Jag tappade andan, jag var fullkomligt målös. Det var så obeskrivligt underbart att han hade gjort det här för mig. Att han hade lagt ner tid och kraft på att skapa något som han visste att jag skulle älska. Vi befan oss på altanen på baksidan av huset. Den var inte särskilt stor och runt om den gick glas så man kunde se ut. I ena hörnet satt en korgstol med en blommig kudde och ett ljust träbord brevid. Mitt på det knarrande golvet låg en stor filt med några kuddar. Det var där vi skulle sitta. Det var inga lampor i rummet, ljusen som Harry hade placerat lite var stans var det ända som lös upp det. Brevid filten stod en klassisk picknick korg. Jag drog häftigt efter andan.

- "It's so beautiful" jag andades ut. Harry's armar slöt sig runt mig, han kysste mig varsamt på nacken.

- "You really think so?" han lät förvånants värt osäker på rösten. Jag vände mig om och såg in i hans enastående ögon. Dom lyste av hopp och förväntan. Jag suckad djupt och log.

- "It's absolutly perfect" sa jag och kysste honom mjukt. Vi stod en någon minut, kanske mer. Det spelade ingen roll, tiden kunde flyga eller gå jätte långsamt med Harry. Men det var jag aldrig medveten om. Det försvann, som om jag tiden stannade. Att jag gick in i någon slags trans, när jag var med Harry var allt oviktigt, allt utom Harry.

Vi satte oss ner på den  mörka filten och Harry började ta upp mat från korgen intill oss. Han ställde fram ett fat med folie papper över sig, en liten skål med någon mörk vätska. En större skål med ris, sal, peppar, två glas och en stor flaska alkohol fri cider. Jag skrattade högt.

- "We aren't actually 18 jet" sa han till försvars och log lite. Jag kysste bara honom lätt på munnen för att visa att jag tyckte han hade gjort rätt. Jag var inte det minsta sugen på alkohol, även om det kunde dämpa bakfylla. Jag hade inte tänkt på det innan, men nu kom allt tillbaka, illa måendet och huvudverkan, fast i en lättare version. Skulle jag bara låtsas som ingenting. Skulle jag bara äta på och låtsas att jag inte var beredd på att spy upp det, låtsas som att huvudet inte dunkade vid för höga ljud eller för starka ljus. Eller skulle jag berätta, förstöra hela kvällen och tvinga mötas hans blick, men i alla fall vara ärlig. Nej det skulle jag inte, inte nu i alla fall. Han tittade frågande på mig. Jag var inte lätt läst, inte alls faktiskt, men vad som förvånade mig var att Harry nästan alltid visste vad jag tänkte, eller om något var fel. Våra läppar möttes igen och vi log mot varandra.

Filten var full med mat i olia skålar och på olika tallrikar. Han hade ställt ett rött pappersglas brevid mig och ett vid sig.

Han öppnade flaskan och fyllde mitt glas. Sen höjde han sitt påfyllda glas. Vi tittade varandra djupt in i ögonen.

- "Happy aniversery" sa han och slog sitt glas mot mitt, jag skrattade till lite och förde glaset på munnen.

- "Happy aniversery" jag kysste mjukt hans läppar.

- "So what have you planed?" frågade jag och gestikulerade mot maten. Han log hemlighetsfullt och tog upp fatet med folie.

- "I thought, sience you're a vegiterian, we eat somthing with out meat" Jag skrattade.

- "Smart move" han himlade med ögonen och flinade.

- "So..." han tog bort papret och visade enusiastikt fram vårrullarna på tallriken. Jag tog försiktigt upp en och la den på min tallrik. Innan jag sa något slickade jag bort fettet från mina fingar.

- "How do you know I love these?" frågade jag förvånat. Han skrattade lite och tåg två styckna till sig själv.

- "I have my contacts" han tittade finurligt på mig, jag höjde ögonbrynen "I asked Niall" medgav han tillslut. Jag nickade och tog ett bett av fett rullen i min hand, det smakade ljuvligt.

 

Himlen var nästan kolsvart. Det ända som prydde den var dom små glittrande stjärnorna som följde valvet. Fullmånen hängde som en stor lampa precis till vänster. Den lyste i silver vitt.

Sen kände jag doften av jordgubbar. Jag tittade på Harry och som jag misstänkt åt han på ett klar rött bär med en grön liten tofs. Han visste att jag tittade på honom, eller snarare på jordgubben i hans hand. Det var nog därför han gjorde allt som fick det att se ännu mer aptit retande ut. För att retas sträckte jag ut handen på hans, tog jordgubben och stoppade den i min munn. Han tittade chockat på mig. Jag försökte le men jordgubben var så pass stor att det bara rann en sträng av slämm så fort jag uppnade munnen, lite mindre charmigt. Harry himlade med ögonen.

- "First you steal from me and now you drooling on me" han skakade på huvudet och försökte låta bli att le. Jag skyndade mig att tugga och svälja.

Sen kysste jag honom, mjukt och intensivt. Han gav med sig och kysste mig passionerat tillbaka. Hans starka händer tog tag i min midja och han satte mig mjukt i hans knä. Jag gjorde som vanligt, rufsade in mina händer i hans hår, fast med mera vilja den här gången, och styrka. Jag hörde honom mumla något så jag slutade kyssa honom.

- "What?" frågade jag och flinade lite.

- "I said that if we don't stop now, this is gonna be really awkward" hans ansikte fick en svag röd nyans men han låtsades inte om det och skrattade bara lite lågt.

Det tog en stund innan jag förstod vad han menade, men när jag väll gjorde det kunde jag inte hjälpa att brista ut i skratt. Han tittade bädjande på mig.

- "Well isn't that a good thing" sa jag och höjde ena ögonbrynet, repliken fångade genast hans intresse "what if I want it to go awkward?" Han tittade betraktande på mig, som att försöka förstå om jag seriös eller inte. Men jag ändrade mig inte, utan satt bara kvar och såg honom i ögonen. Efter att tag suckade han och tittade ner i sitt knä.

- "You really know your doi" muttrade han, jag ryckte oskyldigt på axlarna.

- "I just have to clean up a little, or my mum kill me" han nickade mot mig för att jag skulle flytta mig. Jag gjorde som han sa och gick av hans knä. Han tog med sig rester och tallrikar och gick mot köket. Jag tog upp min mobil och kollade twitter lite snabbt. Det var nya, retweets, folk som hade favoritserat, och nya mentions. Jag hade nämligen lagt upp en bild på picknicken med bild texten: Oh this boy really know me, I love him from the bottom of my heart @Harry_Styles.

Svaren kom mest ifrån Directioners, några från vänner eller bekanta på skolan, men två styckna fångade min uppmärksamhet extra mycket. "And he loves you, have a great time and take care! xxx :D", det var från Anne, Harry's mamma. Jag hade träffat henne två gånger. Fast bara snabbt, vi hade kanpt pratat så det var inget officiellt. Som min mamma och Harry. Han hade till och med kommt över på middag flera gånger. Men det kanske berodde på att Harry var mer presentabel än vad jag var. Det andra svaret jag stannade upp vid var från ett fan "I hate people hating on you, you deserve him, he deserves you! You make him happy, that's what matters! I wish you the best, take care! xx". Jag förstod inte varför det berörde mig så mycket. Jag blev alldeles varm inom mig av att läsa det. Så jag bestämde mig för att svara "I feel all warm inside while reading this, thank you! We love each other, but he loves Directioners also, and this is a part of why! x" jag glömde inte heller bort att svara Anne, det skulle vara pinsamt "He does? Haha, thank you Anne, we will! :) Take care! xx", jag hann precis klicka på "Tweeta" innan Harry kom tillbaka med ännu en filt.

 

Sex var pinsamt, det var logiskt. I alla former, för utom fyllesex. Gick det snabbt och om man var ovanligt upphetsad så han man inte tänka på hur pinsamt det faktiskt var. Men det brukade ju släppa i alla fall, efter ungefär halv akten. När det där jobbiga var över, förspelet och när han gjorde sitt, satt säga. Innan dess var det mest stelt och jobbigt. Planerad man det blev det så. Jag var sugen, absolut, jag ville. Vi var ju ensama i ett stort hus, vi låg på en altan med en bäck svart natt himmel över oss och massa ljus låg tända runt om oss. Det var praktiskt taget perfekt. Och ändå blev det så här. Harry låg med sin nakna, muskulösa, pojkkropp, över mig. Så långt hade vi kommit i alla fall, kläderna var av, men det hade inte hänt än, inget hade hänt. Han ville också, det märktes. Jag tror bara han inte vet hur han ska göra.

Vi hade gjort det innan, såklart. Men i en säng i mitt eller hans rum, och oftast "in the heat of the moment" som Louis brukar säga. Inte så här.

- "This is kinda awkward" sa jag när jag inte kunde hålla mig längre, någon var tvungen att bryta tystnaden med det uppenbara. Harry skrattade lite generat.

- "Yeah, a little" Dels för att jag inte orkade vänta längre, dels för att få tyst på honom, och dels för att ta bort det pinsamma, kysste jag honom, ivrigt. Då lättade det, som alltid. Allt blev mer i rörelse, man regristerade inte allt på samma sätt, det bara hände. Harrys läppar sökte sig ner från munnen och till halsen, vidare till nyckelbenet, och sen till kanten av tröjan, om jag skulle haft någon. Han händer kändes brännande heta mot min svala hud när han rörde sig längs min kropp. Jag stönade lågt, något som fick honom ännu ivrigare. En stöt får genom hela kroppen när hans osäkra fingrar nätt rörde min bröstvårta. Dom gick längre ner, ner för min platta mage och vidare till min höft. Längs med mina böjde ben till knät, sen tillbaka. Han kysste mig om varannat, och viskade saker till mig, som "You're beautiful" och "I love you". Han läpper kysste min hals vidare till örat och sen tinningen. Jag mörde min kropp i en lätt båge av njutning. Vilket fick min hals att blottas ännu mer. Hans mun var bara en centimeter från min när han viskade en smula anfått.

- "Should I do it?", jag bet mig i läppen för att minska det stora leéndet som så gärna ville blotta hur road jag var över hans sätt att sköta sådan här situationer. Han gjorde det dåligt med andra ord, eller inte als. Samme fråga varje gång, "Should I do it?" "Are you redy?". Jag fann det charmigt, det var en typisk Harry sak att göra. Att alltid bry sig om andras välmående. Jag had handen mjukt i hans hår. Fortfarande bitande i läppen, nickad jag ivrigt.

- "Yeah" viskade jag men det över gick i ett ljust litet stön.

 

Jag hörde hans mättade andetag, dom var bara någon decimeter från mitt öra. Hans ansikte var svårt att urrsklilja i mörkret, men månens ljus föll precis över hans högra öga, mun och käkben. Han log, på ett nöjt och tillfrädställt sätt. 

Hans hand strök över mitt rufsiga hår och hans andra låg under hans huvud. Jag kunde höra hans hjärtslag tydligt, nästan lika tydligt som hans andetag. Dom var en aning snabbare än vanligt, ett tecken på lycka, antog jag.

Mitt huvud vilade tungt på hans starka bröstkorg. Filten vi haft över oss låg halvt över mina nakna bröst, ungefär vid byxmynningen på Harry.

- "That was amazing" suckade han lyckligt. Jag nickad lågt tills jag insåg att han inte såg mig.

- "Yeah" jag la mitt huvud jämsides med hans, drog över filten så att den täckte våra kroppar helt. Han vände ansiktet mot mig och strök mig sakta över kinden. Jag slöt ögonen och bara njöt av hans lätte smekningar.

- "Remember when we first met and I said that you were the most beautiful girl I ever met?" jag nickade "I really did mean it by then, but now..." Jag öppnade ögonen.

- "Now what?" frågade jag, det lät mer arg en vad som var menat.

- "Now I know for sure, you're both beautiful inside and out" Han såg mig bara rakt in i ögonen och rörde inte en min. Som om det han hade sagt var obetydelsefullt. Men det var allt annat än oviktigt. Det var dom vackraste orden jag någonsin hört. Det var nästan lika vackert som när han sjöng. När hans ljuva, behagliga röst nynnade på melodier. Och jag bara satt uppkrupen i hans beskyddande knä. Medans han kysste mitt huvud. Det var en av dom bästa sakerna jag visste. Eller när vi lagade mat tillsammans, och jag alltid blev irriterad på Harry, men han bara skrattade åt mig och kysste mig. Det var det bästa som fanns.

