "What's your name?" han flinade.

- "Léa" sa jag och log 

- "I'm Harry"

Jag flinade mot honom och vände mig om för att gå.

- "Wait" sa han och tog tag i min arm.

- "What!?" sa jag lite irriterad, vad ville han nu.

- "It was nice to meat you, Léa" sa han och släppte min arm.

Jag skrattade till lite och såg honom börja gå i motsats håll med huvudet sänkt mot marken.

- "It was nice to meat you to, Harry" skrek jag efter honom. 

Han svarde inte men jag kunde, under alla hans vackra lockar, skymta ett leénde.

Jag började gå mot busshållplatsen med huvudet fullt av tankar.

Miranda, som bodde ensam i en etta med sin hund Pinoccio, älskade konst och kom från Irland.

Daniel, vars närvaro fick mig att åter igen få uppleva dom två värsta åren i mitt liv, men också dom bästa, och gjorde mig alldeles knäsvag och illa till mods.

Men mest sökte sig tankarna till Harry.

Harry, som jag hade mött för bara tio minuter sen och som redan hade fått mig på fall.

Jag trodde att Harry var en av "dom", dom som bara tänker på sex när dom ser en tjej, dom som jag oftast hade hängt med, men Harry var annorlunda, han var inte som någon annan kille jag träffat, förutom, Daniel.

Att jag så ofta tänkte på Daniel gjorde mig orolig, hade jag inte kommit över honom än.

Jag trodde det, det var ju trots allt ett helt år sedan vi gjorde slut, men att han ändå dök upp i mitt huvud jämt och ständigt, jag hade alltid trott att han var den enda.

Men om jag gjorde något av min och Harrys lilla konversation så kanske jag småningom skulle börja glömma Daniel, kanske.

Medans jag gick där helt uppslukad av mina funderingar märkte jag inte denna svart gestalten som gick snett bakom mig, inte förän jag hörde någon hosta till.

Det var förmodligen bara någon som skulle åt samma håll, men för säkerhetens skull svängde jag in i en smal gränd bland London's gator.

Och som jag långt inom mig visste, följde personen efter.

Det är klart att någon skulle kunna gå här men hur stor var chansen igenkligen, jag började bli rädd på allvar och ökade stegen.

Vilket jag hörde att personen bakom mig också gjorde.

Plötsligt såg jag en skugga i slutet av gränden, jag var omringad och nu var det ingen tvekan om att dom var ute efter mig.

Jag svängde in i en nu smalare gränd som ledde ut från huvudgränden, och började springa i panik och kunde höra hur männen följde efter mig.

Jag tog upp min mobil och slog in nummret.

- "Hallo" svarde en röst.

- "Harry, I need your help"

 

Sara

5 februari 2012 17:10

Hej! Jag tycker verkligen att denhär novellbloggen är jätterolig att läsa. Följer även er på Facebook, Taken by One Direction! MEN, upplevelsen blir tyvärr förstörd när du sätskriver så mycket och din engelska är tyvärr inte så bra i alla lägen...:/ förlåt det känns jättetaskigt att jag säger dethär, men jag gör det för att jag vill att berättelsen ska bli ännu bättre än vad den redan är och för att jag älskar den!!!:) uppdatera mera och oftare! Hoppas att du tar det här som ett tips och inte ett klagomål!:)

Kram

Chocolatechip

5 februari 2012 19:28

sätskriver: förlåt men vad menar du?
engelskan: jo den är inte den bästa, är ju bara tolv :/ men ska tänka på att skriva bättre kanske ta allt på svenska beror på vad ni tkr

försöker uppdatera så ofta som det går! igenkligen är det inte kapitlena som tar tid utan bilderna som hör till.
Har faktiskt ett kapitel på lur, ska bara göra en bild så håll utkik :)

Tack för att du läser min blogg! :D

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

"No" sa han "I wern't, you were ruind, I should have no better." Jag suckade djupt, det skulle inte gå att säga emot, han skulle ändå vinna. Istället kramade jag honom. Hårt och länge. "I love you Niall" viskade jag i hans nacke. "I love you to...

Sen slutade allt. Sekunden jag öppnade entrédörren. Det ända som hördes var ljudet av mina andetag. Min puls slog fortare än någonsin, det ända jag gjorde var att öka takten. Jag ville springa för alltid. Springa i från smärtan som jagade mig och sku...

Har skrivtorka kära läsare. Ni anar inte hur jobbigt det är! Och jag har aldrig haft det innan! Det brukar mer vara att jag är seg på att starta ett kapitel men nu är jag seg helt igenom. Har börjat på en helt ny novell, och nej den här kommer inte a...

  Jag skulle hem till Niall efter skolan. Han visste ingenting om det men eftersom han inte svarade på sms eller samtal var det ända sättet att få kontakt med honom. Men det var först musik med Mr. Dennis. Musik var det ände ämnat jag helhjärta...

Jag tänkte skriva ett, förmodligen, kapitel i Harrys perspektiv. Räck upp handen alla som är extalterade   . Nej men serre, tänkte faktiskt det. Blir inte det kommande kapitlet utan nästa. Ska bli kul.   Chocolatechip     ...