Direktlänk till inlägg 12 mars 2012
I hate to love you - Kapitel 13 - Let's go all the way
Av Chocolatechip - 12 mars 2012 21:30
Jag kände huvdet snurra och pannan klibba. Jag kände smärtan i bröstet som jag alltid fick när jag var upprörd. Hon var inte hemma, hon låg inte på sin vanliga plats i soffan, hon var någon stans där ute. Någonstans på dom kalla gatorna där ute gick mamma, min mamma.
Jag satt vid sängkanten och såg på min blåslagna mamma. Någon höll min hand i ett stadigt grepp
- "Léa you want me to leave?" frågade Harry. Jag såg på honom med en matt blick.
- "No stay" viskade jag. Han tittade eftertänktsamt på mitt ansikte. Sen lyfta han sin fria hand och smekte min kalla kind.
Vi såg varandra djupt in i ögonen. Vi läste liksom våra tankar på det sättet. Vi behövde inge ord, jag kund uppfatta glädje i Harry's ögon, sorg, ilska. Jag vände mitt ansikte hastigt mot mammas. Hon stönade till lite och vred sig i sömnen.
Slangar som var kopplade in i hennes sköra hy fick henne att se så svag och hjälplös ut. Kanske var hon det också. Vågen av skuld skölde över mig och fick mig att känna mig illamående. Som om han hört vad jag tänkt viskade Harry i mitt öra.
- "Don't blame your self" sa han och hans röst kändes som en trygghet. Lyckan av att han satt brevid mig fick smärtan i bröstet att tillta. Jag kände att jag andades konstig. Harry reagerade inte. Det var inte första gången gråten hade varit nära under tiden vi suttit med min så illa skadade mamma. Jag hade redan förklarat för honom.
Plötslig kände jag inte hans beskyddande händer på min axlar. Som av reflex vreds mitt huvud mot utgången. Han stod där och log mot mig.
- "I'm just getting some coffee" sa han lugnt "don't worry baby, I'll be back, do you want anything?"
Hans ord tog inte helt effekt över känslan att bli övergiven, ensam. Jag skakade sakta på huvudet. Bara tanken på mat gav rysningar. Han gick fram till mig kysste mig snabbt och gick sedan mot cafeterian.
Jag satt kvar och såg på min mamma. Hennes svarta hår var klibbigt på vissa ställen, av hennes torkade blod. Stygnen i pannan fick mitt huvud att snurra. Det spelade ingen roll vad Harry sa, vad läkarna sa, jag kände mig så skyldig.
Plötslig kved hon till. Jag tittade hastigt upp på hennes ansikte. Hon sov inte längre, hennes ögonlock fladdrade sagta.
- "Léa" viskade hon hest med ögonen halv öppna "I'm sorry". Jag kände en våg av lättnad över mig. Jag skrattade till lite av glädje.
- "Don't, I'm gonna call the nurse" jag sträckte mig efter den röda knappen ovanför sängkanten. Den blonda pinnsmala sjuksköterskan hade varit väldigt tydlig att jag skulle trycka på den så fort mamma kviknade till.
Jag satt i cafeterian med en kopp ljummet kaffe framför mig. Harry granskade mig med en orolig blick.
- "Léa, are you sure I can go" Jag tittade på honom och log lite stelt.
- "Yes, Harry" sa jag och lutade mig fram över bordet "you have to, I'll be fine"
Jag kysste honom lätt. Han suckade lite och reste sig upp. Jag satt kvar och han såg mig i ögonen.
- "I call you, okey?" sa han. Jag reste mig upp och gick fram till honom. Hans starka armar la sig i ett grepp runt mig.
Jag lutade huvudet på hans axel och drog in hans doft.
- "Thanks" viskade jag. Han drog mig ifrån sig och kysste mig mjukt. Sen gick han mot utgången genom dom långa vita sjukhus korridorerna.