Eller det här. När han sa saker som fick mig att känna mig värdig, och vacker.

- "And I will always love you" avslutade han, jag suckade.

- "I will always love you too, Harry, no matter what" Han log stort och blottade alla sina perfekta tänder.

Plötsligt flög han upp och satte sig käpprakt på filten under oss. Jag satte mig halv upp och lutade mig med armbågen. Harry ställde sig upp och började leta efter sina kalsonger. Jag kunde inte låta bli att stirra på hans så nakna kropp. Konturerna av hans linjer framhävdes så mycket bättre i det mystiska ljuset.

- "Léa you're staring" jag han med kroppen vänd mot mig. En ljusröd nyans tog snabbt plats på mina kinder.

- "Sorry" viskade jag förläget.

- "Don't blush, I would do the same" han log uppmuntrande mot mig, som om han  precis hade gett mig ett peptalk.

Jag kunde inte låta bli att skratta.

- "I have something for you, just wait here" han avbröt tystnaden och tassad in i huset med bara kalsonger.-

Jag satt kvar med filten som hade hasat när och skymtade nu mina bröst. Månskenet fick min vinterbleka hy att nästan skimra i silver. Jag satt och bara beundrade kvällen som hade varit, och som fortfarande pågick. Jag drog en smått svettig hand genom mitt hår och suckade. Jag vände mig mot altan dörren, ingen var påväg tillbaka, jag hörde inte något inne i det upplysta huset heller. Och eftersom jag hade världens sämsta tålamod så beslutade jag mig för att gå in med filten om min kropp och leta efter Harry.

- "Harry!?" skrek jag genom det tysta huset, för ett ögonblick blev jag rädd.

- "I'm here Léa" han var på övervåningen, jag gick mot trappan. "Don't get up here, I'll be down in a sec"

Jag satte mig i soffan och väntade. Tillslut hörde jag steg i trappan. Harry stod plötsligt framför mig i bara ett par mjukis byxor. Han höll något bakom ryggen och flinade hemlighetsfullt. Jag höjde mitt ena ögonbryn och försökte få en skymt av föremålet i hans hand.

- "What is that, in your hand?" frågade jag med en fejkade irriterad röst och ett leénde på läpparna.

Han tog fram ett litet paket. Det var fult inslaget med papper av äpplemönster. En personlig grej i alla fall, Harry visste min kärlek till äpplen. Han hade försökt mycket med paketet, det syntes. Nu stod han lika förväntasfull som ett barn på julaftons morgon med ett gigantiskt leénde på läpparna.

- "Open it!" sa han ivrigt "I can hold your blanket. Jag skrattade och lät honom ta tag i kanten på filten medans jag öppnade paketet. Jag trodde jag skulle nå föremålet när äpple pappret var av men det låg inlindat i ljuslila silkespapper. Jag öppnade försiktigt och precis när jag var klar gled något från pappret ner till golvet och landade på golvet med ett svagt klang. Jag böjde mig ner och tog upp föremålet. Det var ett silverhalsband. Med ett litet hjärta hängande. Det var så litet och enkelt, men det var fullkomligt perfekt. Jag drog efter andan.

- "You like it?" frågade Harry spänt.

- "I love it" jag slängde armarna runt hans hals och gav honom en kyss på kinden.

Han tog tag i halsbandet och vände det om. På baksian var ett litet tecken inristat, en tecken som såg ut som en liggande åtta, förevigt.

- "The heart stand for love, and this stands for forever" sa han "wich means I will love you forever" Jag gav honom enn passionerad kyss, mitt på munnen.

- "Put it on!" sa jag ivrigt och blottade min nacke för honom. Hans svala händer darrade svagt när han knäppte spännet.

Smycket föll perfekt i min halsgrop, som om det var skapt bara för mig. För mig och Harry, för allt vi hade varit med om och för allt som låg framför oss.

 

 

 

   

 

Att vakna upp i en okänd säng med dunkande huvud och utkletad mascara var aldrig ett gott tecken, och det här tillfället var inget undantag. Det mest obehagliga var att man inte minns, inte ett skit minns man. Vad hade hänt igår kväll egenkligen, varför låg jag är i det ljusa rummet med stora fönster. Jag tittade mig omkring lite, det var ett bebott rum, det syntes. Kläder på golvet och grejer på skrivbordet. Det stod en gitarr lutad mot väggen, den hade nog några år på nacken. Jag gick ur sängen och fram till gitarren, den var bara vanligt brun färgad, det var inget speciellt med den. Ostämd var den något också, det märkte jag när jag försökte med ett akord och det bara lät som ett fullt gnissel. Men det kändes rätt och spela på den, helt perfekt. Jag vet inte varför idén dök upp i mitt huvud men jag skyndade mig att kolla gitarrens halsfätsningen. Där var det jag letat efter, ett litet hjärta djupt in ristat i trät. Minnena kom emot mig som en våg, jag hade ristat in hjärtat där för exakt 3 år sedan. Jag hade ingen aning om varför jag mindes datumet så exakt, men det var en viktig dag antar jag. Jag log för mig själv och tänkte på hur vi hade suttit mitt emot varandra, hur Niall sedan hade sagt att han hade kunnat sova utomhus för all framtid. Han hade lagt sitt pojkhuvud i mitt knä och slutit ögonen. Jag hade bara tittat på hans vackra ansikte och tänkt för mig själv hur mycket jag faktiskt älskade honom.

- "So you find it?" sa en röst vid dörren. Jag vände mig om och såg Niall stå där i en handduk runt höften. Han log stort mot mig.

- "Yes, I did" svarade jag och gav gitarren en blick. Niall gick fram och satte sig brevid mig. Han tog gittaren och slog ett akord, det lät hemskt men det funkade ändå. Jag kände genast igen sången och tog ett andetag för att stämma.

"Isn't she lovley, isn't she wonderful, isn't she precious, less then one minute old" vi flinade menande mot varandra. Sången hade vi sungit varje dag i en hel sommar, nästan. Niall hade kollat upp akorden och lärt sig dom utantill, det vra vår sång på något vis. "I never thought through love we'd be, making one as lovely as she, but isn't she lovely made from love". När Niall plötsligt slog fel akord började jag skratta. Han försökte rätta sig men föll in i skrattet han också.

- "What am I doing here?" frågade jag och över gick till min seriösa stämma. Han suckade djup och satte gitarren på sin plats. Han reste sig upp och räkte en vänlig hand mot mig. Jag tog tag i den och han drog mig upp från golvt.

- "Still as a fether" mumlade han och satte sig på sängen. Jag satte mig brevid honom. Han suckade och drog upp axlarna en aning. Jag blev plötsligt orolig över vad han skulle säga, jag hade inget minne av vad som hade hänt kvällen innan, tänk så hade det gått snätt mellan mig och Niall.

- "You and Miranda had a girls night out, if you don't remember that" han tittade allvarligt på mig. Jag nickade långsamt och veckade ögonbrynen. Svaga minnen hade jag kvar, viket bara kunda betyda en sak, alkohol, för mycket också.

- "But you're not a girl" sa jag och masserade långsamt tinningen för att lätta på huvudvärken, jag mådde illa också. Magen sög ihop sig vid minsta tanken på frukost, jag var dock väldigt törstig. "Why were you there?"

Han skrattade lite.

- "Yeah, thanks for noticing" sa han med ett uns av sarkasm "you had a little to much to drink, so I helped you home"

Jag kände ångesten välla över mig, att jag aldrig kunde hålla koll på hur mycket jag hällde i mig. Mycket tålde jag, men gränsen fanns, och det var ofta jag överträdde den. Jag gömde mitt ansikte i mina händer och skakade på huvudet. Niall's hand strök mig mjukt över ryggen.

- "It's okey, Léa" viskade han "it can happen to us all". Jag tittade upp på hans ärliga ansikte.

- "Bu it always happens to me" la jag till. Jag drog handen i min lugg och kände sedan på mina kinder. Masacran låg utklätad runt ögonen och det kliade rejält.

- "Why did you help me?" frågade jag sen och satte upp mitt hår i en slarvig knut på huvudet.

- "Why wouldn't I?" frågade han "you're my best friend, I'll do anything for you, so when Miranda called, there were nothing else to do" han ryckte lätt på axlarna. Jag tittade förvånat upp på honom. Han höjde ögonbrynen.

- "Miranda called you?" frågade jag chockat. Hans ansikte fick en svag röd nyans och han undvek min blick. Han sökte långsamt efter ord.

- "Yeah, didn't you know that?" han vågade entligen möta mina ögon och log ett snett leénde.

- "I was drunk, remember?" jag flinade mot honom, han skrattade lite och tystande sedan allvarligt.

- "Yeah, but she did anyway" sa han och log frånvarande. Jag såg det direkt. Niall's ansikts uttryck och kropprörelser kunde jag utan till, han var så fruktansvärt lättläst.

- "You really fancy her, aren't you?" frågade jag lite halv retsamt och buffade på honom. Han flinade lite och tittade ner i golvet.

- "I don't know" sa han och lät med ens alldeles hopplös "she's beautiful" Han tittade på mig med ledsna ögon "but I don't know how it's gonna work" han suckade tungt.

- "I don't see the problem" sa jag och ryckte på axlarna "she likes you too, and you have alredy snogged her" Jag skrattad lite och skymtade ett snabbt leénde på Niall's läppar.

- "Well that's you, Léa" suckade han "you always see everything so easy, I'm not like you"

Jag tänkte över ett tag på vad han hade sagt. Var jag verkligen sådan som såg posetivt på allt. Jag kände faktiskt inte igen det, inte alls. Men Niall var nog den enda personen som kunde mig innan och utan. Det han sa måste väll stämma. Undra om Harry också såg mig sådär, längre kom jag inte.

- "No, no, no, no, no, NO, NOOO!" skrek jag och flög upp från rummet. Gensat svartnade det för ögonen och magen knep ihop sig, men jag struntade fullständigt i det. Jag skyndade mig att leta rätt på byxorna jag hade haft här om kvällen. Men av någon anledning, när det minst behövdes, kunde jag inte hitta dom. Niall tittade föfärat på mig.

- "You're pants are under my pj, but why...." jag stoppade honom med handen och kastade undan Niall's rutiga pyjamas byxor. Där under låg mina shorts, dom var en aning kibbiga och fruktansvärt illa luktande, en blandning av alkohol och cigarett rök, jag kunde inte ha dom på mig.

- "Léa what is it!?" Plötslig stod Niall framför mig med ett fast tag runt mina handleder. Jag flackade panikfult med blicken och bröt sedan ihop. Jag borrade mitt ansikte mot hans mjuka pojkaxel. Hans armar la sig skyddande om mig.

- "He's gonna hate me" viskade jag gällt. "It's our one month aniversery and I'm going to have a hangover." Jag hulkade till lite och kramade Niall extra hårt, som ett extra tack för att han stod med armarna runt mig och lyssnade på mitt gnällande. Jag backade lite ifrån honom. Han tittade mjukt på mitt ansikte och log ett uppmuntrande leénde.

- "He's not gonna hate you Léa" han tog en hårslinga som åkt ner och satte den bakom  mitt öra. "He loves you deeply, I can tell, all of the boys can" han suckade lite "everything he talks about is you"

Jag skrattade lite sorgset.

- "Well, he's gonna break up soner or later so" Niall skakade på huvudet. Han rörde min kind lite lätt.

- "You don't get it hah?" jag skakade på huvudet "You're his everything, his life, he would do anything for you"

Jag fortsatte bara att skaka på huvudet. Det var inte logiskt, att Harry älskade mig, lika mycket som jag älskade honom.

- "Come on, I'll help you get dressed" sa han plötsligt och drog med mig till badrummet.

 

Jag hade duschat, jag hade sminkat mig och jag hade fått på mig kläder, Niall's kläder. Dom luktade svagt av äpple tvättmedel och var en aning förstora men jag älskade dom. Niall stod vid förnster på andra sidan rummet. Han såg liten och skör ut. Jag villa bara springa fram till honom och slänga armarna kring hans smala kropp och kyssa honom över hela ansiktet. Så mycket tyckte jag han förkänade. Han hade sett så sorgens ut när han förklarade för mig om Harry's känslor. Jag fullkomligt hatade att se honom sådär eftersom jag skyllde det på mig själv. Om jag inte bara hade lämnat honom had vi kanske varit tillsammans nu. Då kanske jag skulle ha varit kär i honom. Men så var inte fallet, jag älskade Niall, som en vän, en nära vän mer som bror faktiskt, men ändå bara vänskaplig kärlek, och så länge jag hade Harry, skulle det aldrig ändras.

Han gick fram till mig sakta. Jag vet inte om han hade tänkt säga något eller bara gäspa kanske, för jag slängde mig runt hans hals sekunden våra ögon möttes. Hans armar slöt sig sakta runt min midja och höll mig i ett mjukt, stadigt grepp. Jag pillade försigtigt med hans mjuka nackhår.

- "Thank you" viskade jag. Han svarade inte eller frågade. Han förstod tror jag. Jag drog mig tillbaka lite och la handen lätt på hans kind. Jag gick fram och gav den en snabb kyss. Sen log jag svagt och lämnade lägenheten.

 

Det hade blivit lite bättre, tror jag i alla fall. Det kändes så, min jag kanske bara inbillade mig. Jag ville ju att vår en månads dag skulle vara perfekt. Inte för att jag tyckte det var jätte viktigt eller så, men jag visste hur mycket det betydde för Harry, han hade pratat om det så länge, och sagt att han hade en jätte fin idé som jag absolut inte fick vet. Men som vanligt hade min otroliga dumdristighet och naivite, förstört allt ihop. Man skulle nog kunna säga att jag hatade mig själv i det här ögonblicket. Harry hade försökt nå mig några gånger, han hade både sms:at och ringt. Men jag visste att jag skulle bryta ihop om jag hörde hans mjuka röst, medkänsla var det sista jag behövde. Jag ville att någon skulle vara arg på mig och säga hur dumt och omoget det jag hade gjort var, jag ville ha bekräftelse. Men det skulle jag inte få av Harry, det visste jag. Han skulle bara bli ledsen, och jag klarade inte av människor som var ledsna på grund av mig.

Därför hade jag svarat med ett kort sms och bestämt var ville skulle träffas och vilken tid. Just nu stod jag i mitt rum med en hel hög av kläder på mitt golv och en lätt doft av Dior hängde i luften. Jag stod i bara BH och trosor och försökte klura ut det eviga klädsmysteriet. En snygg tröja och jeans skulle nog funka, lite smycken och eyliner så skulle det nog se riktigt bra ut, med det tänkt drog jag på mig en beigh blus och ett par svarta stuprörs jeans, en stickad kofta och en stor orange ring.

På min byrå låg en ljus lite låda med ett virkat skynke av locket, min mormors verk. I den lådan hade jag min mest värdefulla ägodelar, som min speldosa från Paris, min pastellfärgade vintage ring från London som Mathias en gång hade köpt åt mig, jag drog den genast på fingret, och min mors röda Chanel läppstift. Hon hade fått det av min pappa på hennes födelsedag. Men han hade bara använt det på speciella tillfällen, som på pappa och Mathias begravning. Hon hade gett det till mig direkt efter, jag hade aldrig för mått mig att använda det, för än nu. Jag drog med det perfekt formade stiftet över mina fylliga läppar. Jag kollade mig snabbt i speglen och tänkte genast på min farmor, som jag alltid varit så lik. Hon dog för ett par år sedan. Mitt när jag stod där och betraktade mig själv i speglen ringde det på dörren. Paniken steg smått inom mig, men jag skynade mot dörren. Precis innan jag skulle öppna drog jag på ett fejkat leénde som övergick till ett riktigt så fort jag fick se Harry. Hur hemskt mitt liv än var skulle Harry aldrig inte kunna få mig att dra på mungiporna.

- "Hi Harry" sa jag.

- "Hi Léa" svarade han. Jag log ännu större.

- "I've missed you" sa jag. Han gick in i lägenheten och bar upp mig. Våra läppar möttes passionerat.

- "I've missed you too" sa han sedan och släppte ner mig. Dunsen när jag nuddade golvet fick det att ringa i öronen och snurra i huvudet. Jag försökte att inte grimasera av smärta men var ändå tvungen att stå stilla ett ögonblick och sluta ögonen.

- "What's wrong?" frågade Harry och utan att se visste jag han rynkade ögonbrynen så som han alltid gjorde när något var fel.

- "Nothing" jag log svagt och öppnade ögonen. Han tittade skeptiskt på mig men beslöt sig för att strunta i det.

- "You look beautiful anyway" han la armarna om min midja och pussade mig på läpparna "redy to go?"

Jag log stort mot honom. Om jag bara undvek att göra saker som fick min bakfylla att visa sig så kanske våran en månadsdag skulle gå bra.

- "Yeah, just let me tell my mum and get my bag" Han gjorde som jag sa och släppte min midja. Jag gick ut till mamma i köket. Hon satt under lampan med glasögonen på näsa och letade jobb i en dagstidning. Hon tog av sig glasögonen och tittade upp när jag klev in i rummet.

- "I'm going to celebrate with Harry" sa jag "I might sleep over but I call you" Hon log mot mig.

- "I'll take care of her Mrs. Delmas" sa Harry och tonade upp bakom mig. Han la sina armar beskyddande om mig bakifrån och kyste min nacke. Min mamma flinade mot honom.

- "You know I wanna be called Katie, Harry" Han log artigt och gick fram till henne.

- "I just thought" han tog hennes hand i sin och böjde sig lite ner "that a beautiful woman like you should be treated with respect." han kysste mjukt hennes hand. Min mor bara stirrade på honom. Jag trodde först att hon skulle se hans drag som ett försök att fjäska. Men jag visste att det inte var Harry's avsikt, han menade varenda ord han sa, det gjorde han alltid. Min mammas ansikte sprack snart upp i ett brett leénde med en perfekt tandrad.

- "No wonder my daughter has fallen for you" sa hon och skrattade sitt plingande skratt. Harry skrattade också och gick sedan över till mig. Jag hade bara stått och iaktagit det konstiga ögonblicket men sen log jag, stort och kysste Harry mitt framför ögonen på mamma.

- "So should we leave?" frågade jag och han drog mig med ut i hallen.

 

- "Can't you just tell were we're going?" frågade jag irriterat, jag avskydde överraskningar. Han skrattade roat

- "No, it will ruin it" sa han bestämt och gav mig en snabb blick, han var inte arg, det syntes.

Jag satte armbågen vid kanten av fönstret och lutade huvudet mot handen. Det var en typiskt höstdag. Det regnade, fast bara lite och mot alla odds så sken solen. Det låg löv av alla olika slags färger längs vägarna. Himlen bryddes av en regnsbåge som sken i olkia färger. Jag kände mig som en äkta girl-i-girl, men jag älskade regnbågar, jag älskade den här typen av väder. Plötsligt kände jag en hand krama min. Han gav mig en hastig blick för att se om jag accepterade handen. Men det kändes skönt, jag hade en pojkvän brevid mig, som älskade mig, och jag älskade honom, det fanns inte särskilt mycket mer. Det var en ren lögn, det visste jag. Det fanns så mycker mer, men Harry var en början, en bra början. Jag log för mig själv.

 

Vi parkerade utanför att en tegelvilla med vit sten övervåning och vita knutar. Ett jätte fint hus faktiskt, det så lite gammeldags ut, mysigt och hemtrevligt. Jag såg mig omkring lite och upptäckte att vi var vid ett vanligt villa område.

Jag tittade frågande på Harry men han tittade inte tillbaka uatn log bara mot huset och började gå mot dörren.

- "Harry what are you doing!?" frågade jag förskräkt och drog honom i armen. "You can't just walk in to someone's house" jag tittade skärrat på honom. Han brast ut i gapskratt.

- "It's my house Léa" sa han och nickade mot dörren "come on" jag gick efter honom upp för trappan. 

Det var stort och luftigt där inne. Väggarna var ljust målade och på golvet lov stora vävda mattor i mörka mönster.

Det var hemtrevlig, precis som utsidan. Harry la sina händer över min ögon och kysste mitt öra. Han ledde mig sakta genom rummen, tills vi tillslut stannade. Han tog bort sina händer och ställde sig framför mig. Min ögon var fortfarande slutna dock så jag såg ingenting.

- "You can open your eyes now Léa" sa han

 

 

 

 

 

"Do you got what it takes?" läste jag för mig själv "Do you wanna sing in musicals?"

   

 

Vilken låt skulle jag sjunga i så fall, om jag gjorde det. Om jag samlade ihop det lilla gnista av hopp som fortfarande levde inom mig och faktiskt gick på en audition. Och vad skulle man ha på sig. Gick det med jeans och t-shirt, eller skulle alla se ner på en då. Kanske skulle tjejerna gå runt med klänningar och högklackat, och kanske massa dyra smycken. Den ända som dök upp i mitt huvud när jag tänkte på dyra smycken var Holly Golightly från "Breakfast at Tiffany's", min klara favoritfilm. Dom som provspelade för en musikal i London skulle inte gå klädda som en glamour tjej på 60-talet. Jag förstod inte heller varför det skulle vara ett problem, jag hade aldrig varit rädd för att sticka ut. Tvärtom faktiskt, uppmärksamhet var något jag krävt hela mitt liv. Det finns videor på mig som har föreställning med hönsen mitt på gårdsplanen ändas i förd i en blommig jeans jacka, trosor och gummistövlar, jag var bara tre på den videon. Pappa hade filmat, det var någor jag hade i bakhuvudet. Kanske hade någon berättat det för mig eller så kom jag bara ihåg det själv.

- "I think you should do it" sa Danielle's röst och väckte mig ur mina funderingar "it's a good thing to try". Hon tog upp lappen och läste igenom informationen som redan Niall stolt hade läst för alla på bordet. Och såklart hade jag fått en posetiv reaktion.

- "Yes Léa" sa Harry och tittade kärleksfullt på mig över bordet "you have an amazing talent, you should share it".

Jag i en musikal, det gick inte ihop. Jag var inte musikal typen, jag hade inte gämt ett leénde på läpparna, eller sjöng hela tiden, jag skuttade inte fram på ljust trä golv med ballong kjolar och håret i en knut. Fasst som Danielle sa så kanske det skulle vara en bra sak, jag ville jobba inom musik, det hade jag alltid velat. Musikaler var inte något som hörde till den listan direkt, men det var kanske så man skulle börja.

- "But I've done a thing like this before!" sa jag gällt och höjde armarna. "I don't think it's for me" Jagh suckade djupt och började duka av, Eleanor reste sig upp och hjälpte till. Jag gav henne en tacksam blick, men hoppades att dom andra skulle förstå att vi skulle gå vidare med ett annat ämne.

 

 

Eftersom det var lördag och Harry jobbade så tänkte jag ägna dagen åt att skriva, låter.

Jag sjöng min egna låtar, det hade jag alltid gjort. Alla som kände mig väl sa att jag var ett musikaliskt underbarn. Kanske var jag det också, jag var uppvuxen med musik.

Min röst kom från min mamma som i sitt tidigare liv varit musikalartist i London, innan hon gifte sig och flyttade till Frankrike förstås. Fast jag minns att hon brukade sjunga mycket hemma, när hon var så där glad som förut, då vi var en vanlig, lycklig familj. Det var hon som hade lärt mig att spela piano.

Något som jag gjort sedan jag var 3 år, det var en del av mig. Jag kände alltid mig lugn när min fingrar tryckte ner tangenterna. En slags säkerhet, att jag inte skulle göra fel för att jag kunde pianot som min egen hand.

Piano var mitt huvudinstrument, många trodda att det var gitarr eftersom det var det jag spelade mest, i alla fall offentligt. Men jag hade inte samma band till gitarren sträva strängar som till klanget hoss ett piano.

Men jag spelade många andra instrument också, bas, var ett av dom, och trumpet.

Och någon gång tror jag jag hade provat på saxofon. Jag kunde nog spela dom flesta instrument, det föll sig liksom naturligt. Men jag höll mig  mest till piano och gitarr.

I alla fall var att skriva musik något som jag egnat stor del av livet åt, jag skrev när jag hade bråkat med mamma, jag skrev när jag hade fått ett bra resultat på ett prov.

Jag skrev både om negativa saker och positiva saker. Men ingen visste att jag skrev, bara mamma, eller hon brukade veta när hon mådde bättre, vilket hon började göra igen nu så, ja, hon kanske visste.

Miranda och Niall visste också, jag hade skrivit en låt till Niall en gång, den var dock bara en minut och handlade om att jag gillade honom lika mycket som körsbärs lipgloss. Ganska mesig med andra ord.

Till Harry hade jag inte skrivit något til, det var det jag nu hade suttit med i en halvtimme.