Jag såg honom fiska upp sin telefon ur jackan och svara. Han pratade kortfattat med en smått irriterad min. Han var sen till signeringen. Och det var mitt fel. Min mamma låg med en bruten arm och 6 stygn i pannan i en sjukhussäng och det var också mitt fel. Jag kunde aldrig göra någon till lags. Det kändes som att vad jag än gjorde blev det bara fel, misslyckat. Jag hade alltid haft den känslan, att jag måste ta hand om alla andra, som om jag hade ett stort ansvar. Och jag klarade inte av det, jag kunde inte hjälpa alla så när det gick snett skylde jag alltid på mig själv och mina handlingar. Vad jag hade gjort fel, vad som kunde bli bättre, varför jag var så dålig på allt. Den här gången var inget undantag. Jag hade varit borta för mycket, borta från mamma. Försökt undvika alla jobbiga situationer med hennes drickande och rökande inomhus, deprisionerna. Det hade varit för mycket jag hade flytt. Jag hade inte varit där när hon behövde mig som mest. Jag började gå mot rum nummer C3 217. Plötsligt stötte jag ihop med någon.
- "Excusez-moi" sa jag av ren vana och insåg sedan att jag inte var i Frankrike längre. "Oh I mean, eh, sorry"
Flickan jag krockat med började skratta. Jag tittade upp och möttes av Miranda's ansikte.
- "Oh Miranda" jag skrattade lite "hi".
- "Hi" hon log mot mig. Jag kollade för första gången helt på henne. Hon hade på sig en stickade, ljus tröja med mönstrade byxor som satt lite pösigt. Några ringar på fingrarna och beiga skor. Hennes långa svarta hår var uppsatt med en rosa ros som hade ungefär samma färg som hennes läppar. Hon bar på en blommig ryggsäck.
- "What are you doing here?" frågade hon.
- "I'm here with my mum" jag tittade lite skamset ner i golvet "she was in a accident." Mirande tittade oroligt på mig.
- "I'm sorry, how is she now?" Jag ryckte lite lätt på axlarna.
- "Okey I guess, what about you, what are you doing here?"
- "I'm on a control, I have diabetes" svarade hon "I actually have to go now but I would love to meat you later!"
Jag log, glad över att träffra Miranda igen, hon var trevlig, jag gillade henne.
- "I would love to!" svarde jag därför.
- "Great" sa hon ärligt "what about the café around the corner? I think it's called "Rami", it's really nice.
- "Okey I meat you there at..?" jag tittade frågande på henne.
- "12:30" föll hon i "great to see you again but I have to go, bye!"
- "Bye" sa jag och hon var borta.
Jag tittade otåligt på klockan. Hon borde varit här för tjugo minuter sen. 20 minuter var visserligen inte så mycket men jag hade ovanligt kort tålamod. Ännu en gång dök en servitris upp brevid mig och frågade om jag var redo att beställa och ännu en gång sa jag nej. Kanske hade hon glömt att vi skulle träffas. En sån som Miranda har säkert fullt upp. Hon har säkert jätte många djupa, kreativa konstnärs vänner från sin skola. Och dom är antaglingen mycket attraktivare sällskap en någon random tjej med rött hår och alkolist mamma. Jag pillade lite med ena naglen. Något som verkade skära av mig från omvärlden eftersom den välbekanta stämman bakom mig fick mig att hoppa till.
- "I'm sorry I'm late but there ware around five papers I had to fill in" hon slog sig ner på stolen brevid mig och satte på sig solglasögonen som låg i väskan.
- "No worries" sa jag bara och all irration försvann. Servitrisen som nu såg att mitt sällskap hade anlädat frågade vad vi ville ha. Mirande tog en cappochino och en grillade bagutte med tomat, mozarella, kyckling och pesto. Själv tog jag en kaffe u le med samma macka som Miranda.