En så länge hade jag skrivit "Everybody needs insperation, everybody needs a song, a beautiful...". Jag hade inte kommit på vad som skulle vara vackert, än. Sången hade jag tänkt sjunga till Harry på någon speciel dag, egentligen vår en-månadsdag som var imorgon, men jag fick nog bara inse att det inte skulle bli så.

Så det kanske hade varit onödigt att säga till Harry att jag var upptagen i kväll.

Han hade sett så besviken ut när orden ploppade ur min mun. Det var nog den enda gången vi inte hade tillbringat tid tillsammans av dom stunder han var ledig. Det var något nytt för oss båda, fast det kanske var något posetivt.

Man behövde lite tid med sig själv ibland, eller sina kompisar. All ens fritid kunde inte egnas åt pojkvännen.

Dock saknade jag faktiskt honom, att ha någon som man kan bara lägga sig brevid och känna ett par armar runt sig och en svag doft av Blue de Chanel, Harry colonge. Jag tittade ner på den tomma sidan i min anteckingsbok.

Efter ett tag tänkande smällde jag ihop den nötta boken med ett beigt blommönster.

Min pappa hade köpt den åt mig på min elva-årsdag, den var mitt mest värdefulla ägomål, den och silver armbandet som alltid prydde min handled. Min mobils ringsignal fick mig att studsa till i sängen. Jag sträkte mig efter det vibereande förmålet och såg att det var Miranda som ringde.

- "Hello darling" sa jag med en överdriven brittisk accent.

- "Hi babe" svarade hon med en amrikansk dialekt. Det var ett intärnt skämt mellan mig och henne, vi svarde alltid så i telefon.

- "What are you doing?" frågade hon precis innan jag skulle fråga om hon ville något speciellt.

Jag ryckte på axlarna lite innan jag insåg att Miranda inte kunde se det.

- "Nothing special" jag jag sen och drog handen genom håret "I'm quite bored actually, why?" jag satte mig i skräddar ställning på min obäddade säng.

- "I thought we could go out" sa hon glatt.
Jag övervägde klubben och anteckings boken. Det kanske inte var så smart att gå ut dagen innan sin en månads-dag, men jag behövde ju inte dricka, inte så mycket i alla fall. Det var länge sen jag hade gått ut, väldigt länge sen. Jsg tittade på boken i min hand och insåg att det inte skulle blivit skrivet något mer.

- "I'd love to" ja jag enusiastiskt "any ideas?" Hon tystnade ett ögonblick.

- "No, I'm sure we'll find something"

Jag stämmde in och vi bestämde en tid hemma hoss mig, vi skulle fixa oss separat eftersom hon skulle ha brottom efter en kroki kursh. Vi la på och jag gick mot badrummet för att duscha.

Jag passade på att raka mig överallt också. Strålarna brände mot huden och fick hela badrummet att ånga.

Plötsligt slogs dörren upp. Min mamma komm in och viftade om kring sig.

- "Léa, you have to turn on the fan" Hon slog ner knappen och det burrade från fläkten i taket. Jag suckade långsamt och drog vatten slangen över mitt hår.

- "Sorry mum" sa jag "I forgot"  Jag kunde höra henne muttra där ute men vattnets brusande gjorde det svårt att höra vad hon sa.

- "Were are you going?" sa hon. Jag stängde av kranen för att schamponera mitt hhår och för att lättare kunna föra en konverstion med min mor.

- "I'm going out" jag kikade fram bakom dusch draperiet. Mamma stog där med håret slarvigt uppsatt i en tofs och mjukisbyxorna uppdragna till knänen "with Miranda". Jag log mot henneoch hon log tillbaka.

- "That seems fun" sa hon uppmuntrande "just be careful, why aren't you with Harry today, is he working?" frågade hon och slog sig ner på toalett sitsen. Jag sköllde sakta ur schampot och svared efter ett tag.

- "He was working, but not now" svared jag "I just thought that we should try to spend more time apart" jag ryckte på axlarna. Min mamma tittade oroligt på mig. Hon var van vid att se mig helt förstörd i saknad efter Harry, inte trodde hon att jag skulle frivilligt välja bort honom. Det ända förklaringen som fanns där var att vi skulle ha bråkat eller att jag tröttnade på honom.

- "Or I mean" sa jag fort för att försöka rätta mig "I miss him, but we needed to spend some more time with our frinds and family"

Det var faktiskt sant, jag saknade Harry jätte mycket och jag hade inte på långa vägar tröttnat på honom. Mamma tittade bara på mig, ryckte på axlarna och gick ut från badrummet. Jag suckade lättat och luatde mig mot väggen.

 

Klockan var halv 10, halv 11 hade vi bestämt att Miranda skulle komma. En så länge hade jag bara fönat mitt hår och smörjt in mig med mitt kokosnöt luktande body butter. Kläderna hade jag en någonlunda koll på, jag skulle ha min skinshorts och min militär nät tröja.

Jag drog lite deo under armarna och sträckte sedan upp dom så att kladdet i armhålan skulle torka. Jag drog snabbt på mig ett par ljust svarta nylon strumpebyxor och seadan mina shorts över, tröjan slnak snabbt över mitt huvud. Det gigantiska halsbandet från en av mina favorit butiker i London låg på skrivbordet reda att bli på satt. Jag satte på det och några ringar och gick mot badrummet för att lägga på mitt smink.

Min hand strök sig sakta med penslen över min ögonlock, jag målade ett streck eyeliner precis vid ögonfrans kanten och ut vid yttre ögonvrån. Jag drog upp rough borsten och målade jäms med käkbenet.

På sommarna kunde jag inte ha rough, men had nästa all mina fräknar försvunnit. Det var bara några får kvar på näsan. Jag drog några drag med mascara borsetn och backade sedan frö att bedömma mitt verk i speglen.

Det såg bra ut, jag målade på lite lipsyl för att få läpparna lena och släppte sedan ner mitt hår över axlarna.

Jag var van vid att ha det ner släppt, det hade jag alltid med Harry. För att undvika honom från tatuering som bryde min höga rygg. Han hade faktiskt aldrig sett den , trots alla gånger han sett mig naken. Kanske för att jag skyddade den så väl. Det var inte så att jag ångrade den, den betydde någon för mig. Det var inte bara någon liten symbol som en acossiar. "I'm the hero of this story, I don't need to be saved" stod det med skrivmaskins bokstäver.

Jag minns hur jag hade känt när jag tatuerat in den, hur bra det stämde med min tankar.

Det vra den svåraste delen av mitt liv just då, jag kände att jag behövde gå igenom den ensam, jag behövde tro att jag klarade det. Men att visa den för Harry och behöva förklara var något jag helst undvek.

När handtaget drastiskt drogs om studdsade jag till av förvåning. Mirande klev en mrd ett leénde på hennes mörkröda målade läppar. En nyans som vick hennes vita hy att se nästan genomskinlig ut och hennes gröna ögon att se ännu grönare ut. Hennes svarta hår var uppsatt i en stram hästsvans och hängde böljande, glänsande ner för henns bara axlar. Hon hade en beig mönstard topp på sig som stramade lite över bysten. Den såg inte för liten ut, snarare tvärtom, den satt som en smäck. Hon hade ett par gröna armband runt vardera handlederna. Ett klassiskt Miranda drag, blanda in färger och former som egenkligen inte behövdes. Men det funkade, för hon var Miranda, och det räckte långt.

- "Hi" sa hon med ett flin "are you redy?" Hon granskade min klädsel och nickade uppmuntrande.

Jag flinade mot henne.

- "Yeah, but wait!" hon tittade förvånat på mig men han inte säga något för enjag sprang mot köket.

Jag tog den gamla vinflaskan som jag sett i skåpet för någon dag sen och gick tillbaka till rummet.

- "Some before partying" sa jag och höjde vin flaska. Det stog två rena plastglas på mitt skrivbord. Jag fyllde dom till hälfetn och gav det ena till Miranda.

- "Cheers" sa jag och höjde glaset. Jag tittade ner och tog en klunk av den mörkröda vätskan.

 

Jag släppte ciggen och tryckte till den lite med klacken. Miranda gjorde samma sak och vi gick mot öppningen. Vi var redan rejält fnissiga efter vinflaskan som hade gått åt på ett nafs. Ciggaret paketet hade kommit väll till pass eftersom det var kallt ute och kön till ingången var meterlång. Som tur var kunde jag komma in på klubbar ganska lätt.

- "How much does it cost here?" frågade jag med en flörtig röst. Jag blinkade lite och log hemlighets fullt. Det var allt som krävdes, vakten full pladask.

- "For ladies like you" sa han och flyttade lite på sig för att släppa fram oss "free" Jag fnittrade lite och drog med mig Miranda.

- "Thank you" sa jag och gick in i mörkret.

Musiken dunkade ljudligt där inne. Dansgolvet var packat med folk som svängde med håret och vickade på höfterna. Ett mörklila sken föll mystiskt över församlingen och fick det att se ännu lockande ut. Vi hade redan fångat uppmärksamhet hos än del män. Tjerna kollade också på oss med något avundsjukt i blicken.

Jag fångade baren med blicken och kände ett himla sug för alkohol, det här skulle bli en kul kväll.

- "One mojito" sa jag och log mot den snygga bartenden. Han flinade tillbaka med en perfekt tandrad. 

- "I'll take one too" fyllde Miranda in. 

Vi fick våra drinkar och surplade i oss vätskan med glädje. Jag kände mig redan så där härligt avslappnad. Alkoholen spreds sig i kroppen och tolde alla tankar som forvirrade mitt huvud. Jag ville bara ha kul och dansa, mer var inte planerat, jag hade Harry. För en gångs skull var jag inte ute efter ligg, det skulle bli en härlig kväll med Miranda.

- "Is this seat available?" frågade en mörk röst, han pekade på platsen brevid Miranda. Hon log mot honom och ryckte på axlarna.

- "Sure" sa hon och drog en sista slurp av drinken på bordet. Han satte sig på stolen och vinkade med en kraftig hand mot bartenden. Handen satt på en solbrun arm med seniga muskler, han ljusgråa linna fick musklernas konturer att framhävas ännu mer, vilket var precis vad han ville. Men han var snygg, mån om det var han också, det märktes tydligt när han rufsade till sin blonda kalufs som hela tiden ville läga sig framför hans blågåa ögon. Det stack i hjärtat av saknad efter min grönögda, lockiga, mysiga, godluktande pojkvän. Ingen skulle någonsin bli vackrare än honom.

- "I'm gonna go dancing" sa jag till Miranda som pratade med killen och inte verkade ett dugg intresserad av vad jag hade för mig. Hon nickade bara frånvarande och skrattade sedan till en av hans löjliga kommentarer. Miranda kanske skulle slösa bort sin kväll på ett engångsligg, jag skulle dansa. 

Min kropp rörde sig i takt till musiken, jag svängde med höfterna och viftade med mitt långa hårsvall. Många blickar riktades mot mig men jag orkade inte bry, jag såg inte dum ut det visste jag. Killar av olika slag hade gång på gång sökts sig till mig, försökt haffa min uppmärksamhet, och gång på gång låtsades jag inte om dom. Vilket innebar att dom tröttnade och gick sin väg till en annan lättklädd tjej som mer än gärna dansade tätt in till okända pojkar.

Men en kille utmärkte sig , han gick inte iväg, snarare tvärtom. Han sökte sig efter mig, hela tiden stod han mindre än en halvmeter ifrån mig. Tillslut slöt han upp precis brevid mig och tryckte sin stora kropp mot min baksida, Plötslig kände jag hans stora hand på min rumpa, den la sig till rätta och tryckte hårt. Jag vände mig hastigt om.

- "What the hell are you doing!?" sa jag upprört, jag var inte helt nykter men jag hade i alla fall en viss koll.

Han skrattde sliskigt, och gick närmare mot mig. Jag puttade bestämt ifrån honom.

- "Come on, I'm just having some fun" sa hon och försökte närma sig mig igen.

- "Back of, I have a boyfriend" sa jag argt och ryggade lite. Han skrattde bara hånfullt.

- "Come on baby, he's not even here" han tog upp en slinga av mitt håt och lät den fall mellan hans fingrar.

En tjej med brunt hår dök plötsligt upp brevid mig.

- "Nock it off, Conrad" sa hon irriterat och drog med mig ut i strängslen. Jag visste inte vem hon var, överhuvudtaget, jag kände inte igen henne alls. Vi komm fram till ett bord med några människor, hennes kompisar antog jag.

- "He's not dangerus, but he's always like that" sa hon och satte sig i en fotölj, jag satte mig i den brevid och kände ett anatl ögon riktas mot mig. En kille med bruna ögon sträkte fram handen.

- "I'm Henry" sa han. I det ögonblicket komm Harry's ansikte upp i mina tankar, men jag ignorerade det och skakade Henry's hand.

- "I'm Léa" sa jag och log. Dom andra skyndade att presentera sig. Det var Henry, Mizzy, Jazmine, Paul, Mark och tjejen som hade räddat mig, Emily.

- "So Léa" sa Paul med ett flin på läpparna "shot?" han höjde ett litet glas med en genomskinlig vätska. Jag log mot honom och tog emot glaset. Det brände i halsen när spriten föll ner i strupen, men det mildrade alla känslor, fick mig avslappnad. Efter några shots till hade jag nästan glömt bort Conrad och hans sliskiga händer som var överallt, nästan.

Det blev många shots tillslut, och många drinkar. Hur skulle jag klara av morgondagen?

 

   

 

Helvetes SO, gå och dö! Jag fattade inte någonting! Jag skulle misslyckas på provet, igen. Att det ska vara så förbannat svårt att koncentrera sig. Just då hördes steg i trappan. Någon var på väg till mitt rum för att göra mig ännu mer distraherad.

- "I'm studing!" skrek jag för full hals. Stegen stannade precis utanför min dörr.

- "So should I go?" sa en välbekant röst. Jag slängde i väg boken och sprang mot dörren. Där stod han och flinade, lika perfekt som alltid. Jag attakerade honom och lindade benen runt hans rygg. Våra läppar möttes passionerat för första gången på 5 dagar. Min händer borrade in sig i hans mjuka lockar och jag skrattde av lycka.

- "You can't belive how much I missed you!" sa han efter kyssen.

- "Infact I thinkt I can" sa jag och kysste honom igen. Han bar mig mot sängen och la mig ner. Vi kysste mer och mer och när Harry kysste mig längs halsen började jag skratta högt. Han närmade sig mitt ansikte och såg mig in i ögonen. Han var lycklig, man såg det genom hans ögon. Det var inget speciellt, men om man tittade noga kunde man skymta en gnistra i ena ögat. En gnistra av lycka. Och känslan blev bara mer extalterande när jag viste att han var glad över att träffa mig. Det kändes som om jag skulle börja gråta vilken sekund som helst, och just i det ögonblicket kändes det som om mina ögon var extra blanka. "Skärp dig, du gråter inte och det ska du inte heller" tänkte jag bestämt för mig själv. Enda sedan jag träffade Harry att jag blivit alldeles kännslosam, vilket var en sak jag inte riktigt uppskattade. Som typ hormonförändringar, fasst ändå inte. 5 dagar. Det upprepades i mitt huvud. En nackdel med att kalla en popstjärna sin pojkvän. Vi sågs inte särskilt mycket och ibland kunde det gå en hel vecka innan vi kysstes. Men vi gjorde alltid det bästa av dom stunderna vi hade tillsammans. Varje minut med Harry var guldvärd. 

- "If you had a baby what would you name it?" frågade jag alldeles inpulsdrivet. Harry gav mig en fågande blick som sedan blev alldeles skräckslagen. Han tittade ner på min mage.

- "You're not pregnant, right?" han tittade på mig med en skrämd min. Jag skrattde lite.

- "No, I'm not pregnant" sa jag och försökte glömma bort vad han nyss hade sagt, men som väntat klistrades den idén fast i min hjärna. Jag kunde nästan se det framför mig. Harry, med vår lilla flicka i famnen, jag med en enorm mage där vår andra lilla flicka låg. Tanken fick mig att rysa och le på samma gång. Vad uschigt men ändå fint på samma gång. "I just wonder" sa jag enkelt och ryckte på axlarna. Vi satte oss upp igen, Harry tänkte en stund.

- "Darcy, I think" sa han efter en stund. "If it ware a girl". Jag log stort. Darcy, jag gillade det, mycket, för mycket. Det nästan skrämde mig hur lockande tanken var att skaffa familj med Harry. Harry la sig ner i sängen och la mig ovan på honom. Fast på ett fint sätt. Mitt huvud låg på hans bröstkorg och jag kunde känna varje andetag han tog. Han händer låg runt min midja och mina smekta hans starka armar. Han viskade ord till mig. Jag kände först nu hur mycket jag hade saknat Harry. Allt med honom, han betydde så obegripligt mycket för mig.

- "What would you name her?" viskade han. Jag log åt hans fråga.

- "Hazel" sa jag och slöt ögonen.

- "Hazel Darcy Katie Styles" viskade han hest. Katie, min mamma hette så. Han ville döpa vårt barn efter min mamma. Varför skulle han vilja det? Hon var väll direkt en förebild. Men trots det gillade jag tanken.

- "I love you" sa han och kysste min panna. Jag skrattade lite av lycka.

- "I love you too"

 

 

Regnet smattrade ljudligt utanför. Drip, drop, drip, drop. En evig cykel av vatten, som aldrig tog slut för den visste exakt vart den skulle. Att den skulle landa, sedan sugas upp av solen igen. Bli till ett moln, regna ner och sen började allt om igen. Det var så förutsegbart att man blev galen. Ändå avundades jag regnet, för dess målmedvetenhet, för dess vilja. Tänk om jag var sådan också. Alltid visste vad jag ville, alltid ha ett säkert mål. Som att beslut vid olika tillfällen skulle vara lättare om man visste.

Hur jag en försökte skjuta det visste jag exakt vad jag tänkte på. Turnen, Harry. När jag tänker tillbaka på hur mitt liv var innan jag mötte honom känns det helt värdelöst. Vad gjorde jag då egentligen. När jag inte hade någon att sakna och älska. Men jag mådde inte bra då, jag mår inte bra nu heller, men bättre och det är Harry's förkänst.

- "What are you thinking about babe?" frågade Harry och tittade upp från skvaller tidningen i hans hand. I vanliga fall köpte jag alldrig skvaller tidningar, men jag mindes när jag såg den för första gången i mat affären och tänkte att jag måste ha den. "Harry seen with mystery woman" täckte nämligen omslaget med stora gula, bokstäver.

- "That" sa jag och satte mig upp i sängen Harry satte sig brevid mig.

- "What?" sa han förvirrat "my voice?" Jag nickade långsamt och la mig ner igen. Han la sig brevid mig och tog mig i ett starkt grepp.

- "And your hair" sa jag och drog efter andan lite. Det värkte i bröstet vid tanken av att vara utan Harry's hår att trassla in sig i. "And your smell, and your hands, and laugh, and your dimples" sa jag och skrattde lite mitt i erkännandet " and how much I'm going to miss it." Han suckade och borrade in sitt ansikte i mitt toviga hår.

- "We work it out" viskade han. Rösten lät så säker. Han trodde på oss så mycket. Varför gjorde inte jag det?

- "But what if you meat someone?" sa jag hjälplöst "someone better then me"

Han satt sig upp för att kunna se mig i ögonen. Hans ansikts uttryck var sorgset, som alltid när jag förklarade att jag inte tyckte jag var värd honom. Ibland kände jag mig exakt som Bella i Twilight, och jag ogillade hennes karaktär stark så det var ingent positivt.

- "Léa, you're the best thing ever happend to me" sa han ärligt "I will never find someone better then you 'cause you're perfect to me and I love you deeply"

Jag log, fasst inte av lycka. Inte den där rena lyckan i alla fall. När man bara ler för att det är omöjligt att låta bli. Så lycklig som jag faktiskt varit den senaste tiden. Det var ett falskt leénde. Inte för att skydda mig, utan för att skydda Harry. Han fick alltid något ledset i ögat när jag visade mig ledsen. Han verkade så sårbar och jag ville inte göra det värre, för jag älskade honom. Men det var inte roligt att låtsas, faktum var at jag hatade det, mycket. Det tog fram det sämsta ur folk. Jag föraktade oärlighet för att jag hade mött den värsta sorten. När vi var på sjukhuset och mamma sa att pappa och Mathias bara hade några lätta skador. Eller när Oceane hade sagt att hon aldrig skulle lämna mig och senare flyttat till New York. Lögner var avskyvärda, fruktansvärda och ändå ljög jag. Ändå förfalskade jag mitt leénde till honom, när han var så ärlig mot mig. Och han gick på det, han köpte det helt. För med fyra år på sig att öva antog jag att det såg trovärdigt ut. I fyra år hade jag hållt till baka mina kännslor. För när någon kommer fram och frågar hur man mår är det inte läga att bryta ihop, trots att det var allt jag ville göra. Bara lägga mig ner på marken och ge upp. Släppa allt, alla kännslor som töjde på mitt hjärta. Men jag hade aldrig gjort så, jag hade nickat och svarat att allt var lungt trots att jag bara villa ta tag i personen och skreka i deras ansikte "Min pappa är död, min bror är död, min mamma är en alkholist, min syster bor i Amerika, jag har lämnt allt som någonsin betydde något föt mig, hur fan tror du att jag mår!?". Men jag var experkt på att dölja sådant, att hantera mig själv. Det var bara en ända person som visste dessa saker om mig, och det var inte Harry eller Oceane eller Bailey, det var Niall. Niall var den ända det kännts okej att berätta för. Varför hade jag ingen aning, men jag antog att jag inte villa att dom skule oroa sig. Niall var inte sådan som gick runt och bekymmrade sig, han tog lätt på saker och därför hade jag också gjort det. Kanske var det Niall jag behövde just nu. Inte Harry, inte mamma, inte Miranda, inte Louis, utan kanske var den jag behövde som mest nu min allra bästa vän.

 

- "So you and that boy are pretty seriuse, aren't you?" sa mamma och avbröt den heliga morgon tystnaden. Helig var dock ett överdrivande adjektiv, men vi pratade nästan aldrig vid frukost bordet. Man satt bara tyst med en tidning och en kopp te och njöt av varandras enkla sällskap. Sen hade jag också vant mig vid tystnaden eftersom jag ätit frukost själv ganska ofta eller rant av hoppat över den. Men det hade ändrats. Ända sedan mamma hade trillat med cyklen och brutit armen hade hon inte till bringat hela dagarna i sängen eller soffan med en ciggarett i munnen och fettigt hår. Jag tror till och med jag hade sett henne använda löpbandet på balkongen någon gång. Och det där ljusa toppen med ringad rygg som kädde henne så bra tror jag bestämt att hon hade här om dagen. Hon hade blivit lite rosigare om kinderna och ringarna under ögonen var inte riktigt lika synliga. Hon var vacker, jätte vacker. Nästan en kopia av Oceane, eller snarare var Oceane en kopia av henne. Hon hade satt upp det långa håret i knut på huvudet. Det hänge inte ner massa hår och dålde hennes ansikte. Man kunde mer se konturerna nu, och hennes höga käkben. Hon mådde så mycket bättre än innan och det gladde mig stort.

- "Harry, mum" svarade jag med en liten bit förakt "he's name is Harry, and yes, we are seriuse"

Hon suckade lite och la ifrån sig tidning. Jag visste inte var hon ville komma med detta. Hon var inte överbeskyddande, men hon var mammig trots sina problem. Jag la tidningen i min hand åt sidan för att lyssna på vad hon hade att säga.

- "You are careful right?" frågade hon försiktigt. Detta samtalet var lika pinsamt för henne som för mig. Dock var det lite sent eftersom jag var 17, inte 15 och redan hade haft ett antal pojkvänner. Men när den tiden hade varit visste knappt mamma vad jag hette, än mindre om jag hade pojkvän. Jag hade förlorat oskulden till Daniel, en månad efter jag träffat honom, jag var bara 14 och ett halvt på. Skamen skjölde över mig när jag tänkde på det. "I mean you're beaing safe, or you know what I'm talking about"

Jag skrattade lite åt hennes tappra försök att vara en god mor. För även om hon misslyckades totalt eftersom hon aldrig varit riktigt den sorten, så värmde det att hon försökte.

- "Yes mum, we are beaing safe" jag reste mig upp för att börja duka av "But I actually have to hurry, Niall will be here in 30 minutes and I have to shower"

Jag tog undan smöret och osten och gick sedan mot badrummet.

 

Dom varma strålarna brände i huden och fick luften att ånga. Och det kändes nästan som att den ångade hjärnan, typ rensade den från allt onödigt så att man kunde ta itu med mer allvarliga problem som till exempel om jag skulle raka benen eller inte. Anledningen till nej var att jag skulle ha jeans på mig, anledningen till ja var att jag inte visste om jag och Harry skulle vara ensam något. Det övervägde mitt beslut och jag fram rakhyvlen från hyllan.