Vi hade haft jätte trevligt. Jag kunde prata om allt med Miranda, kändes det som i alla fall, jag hade ju bara känt henne en några en vecka. Den blev lite stelt när en flicka i tretton års åldern kom fram och bad om atougraf och ett foto. Miranda tittade förvånat på flickan och sedan på mig. Då fanna det inget annat val än att berätta att min pojkvän var medlem i ett världsberömt pojkband. Till min stora förvåning började Miranda skratta vilket ledde till att jag och skrattade lite.
Nu satt jag ensam i soffan och åt gårdagens pasta med tomatsås sammtidigt som ett gammalt avsnitt av Grey's Anatomy spelades på TV. Jag insåg det ganska snart och skyndade mig att byta till Family guy istället. Att kolla på när en doktor gräver i en pacients inälvor fick mig att må illa.
Plötsligt plingade dörren. Harry hade sms:at mig och sagt att signeringer var klar och han gärna skulle vilja träffas.
Jag öppnade och pojken som fick mitt ansikte att le när som helst, gick in.
Han kysste mig lätt och tog av sig ytterkläderna. Jag insåg plötsligt att jag gick runt i en superman hodtröja och mjukisar. Jag skyndade in i mitt lilla rum och Harry följde efter.
- "I just have to change" sa jag ursäktande. Han skrattade lite och satte sig på sängen. Jag drog på mig ett par mörka jeans och en tröja med "Kiss" på. Jag satte mig brevid Harry och kysste honom. Det gick över till småhångel. Harry la mig sagta ner i sängen.Min tröja slank av och vi fortsatte kyssas. Läppar mot läppar, tunga mot tunga. Plötsligt kände jag Harry's hand precis vid min byxkant. Jag stannade upp lite och tittade neråt. Harry såg på mig och insåg genast. Han drog bort handen och blev röd i ansiktet. Jag skrattade lite åt hans pojkaktiga reaktion.
Nej, jag var inte oskuld. Inte på långa vägar faktiskt. Men min och Harry's relation var annorlunda och tänk om sex skulle förstöra den. Vi behövde det inte. Jag hade alldrig kännt ett behov av sex när jag var med Harry, och om vi gjorde det kanske jag alltid skulle tänka på det när jag såg honom. Föreställa mig hans nakna kropp framför mig. Tänk om vårt förhållande bara skulle handla om sex då. Jag insåg snart att mitt resonemang inte höll ihop men det var någonting. Jag var rädd för något jag aldrig varit rädd för innan. Alltså kunde det inte vara själva konceptet "sex" jag var rädd för utan personen jag gjorde det med.
- "You want to do it" frågade Harry efter ett tag. Han tittade på mig eller i mina ögon rättare sagt. Han sökte ett svar.
Tanken han bara passera min hjärna innan vi låg på sängen igen. Vi forsatte med hångel biten ett tag innan mina byxor gled av tillsammans med Harry's.
- "Are you sure?" frågade han osäkert. Jag log stort mot honom och det räckte som svar. Vi kysstes ett tag innan Harry vågade sig på min BH.
- "I can't get this stupid thing of" sa han trummpet. Jag skrattade lite och satte mig upp. Mina ben var lindade kring Harry och jag satt bokstavligen i hans knä.
- "No one can" sa jag mellan kyssarna "you lern to next time". Han skrattade och drog ner mig på sängen igen.
Plötsligt prasslade han med något i fickan. Han drog upp det lilla plastiga fyrkanten och log mot mig.
Jag hörde hans hjärtslag, Dunk, pause, dunk, pause. I en rytm, det tog inte slut och det saktades inte ner. Det bara forsatte i samma jämna tempo.
Jag kände hans andetag också. Han suckade djupt då och då. Han strök mig över håret och viskade saker till mig. Ibland fick det mig att skratta, ibland inte. Men han fick inte sluta för jag älskade att höra hans röst. Jag la mig i samma höjd som honom och såg honom djupt in i ögonen.