 

- "You're the most slowest person I know" sa Niall irriterat och satte sig i den stora fotöljen som stod i hörnet av rummet. Jag skrattade lite lågt och drog av mig tröjan. Det blev inte pinsamt alls faktiskt. Niall hade sett mig utan tröja förut, vi var som syskon.

- "But I didn't look good in that shirt" sa jag och tog fram ännu ett alternativ. Jag hade stått i 20 minuter och försökt välja en passande utstyrsel till middagen. Det var ingen stor grej faktiskt, inte större än en av min och Harry's dejter. Vi skulle äta middag hemma i Louis och Harry's lägenhet. Alla åtta, Eleanor och Danielle skulle vara där också. Det var delvis därför jag inte ville se fruktansvärd ut eller jag vet inte, helt fel. Jag ville inte att Harry skulle behöva skämmas över mig.

- "You look great in everything Léa" sa Niall lågt och tog fram en tidning från mitt skriv bord.

Än så länge hade jag mina blodröda jeans på mig. Jag hade valt dom eftersom min rumpa såg helt perfekt ut i dom, dess värre var det svårt att matcha röda byxor.

Hastigt drog jag ut något vitt ur garderoben. Det var en t-shirt med ett svart mönster på, riktigt snygg var den och passade perfekt till mina byxor. Jag letade snabbt fram några ringar satte på mig dom och drog med mig Niall till hallen.

 

- "So what do we need?" frågade jag inne i mataffären. Vi var vid kyldisken och kollade på dom olika varorna. Dom andra skulle äta tacos och eftersom jag inte ville ställa till med för mycket besvär skulla jag också äta det fasst en vegeteriansk verition. Niall kollade snabbt igen inköpnings listan som Zayn hade skickat till honom.

- "Minced meet is all that's left" sa han och tog upp en påse med köttfärs från kyldisken. Jag släppte påsen med ärtor jag stått och pillat på och följde med honom till kassan. Vi pratade lite och skrattade om vart annat. I Niall's närhet kunde jag inte sluta le.

 

 

   

 

Jag tittade chockat ut över folkhavet och kände hur mitt blod frös till is. Mina fötter var som fast klistrade i marken. Jag försökte dra efter andan gång på gång men luften fastande i munnen. Det blev svårare att andas och mitt huvud började snurra. En brunett kom fram till mig och bad om ett foto. Hon var väldigt söt, påminde av någon jag kände, någon med exakt sådant lockigt hår och mörkblå ögon. Jag han inte se hennes ansikte särskilt tydligt, för i nästa sekund kända jag benen vika sig. Jag kunde inte göra någonting när jag insåg att jag föll mot den hårda marken. Jag dunsade till och mitt huvud skakade. Jag väntade på smärtan att komma, den smärta som fick än att bara vilja skrika ut i luften. Men den komm inte, jag kände ingenting. Min syster röst hördes i bakrunden. Men avståndet kunde jag inte urskilja, allt blev bara grumligt. Synen försvan. Jag såg ingenting, istället spelades bilder och scener upp framför mig. Jag, Oceane och Mathias vid lekparken, jag som rider på Aurora, mamma och pappa som kramas i köket, pappa i trädgården, pappa blek och livlös i kistan, den krossade bilen. Allt spelades om, allt jag upplevt, allt jag känt spelades som en film framför mig. Min pappas ansikte var det ända jag såg innan allt blev svart.

 

Min ögon ville inte öppna sig, hur mycket jag än försökte låg dom som fast klistarde mot ögat. Jag rörde på mig och kände att huvudet dunkade. Min grimas av smärta fick Harry att krama min hand extra hårt.

- "Do you need anything Léa?" frågade han oroligt "should I call a nurse?"

Jag kunde enkligen öppna min ögon och titta på Harry. På hans vackra ansikte som just nu hade en orolig mask över sig. Jag såg mig om i rummet. Det var stort och vit och luktade sjuka männsikor. Då insåg jag att jag låg i en sjukhus säng, på ett sjukhus, med min pojkvän brevid mig och min syster som borde vara här men av någon anledning kunde jag inte se henne.

- "Were's Oceane?" frågade jag svagt "what happend? What am I doing here?" 

- "She's just getting some coffee" sa Harry "you sure there's nothing I can do?" frågade han oroligt.

Jag tittade matt på honom och suckade.

- "Just kiss me" han tittade tvekand epå mig.

- "Are you sure I wont hurt you?"

Jag skrattade till lite men slutade tvärt när smärta kom som en ilning genom magen.

- "Just do it!" sa jag och hans läppar pressades hårt mot mina. Det var en spänd kyss. Från Harrys sida, som om han trodde på allvar att en av hans perfekta kyssar skulle få mig att må sämre.

- "Oh" sa Oceane's röst vid dörren. Hon såg väldigt trött ut och hennes långa hår hängde oborstat runt hennes smala ansikte. Det såg ut som att hon inte hade sovit på flera dagar. "You're awake"

- "What time is it?" frågade jag. Oceane tittade ner på sitt armbandsur.

- "Five, why?"

- "Oh good" sa jag. Jag la mitt huvud mot den vita dunkudden och slöt ögonen. Plötsligt kom allt tillbaka, huvudet snurrningen, andsvårigtheterna. Maskinen brevid mig började pipa coh jag hörde Oceane's panik slgna röst skrika på hjälp. Det sista jag hörde var Harry's röst.

- "I'm sorry Oceane" sa han med gråten i halsen "but I can't do it!" han rusade ut ur rummet som nu var fyllt av läkare och smälde igen dörren. Jag kunde höra honom gråta men resten minns jag inte.

 

- "Can you go get him?" frågade jag min syster som satt på en stol brevid sängen och betrakdade mig. Hon strök mig över håret och kysste min panna.

- "Sure" sa hon och gick ut ur rummet. En kort stund där efter stod Harry i dörröppningen. Oceane stod precis bakom.

- "I guess you wanna talk alone" sa hon "I'll be in the cafeteria". Hon gick sin väg. Harry gick fram till sängen och satte sig på stolen brevid. Han tog min hand i ett löst grepp.

- "Harry what's wrong?" frågade jag oroligt.

Han suckade djupt.

- "You" sa han sedan. Orden var som ett hugg i hjärtat. Menade han verkligen det, att jag var problemet. Idag kanske var dagen, dagen han skulle upptäcka att han kunde få något mycket bättre. Dagen som jag fruktade mest.

- "Me?" sa jag med darrig röst. Han reste sig upp.

- "This" sa hon och tittade menande på aparaten brevid mig, slangarna som gick in i min hud. "It's my fault that you're here" sa han och tog sig för pannan "I'm so sorry Léa"

Jag förstod inte någonting. Harry trodde att det var hans fel att jag låg i en sjukhus säng. Hans fel! Jag kunde inte få ihop det.

- "Harry" sa jag och tittade frågande på honom. "I have claustrophobia, I fainted, this isn't your fault"

Han gick upp från sin plats brevid mig och vankade av och an i rummet. Då och då tog han sig för panna av ångest och mumlade ohörbara saker. Plötsligt stannade han upp och tog ett djupt andetag. Hans allvarliga blick fick mig att rygga till. Hans sätt att reagera skrämde mig.

- "Well you wouldn't have fainted if it waren't crouded" sa han sen alldeles lungt. Min så efterhängda hjärna började förstå vad han menade.

- "So you blame your self for all the fans?" sa jag frågande.

- "Yes, Léa" sa han upprört "you don't deserve this, I'm so sorry" han började gå mot utgången. Jag kände hur paniken grep tag i mig. Han kunde inte gå, han fick inte gå! Förstod han inte att lämna mig var det som skadade mest. Att psykisk smärta är tusen gånger värre än fysiskt smärta, förstod Harry inte det? Jag drog ur nålarna från min kropp och strundade fullständigt i hur det sved, och att det förmodligen skulle komma en sjuksöterska när som helst och med säkerhet tvinga ner mig i säng om det var nödvändigt. Jag ville bara få tag i honom. Säga att allt var okej.

Min hand grepp tag i hans och jag vände honom om för att se hans ansikte.

- "Léa, what are you doing!?" sa han högt "go back to bed, the nurse are gonna freak out!". Jag släppte honom.

- "Just let me say this" sa jag bädjande "please". Han suckade och ryckte på axlarna.

- "I don't care" började jag "I don't care if you are famous. I don't care if they are millions of girls chasing you around, if you are a popstar on world class levle" jag drog efter andan och forsatte "I don't care about all those stuff, because they are not inportand, what's inportand is that I want you, all of you, for now, for the future. And if they are people that are going to chase me now too, paparazzis. People who want my autograf, a photo, I don't care. All I want is you, 'cause I love you Harry"

Jag släppte hans hand och tittade på honom. Hans ögon gav mig inget svar hur jag än försökte läsa hans olika signaler förstod jag inte hur han kände. Inte för än han tog mitt ansikte i hans händer och kysste mig passionerat. Jag la armarna runt hans midja och följde hans rörelser. Våra kroppar drogs samman och hans kyssar blev intensivare. Till slut tog han sig ifrån mig och lutade sin panna mot min. Han log stort.

- "I love you too" sa han och jag log mot honom.

- "Ms. Delmas you should be in bed" sa plötsligt en röst. En sköterska i 50 års åldern som hette Lauren stod i dörr öppningen och försökte se seriös ut, men jag märkte att hon dolde ett leénde.

- "I know" sa jag och la mig leénde till rätta i sängen. Harry satte sig på sin rätta plats brevid sängen, och tog min hand.

Jag föll in i en lycklig sömn. Allt var precis rätt.

 

Alla pratade nervöst i mun på varandra där vi satt i studion. Jag låg utsträckt över hela soffan med huvudet i Harry's knä och fötterna i Zayn's knä. Liam och Danielle satt tillsammans i en fotölj och detsamma gjorde Louis och Eleanor.

Miranda satt med Niall, dock inte i hans knä utan på armstödet. Vilket alla gjorde små blickar åt då och då. Miranda och Niall hade kommit riktigt nära varandra på Niall's 18 - års fest, och med när menar jag att dom hade hånglat. Louis hade kommit på dom sitta och delade saliv i en soffa. Fasst Miranda hade sagt att det bara var en en gångs företelse tror jag att hon har något med Niall. Inte ett hemligt förhållande eller så men någonting åt på G stadiet. Eleanor och Danielle hade jag för första gången träffat på Niall's fest också. Det hade klickat nästan direkt mellan mig och Eleanor, jag gillade henne jätte mycket. I alla fall så var vi samlade för att vi väntade på ett mycket viktigt besked. Biljetterna till pojkarnas "Up all night" tour hade släppt nu på morgonen och mangamentet skulle höra av sig hur försäljningen gick.

- "Why do they not call?" frågade Niall nervöst. Jag slickade på min klubba och stoppade den sen i Harry's mun för att kunna prata.

- "Calm down, Nialler" sa jag retsamt. Han gav mig en irriterad blick. "they call when they have news" sa jag allvarligt och la mig ner igen.

- "Thank you Leá" sa Niall ironiskt "that really helped" Jag ryckte på axlarna och tittade på Harry's sammanbitna ansikte.

Jag satte mig mot honom och kysste honom.

- "Don't worry" viskade jag i hans öra "it's gonna be fine!". Han besvarde stelt min kyssar men lättade senare upp lite och våra kyssar övergick till småhångel.

- "Does it taste good Léa?" frågade Louis retsamt, Niall skrattde lite stelt.

Jag gick ifrån Harry ett ögonblick.

- "Yes" sa jag och flinade "it does actually". Jag la mig ner igen och tog tillbaka min klubba som nu var hoss Zayn. Jag suckade åt den stela stämningen och drog upp min mobil från fickan. Jag kollade igenom Twitter och såg att jag hade nya mentios och följare. Trots att det bara var några dagar sedan jag skaffat Twitter hade jag redan över 40.000 följare. Något som faktiskt var väldigt chockande för mig, jag såg mig ju inte själv som en kändis. Men det var väll det som komm med Harry paketet. Att okända männsikor plötsligt skulle få reda på vem jag var. Att minsta lilla som berörde mitt och Harry's liv hamnade på tidningarnas omslag. Värst hade det nog varit när jag svimmade på gatan bland 100 stycken fans. Folk trodde till och med att jag hade dött. Harry hade sagt att jag trenda worldwide på Twitter, vad nu det betydde. Men han sa att många männsikor skrev #PrayForLéa och #PoorHarry.

Jag tog upp min mobil och tog ett foto på Harry som satt med rynkade ögonbryn och handen vid munen.

"My babe is worried...don't foget to buy tickets to Up all night tour wich has been relised this morning! xx" skrev jag och twittrade iväg det. Många favoritserade och retweetade.

"have them all redy!! xxx :D" skrev en tjej som jag visste att jag föjlde, "bought them this morning! :)" skrev en annan. Sen var det några som skrev om vårat förhållande, och det var både ris och ros.

"U 2 R THE CUTEST COUPLE ON EARTH!!! Harry is sooooo lycky 2 have you as his gf!! xx" jag log åt sånt, även om det kanske inte var sant, jag var lycklig med Harry.

Några tweets fick mig illa till mods, dom sårade mig inte, sånt hade inte direkt någon effekt på mig men det fick mig att känna den här kännslan av att inte räcka till. För det måste väll finnas en anledning till att folk hatar än. Jag hade frågat Harry det en gång. Han hade mest sätt ledsen ut och sagt att jag skulle ignorera dom.

Men "Harry deserve some1 better then u, slut..." och "HARRY IS MINE!! GO DIE U MOTHER FUCKER GINGER!!!!!" är inte det lättaste att ignorera.

Som om från ingenstans stod Niall plötsligt med telefonen vid örat. Han pratade ryckigt och med en orolig min.

- "Okey, bye" sa han och la på. Sen tittade han med allvarlig min på oss andra som förväntans fullt undrade hur det gick.

- "They sold out!" sa han sen och sprack upp i ett leénde. Dom andra pojkarna for upp och kramade varandra. Jag tittade lite på dom och skrattade.

- " That's great!" sa jag "I'm so happy for you guys!" Jag gick fram och kysste Harry mitt på läpparna. Dom andra fortsatte att prata i lyckligt i mun på varandra.

Jag satte mig i Harry's knä och kysste honom ännu en gång.

- "I'm so proud of you" sa jag och tittade honom rakt in i ögonen. Men han verkade inte särskilt glad, inte som dom andra i alla fall. Det var något som tyngde honom.

- "Harry, what's wrong?" frågade jag efter en minuts tystnad. Han suckade djupt och såg på mig med ledsna ögon. Han strök undan en hårslinga.

- "I don't wanna leave you" sa han och tog bort handen.

 

 

   

 

- "Were should I put this?" frågade Harry och höll upp en påse med massa tidningar.

Jag tittade lite irriterat på honom.

- "I don't know, just put it somewhere!" sa jag lite stressat.

Vi höll på att städa lägenheten, min och mammas. Hon blev utskriven idag och även om det aldrig hade varit rent i lägenheten och mamma skulle antagligen inte bry sig kändes det viktigt att det var fint när hon kom hem.

- "Calm down baby" sa Harry och la sina armar om mig. Han kysste min nacke. Jag suckade tungt och gick ur hans grepp.

- "Not now Harry" jag tittade allvarligt på honom.

- "But when!?" sa han besviket "you always pushing me away. I'm starting to wonder if you really want to" Han tittade på mig med en oskyldig min. Jag höjde ena ögonbrynet och gick sagta fram till honom. Kysste han mjuka läppar.

- "I want to and you know that" sa jag efter kyssen "but we have a lot to do"

Han flinade

- "Fine" Jag skrattade lite åt honom. Vilket han tydligen inte var så glad över eftersom han i nästa sekund brottade ner  mig på golvet. Jag bara fortsatte skratta. Enda tills jag var tvungen att sluta för att hans läppar var tryckta mot mina.

Vi rullade runt på golvet och kysstes ett tag. Plötsligt plingade dörren. Harry som låg ovan på mig rörde inte sig.

- "Harry move it!" sa jag och knuffade undan honom.

Han skrattade och jag skakade på huvudet. Vi gick tillsammans hand i hand mot dörren.

- "Oh god!" sa jag chockat. Utanför dörren stod min syster, Oceane. Hennes långa svarta hår hade växt sens vi såg sist, det nådde henne till midjan nu, hon hade tonat det också. Annars var hon sig lik.

- "Well it's nice to se you too" sa hon surt och gick in i lägenheten. Hon släppte sin väska i hallen och tog av sig sin svarta jacka. Den ljust persiko färgade blusen under pryddes med ett stort svart halsband. Hon hade ett par enkla svarta jeans och skyhöga klackaskor. På hennes vänstra ringfinger satt det som vanligt en guldig ring med två diamanter i.

- "I'm sorry" sa jag och kramade henne "but I'm just surprised to see you here"

- "Sense you never invited me I had to take it in my own hands" hon anklagade mig lite det visste jag. Och förkänade det gjorde jag också. Jag hade inte sett min syster på elva månadare och jag hade inte ens ringt.

- "Were's mum?" frågade hon och gick in i lägenheten.

- "She's in the hospital" sa jag, ännu en gång kände jag mig skyldig som inte hade berättat det för Oceane.

- "Oh" sa hon bara och verkade inte ens lite sur över att hon inte visste "why?"

- "She biked drunk and fell, she broke her arm" svarade jag.

- "So when does she come back?" frågade hon nyfiket och tittade ut över lägenheten. Som inte såg ett dugg ren ut, nästan mer rörig än innan.

- "Today actually" sa jag lätt "were cleaning the apartment for her". Oceane gav mig en blick sedan tittade hon på Harry som stod tyst i bakrunden. Hennes mun sprack upp i ett retsamt leénde.

- "Really you are?" hon nickade mot min och Harry's sammanflätade händer. Harry tittade lite obekvämt på min syster. Han tyckte nog att hela situationen var obekväm "how long have you guys been togheter?" fortsatte hon.

- "Two weeks, I think" Jag tittade lite på Harry.

- "Two and a half actually" sa han och log stort. Sen sträckte han fram handen mot Oceane.

- "I'm Harry" sa han. Hon log och skakade hans hand.

- "Oceane"

Hon gav mig en snabb blick som sa något i stil med "han var ju gullig".

- "So two and a halv week" sa hon retsamt. Jag älskade min syster men ibland var hon så jobbig. Det här ögonblicket var ett riktigt bra exempel. "That's probealy the longest relationship you ever had" forsatte hon och tittade oskyldigt på mig. Just då kände jag en stor lust att klippa till henne. Lyckligtvis tyglade jag mig och svarade.

- "No Oceane, it's not" Harry tittade osäkert på mig, han verkade inte veta ut eller in.

Oceane slog sig på pannan.

- "No right" sa hon sen "you and that Niall were togheter pretty long right?". Hon förvånade mig. Oceane och jag hade alltid retats men det här var bara för mycket. Att dra upp gamla ex framför pojkvännen. Ännu värre blev det ju när pojkvännen och ex:et kände varandra

- "Niall!? As in Niall Horan!?" frågade Harry förvånat. Oceane tittade lite skamset på mig och sen på Harry.

- "You know each other!?" sa hon sen. Jag suckade djupt, varför skulle min storasyster komma när det var som mest olägligt?

- "Oceane, meat my boyfriend, Harry Styles, singer in a worldfamouse boy band, One Direction" sa jag och satte mig i soffan "were also Niall is in". Harry nickade lite förläget.

Oceane stirrade bara chockat ut i luften. Hon försökte registrera det jag nyss hade sagt. Koppla ihop dom olika sammanhangen. Harry och Niall kände varandra för att dom båda var i ett pojkband.

- "Oh" sa hon tillslut.

 

Jag, Oceane och mamma satt i köket och åt. Min storasyster hade insisterat på att laga mat och till min stora förvåning hade det smakat riktigt gott. Hon var trots allt mest lik mamma, och mamma var ingen vidare kock. Hon och mamma var lika i utseéndet också. Dom hade båda långt spikrakt svart hår och isblå ögon. Mathias hade också haft det. Jag var mer lik min pappa. Hade rött hår fast bruna ögon. Min ögon var min egna, det hade alltid mamma sagt.

- "Girls this have been very nice but I'm really tired" sa hon och reste sig upp för att börja duka av.

Oceane stoppade henne.

- "We deal with that mum" sa hon "don't worry". Mamma gav henne en tacksam blick och gick mot sovrummet.

Jag och Oceane satt tysta ett tag, men min syster var inte en sådan som njöt av tystnad, som jag gjorde. Hon var en av dom som hela tiden måste få något sagt eller något gjort.

- "So you and Harry" sa hon och flinade. Jag suckade men kunde inte låta bli att le lite mot min så fåniga syster.

- "Yes, what about it?" sa jag obesvärat. Hon himlade med ögonen och suckade.

- "You are so boring!" sa hon sedan "I'm coming home and I see you snog a unknown guy on the floor, it's lot about it!"

Hon lutade sig fram över bordet och iaktog mig. Jag tog en klunk av vattnet och förberede mig på den stora utfrågningen.

- "How did you met?" frågade hon entusiastiskt.

- "We bumped in to each other on the street and he spelt coffee over my shirt" jag kunde inte låta bli att le när jag tänkte på den gången. Då jag träffade Harry för första gången. Jag minns att jag hade tänkt på honom på ett sätt jag aldrig tänker på honom nu. Ett sätt som mest handlade om hångel. Det var tre veckor sedan. Jag hade varit tre veckor med en pojke som fick mig att inte vilja somna för att verkligheten var mer drömlikt än drömmarna själva. Han som fick mitt hjärta att stanna upp något, mina knän att vika sig, fjärilarna i magen att flyga mer än någonsin, huvudet att snurra. Kärleken för Harry blev bara större, den minskade inte, den stannade inte, den blev bara större varje gång jag såg honom. Jag hade varit tre veckor med pojken som gjorde mig lycklig.

- "Oh" sa Oceane och störde mina funderingar "you love him". Jag tittade hastigt upp på min systers leénde ansikte. Men det var inget retsamt leénde,  snarare ett leénde som uttryckte glädje, för mig.

- "Yes, I think I do" sa jag med eftertryck.

- "So have you guys done it?" frågade hon retsamt igen. Jag gav en en frågande blick.

- "Euh" sa jag och höjde ögonbrynen. Oceane suckade.

- "Come on" sa hon "I'm your sister, I'm officialy aloud to ask you that!"

- "Yes" sa jag sen "but are you really intestead of my sexlife?". Oceane bara tittade på mig, som om jag var helt dum i huvudet. Jag himlade med ögonen.

- "Okey" medgav jag till slut "we have done it". Oceane tittade förtjust på mig.

- "I knew it!" sa hon "how many times?" hon tittade på mig med ett stort flin.

- "That's kind of kinky" sa jag och höjde ena ögonbrynet "don't you think?"

- "No" sa hon.

- "Okey" sa jag "four"

Min syster fnissade nöjt och jag kunde inte låta bli att skratta. Precis då insåg jag hut mycket jag saknat henne. Hon var min syster och jag älskade henne.

 

Jag stod och borstade tänderna när det vanlig sms:et från Harry fick min mobil att viberera.

"Good night baby, see you tomorrow? xx" Jag log och stannade upp i min tandborsting för att svara

"Good night Harry, I'm going out with Oceane tomorrow, to celebrate wanna join?? xxx" Inom loppet av några sekunder kom svaret från Harry.

"would love to! night xxx" "night" skrev jag ock skickade.

Plötsligt märkte jag att någon iaktog mig i dörröpnning. Oceane stod där och log mot mig.

- "Oh gosh, you scared me!" sa jag förskräkt.

Hon skrattade lite.

- "I were just going to say good night" hon log fortfarande. Jag log tillbaka.

- "Good night Oceane" sa jag och satte mig på sängen.

- "Good night Léa" sa hon och gick.

 

- "Time to wake up!" skek min morgonpigga syster och drog av mig täcket. Jag huttrade till och försökte få tillbaka det. Men Oceane had lagt det brevid sängen så efter några försök var jag tvungen att sätta mig upp.

Jag kliade mig i ögonen några gånger för att vakna till.

- "What time is it?" sa jag och gäspade stort. Oceane gav mig en blick.

- "Halv past eleven, it's beautiful wether and were going out!". Hon tog en tugga av marmelad mackan i hennes hand.

Hon hade redan satt på sig en orange klänning som såg ut som en stor skjorta och ett par hudfärgade nylontights. Hon hade några guldiga ringar på fingrarna. Hennes aniskte var osmikat. Jag älskade när hon inte bar smink för hon behövde det inte. Hon var vacker ändå, vackrare till och med.