- "You're beautiful" sa han och la sin hand på min kind för att ta bort en hårslinga.
- "Mabey my face" sa jag ärligt "but not my personality". Jag sa som det va. Jag var inte en sådan som behövde bekräftelse. En sådan som sa att man var tjock för att alla skulle rusa över än och med säkerhet säga att man inte var ett dugg tjock. Jag var inte sån, jag var ärlig.
- "Stop it Léa" sa Harry allvarligt "You're beautiful, the whole you" Jag log mot honom. Även om jag inte trodde honom älskade jag att han sa det. Han sa det med ärlighet.
Jag la mig till rätta i han famn och slöt ögonen. Tröttheten tog tag i mig och jag höll precis att falla i djup sömn när Harry viskade.
- "You're beautiful Léa" Jag log.
- "You're beautiful too Harry"
Léa och Harry är så snuskiga, jag älskar det! Erkänn att ni också gör det! :D
Minst fem kommentarer! :)
Chocolatechip 
Av Chocolatechip - 14 augusti 2012 21:45
"No" sa han "I wern't, you were ruind, I should have no better."
Jag suckade djupt, det skulle inte gå att säga emot, han skulle ändå vinna. Istället kramade jag honom. Hårt och länge.
"I love you Niall" viskade jag i hans nacke.
"I love you to...
Av Chocolatechip - 31 juli 2012 22:45
Sen slutade allt. Sekunden jag öppnade entrédörren. Det ända som hördes var ljudet av mina andetag. Min puls slog fortare än någonsin, det ända jag gjorde var att öka takten. Jag ville springa för alltid. Springa i från smärtan som jagade mig och sku...
Av Chocolatechip - 31 juli 2012 12:18
Har skrivtorka kära läsare. Ni anar inte hur jobbigt det är! Och jag har aldrig haft det innan! Det brukar mer vara att jag är seg på att starta ett kapitel men nu är jag seg helt igenom. Har börjat på en helt ny novell, och nej den här kommer inte a...
Av Chocolatechip - 9 juli 2012 23:30
Jag skulle hem till Niall efter skolan. Han visste ingenting om det men eftersom han inte svarade på sms eller samtal var det ända sättet att få kontakt med honom. Men det var först musik med Mr. Dennis. Musik var det ände ämnat jag helhjärta...
Av Chocolatechip - 7 juli 2012 16:41
Jag tänkte skriva ett, förmodligen, kapitel i Harrys perspektiv. Räck upp handen alla som är extalterade . Nej men serre, tänkte faktiskt det. Blir inte det kommande kapitlet utan nästa. Ska bli kul. Chocolatechip ...
Presentation
Shoo bre alla broshor! ✌
Jag skojar förstås.
Hej och vällkommen till min blogg jag hoppas att du ska trivas.
Och med det menar jag att du gillar vad jag skriver ღ
Fråga mig
Kalender
| Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
| 1 | 2 |
3 | 4 | ||||||
5 |
6 | 7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
|||
| 12 | 13 |
14 |
15 |
16 |
17 |
18 | |||
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
24 |
25 | |||
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
31 |
||||
| |||||||||
Sök i bloggen
Senaste inläggen
- I hate to love you - Kapitel 24 - A trip
- I hate to love you - Kapitel 22 - Lost
- Dör
- I hate to love you - Kapitel 22 - U smile, I smile
- Woop Woop
- Förlåt
- I hate to love you - Kapitel 21 - More than friends
- I hate to love - Kapitel 20 - Niall and Harry
- Tjaba alihopa
- I hate to love you - Kapitel 19 - Forever
- hate to love you - Kapitel 18 - One month
- I hate to love you - Kapitel 17 - Out going
- I hate to love you - Kapitel 16 - Without you
- I hate to love you - Kapitel 15 - Leaving you
- I hate to love you - Kapitel 14 - Dear sister