- "Come on" sa hon uppmanande och nickade mot garderoben. Sen gick hon ut.

Jag satte på mig en prickig blus med röda byxor och några oranga aktiga ringar.

 

Jag stod i dörröppningen och väntade otåligt. Det var ett klassikt drag från min systers sida. Att rusha på andra och sen var sist klar. Som tur var kunde Harry underhålla mig via sms medans Oceane sminkade sig.

- "I'm done" hörde jag henne säga brevid mig. Hon drog på sig ett par beiga pumps tog sin väska och så gick vi. Vi låste bara nedre låset eftersom mamma fortfarande var hemme men sov.

- "We're we going?" frågade jag och öppnade entré dörren.

- "I thoght.." längre fortsatte hon inte. Hennes ögon var bara fast frusna mot havet av folk som skrek av förtjusning.

Jag stelnade till när jag såg. Vilka var dom här människorna, varför var dom här? Djupt inom mig visste jag. Djupt inom mig visste jag att männsikorna var här för att träffa mig.

 

 

 

 

   

 

- "No stay" viskade jag. Han tittade eftertänktsamt på mitt ansikte. Sen lyfta han sin fria hand och smekte min kalla kind.

Vi såg varandra djupt in i ögonen. Vi läste liksom våra tankar på det sättet. Vi behövde inge ord, jag kund uppfatta glädje i Harry's ögon, sorg, ilska. Jag vände mitt ansikte hastigt mot mammas. Hon stönade till lite och vred sig i sömnen.

Slangar som var kopplade in i hennes sköra hy fick henne att se så svag och hjälplös ut. Kanske var hon det också. Vågen av skuld skölde över mig och fick mig att känna mig illamående. Som om han hört vad jag tänkt viskade Harry i mitt öra.

- "Don't blame your self" sa han och hans röst kändes som en trygghet. Lyckan av att han satt brevid mig fick smärtan i bröstet att tillta. Jag kände att jag andades konstig. Harry reagerade inte. Det var inte första gången gråten hade varit nära under tiden vi suttit med min så illa skadade mamma. Jag hade redan förklarat för honom.

Plötslig kände jag inte hans beskyddande händer på min axlar. Som av reflex vreds mitt huvud mot utgången. Han stod där och log mot mig.

- "I'm just getting some coffee" sa han lugnt "don't worry baby, I'll be back, do you want anything?"

Hans ord tog inte helt effekt över känslan att bli övergiven, ensam. Jag skakade sakta på huvudet. Bara tanken på mat gav rysningar. Han gick fram till mig kysste mig snabbt och gick sedan mot cafeterian.

Jag satt kvar och såg på min mamma. Hennes svarta hår var klibbigt på vissa ställen, av hennes torkade blod. Stygnen i pannan fick mitt huvud att snurra. Det spelade ingen roll vad Harry sa, vad läkarna sa, jag kände mig så skyldig.

Plötslig kved hon till. Jag tittade hastigt upp på hennes ansikte. Hon sov inte längre, hennes ögonlock fladdrade sagta.

- "Léa" viskade hon hest med ögonen halv öppna "I'm sorry". Jag kände en våg av lättnad över mig. Jag skrattade till lite av glädje.

- "Don't, I'm gonna call the nurse" jag sträckte mig efter den röda knappen ovanför sängkanten. Den blonda pinnsmala sjuksköterskan hade varit väldigt tydlig att jag skulle trycka på den så fort mamma kviknade till.

 

Jag satt i cafeterian med en kopp ljummet kaffe framför mig. Harry granskade mig med en orolig blick.

- "Léa, are you sure I can go" Jag tittade på honom och log lite stelt.

- "Yes, Harry" sa jag och lutade mig fram över bordet "you have to, I'll be fine"

Jag kysste honom lätt. Han suckade lite och reste sig upp. Jag satt kvar och han såg mig i ögonen.

- "I call you, okey?" sa han. Jag reste mig upp och gick fram till honom. Hans starka armar la sig i ett grepp runt mig.

Jag lutade huvudet på hans axel och drog in hans doft.

- "Thanks" viskade jag. Han drog mig ifrån sig och kysste mig mjukt. Sen gick han mot utgången genom dom långa vita sjukhus korridorerna.

Jag såg honom fiska upp sin telefon ur jackan och svara. Han pratade kortfattat med en smått irriterad min. Han var sen till signeringen. Och det var mitt fel. Min mamma låg med en bruten arm och 6 stygn i pannan i en sjukhussäng och det var också mitt fel. Jag kunde aldrig göra någon till lags. Det kändes som att vad jag än gjorde blev det bara fel, misslyckat. Jag hade alltid haft den känslan, att jag måste ta hand om alla andra, som om jag hade ett stort ansvar. Och jag klarade inte av det, jag kunde inte hjälpa alla så när det gick snett skylde jag alltid på mig själv och mina handlingar. Vad jag hade gjort fel, vad som kunde bli bättre, varför jag var så dålig på allt. Den här gången var inget undantag. Jag hade varit borta för mycket, borta från mamma. Försökt undvika alla jobbiga situationer med hennes drickande och rökande inomhus, deprisionerna. Det hade varit för mycket jag hade flytt. Jag hade inte varit där när hon behövde mig som mest. Jag började gå mot rum nummer C3 217. Plötsligt stötte jag ihop med någon.

- "Excusez-moi" sa jag av ren vana och insåg sedan att jag inte var i Frankrike längre. "Oh I mean, eh, sorry"

Flickan jag krockat med började skratta. Jag tittade upp och möttes av Miranda's ansikte.

- "Oh Miranda" jag skrattade lite "hi".

- "Hi" hon log mot mig. Jag kollade för första gången helt på henne. Hon hade på sig en stickade, ljus tröja med mönstrade byxor som satt lite pösigt. Några ringar på fingrarna och beiga skor. Hennes långa svarta hår var uppsatt med en rosa ros som hade ungefär samma färg som hennes läppar. Hon bar på en blommig ryggsäck.

- "What are you doing here?" frågade hon.

- "I'm here with my mum" jag tittade lite skamset ner i golvet "she was in a accident." Mirande tittade oroligt på mig.

- "I'm sorry, how is she now?" Jag ryckte lite lätt på axlarna.

- "Okey I guess, what about you, what are you doing here?"

- "I'm on a control, I have diabetes" svarade hon "I actually have to go now but I would love to meat you later!"

Jag log, glad över att träffra Miranda igen, hon var trevlig, jag gillade henne.

- "I would love to!" svarde jag därför.

- "Great" sa hon ärligt "what about the café around the corner? I think it's called "Rami", it's really nice.

- "Okey I meat you there at..?" jag tittade frågande på henne.

- "12:30" föll hon i "great to see you again but I have to go, bye!"

- "Bye" sa jag och hon var borta.

 

Jag tittade otåligt på klockan. Hon borde varit här för tjugo minuter sen. 20 minuter var visserligen inte så mycket men jag hade ovanligt kort tålamod. Ännu en gång dök en servitris upp brevid mig och frågade om jag var redo att beställa och ännu en gång sa jag nej. Kanske hade hon glömt att vi skulle träffas. En sån som Miranda har säkert fullt upp. Hon har säkert jätte många djupa, kreativa konstnärs vänner från sin skola. Och dom är antaglingen mycket attraktivare sällskap en någon random tjej med rött hår och alkolist mamma. Jag pillade lite med ena naglen. Något som verkade skära av mig från omvärlden eftersom den välbekanta stämman bakom mig fick mig att hoppa till.

- "I'm sorry I'm late but there ware around five papers I had to fill in" hon slog sig ner på stolen brevid mig och satte på sig solglasögonen som låg i väskan.

- "No worries" sa jag bara och all irration försvann. Servitrisen som nu såg att mitt sällskap hade anlädat frågade vad vi ville ha. Mirande tog en cappochino och en grillade bagutte med tomat, mozarella, kyckling och pesto. Själv tog jag en kaffe u le med samma macka som Miranda.

 

Vi hade haft jätte trevligt. Jag kunde prata om allt med Miranda, kändes det som i alla fall, jag hade ju bara känt henne en några en vecka. Den blev lite stelt när en flicka i tretton års åldern kom fram och bad om atougraf och ett foto. Miranda tittade förvånat på flickan och sedan på mig. Då fanna det inget annat val än att berätta att min pojkvän var medlem i ett världsberömt pojkband. Till min stora förvåning började Miranda skratta vilket ledde till att jag och skrattade lite.

Nu satt jag ensam i soffan och åt gårdagens pasta med tomatsås sammtidigt som ett gammalt avsnitt av Grey's Anatomy spelades på TV. Jag insåg det ganska snart och skyndade mig att byta till Family guy istället. Att kolla på när en doktor gräver i en pacients inälvor fick mig att må illa.

Plötsligt plingade dörren. Harry hade sms:at mig och sagt att signeringer var klar och han gärna skulle vilja träffas.

Jag öppnade och pojken som fick mitt ansikte att le när som helst, gick in.

Han kysste mig lätt och tog av sig ytterkläderna. Jag insåg plötsligt att jag gick runt i en superman hodtröja och mjukisar. Jag skyndade in i mitt lilla rum och Harry följde efter.

- "I just have to change" sa jag ursäktande. Han skrattade lite och satte sig på sängen. Jag drog på mig ett par mörka jeans och en tröja med "Kiss" på. Jag satte mig brevid Harry och kysste honom. Det gick över till småhångel. Harry la mig sagta ner i sängen.Min tröja slank av och vi fortsatte kyssas. Läppar mot läppar, tunga mot tunga. Plötsligt kände jag Harry's hand precis vid min byxkant. Jag stannade upp lite och tittade neråt. Harry såg på mig och insåg genast. Han drog bort handen och blev röd i ansiktet. Jag skrattade lite åt hans pojkaktiga reaktion.

Nej, jag var inte oskuld. Inte på långa vägar faktiskt. Men min och Harry's relation var annorlunda och tänk om sex skulle förstöra den. Vi behövde det inte. Jag hade alldrig kännt ett behov av sex när jag var med Harry, och om vi gjorde det kanske jag alltid skulle tänka på det när jag såg honom. Föreställa mig hans nakna kropp framför mig. Tänk om vårt förhållande bara skulle handla om sex då. Jag insåg snart att mitt resonemang inte höll ihop men det var någonting. Jag var rädd för något jag aldrig varit rädd för innan. Alltså kunde det inte vara själva konceptet "sex" jag var rädd för utan personen jag gjorde det med.

- "You want to do it" frågade Harry efter ett tag. Han tittade på mig eller i mina ögon rättare sagt. Han sökte ett svar.

Tanken han bara passera min hjärna innan vi låg på sängen igen. Vi forsatte med hångel biten ett tag innan mina byxor gled av tillsammans med Harry's.

- "Are you sure?" frågade han osäkert. Jag log stort mot honom och det räckte som svar. Vi kysstes ett tag innan Harry vågade sig på min BH.

- "I can't get this stupid thing of" sa han trummpet. Jag skrattade lite och satte mig upp. Mina ben var lindade kring Harry och jag satt bokstavligen i hans knä.

- "No one can" sa jag mellan kyssarna "you lern to next time". Han skrattade och drog ner mig på sängen igen.

Plötsligt prasslade han med något i fickan. Han drog upp det lilla plastiga fyrkanten och log mot mig.

 

Jag hörde hans hjärtslag, Dunk, pause, dunk, pause. I en rytm, det tog inte slut och det saktades inte ner. Det bara forsatte i samma jämna tempo.

Jag kände hans andetag också. Han suckade djupt då och då. Han strök mig över håret och viskade saker till mig. Ibland fick det mig att skratta, ibland inte. Men han fick inte sluta för jag älskade att höra hans röst. Jag la mig i samma höjd som honom och såg honom djupt in i ögonen.

- "You're beautiful" sa han och la sin hand på min kind för att ta bort en hårslinga.

- "Mabey my face" sa jag ärligt "but not my personality". Jag sa som det va. Jag var inte en sådan som behövde bekräftelse. En sådan som sa att man var tjock för att alla skulle rusa över än och med säkerhet säga att man inte var ett dugg tjock. Jag var inte sån, jag var ärlig.

- "Stop it Léa" sa Harry allvarligt "You're beautiful, the whole you" Jag log mot honom. Även om jag inte trodde honom älskade jag att han sa det. Han sa det med ärlighet.

Jag la mig till rätta i han famn och slöt ögonen. Tröttheten tog tag i mig och jag höll precis att falla i djup sömn när Harry viskade.

- "You're beautiful Léa" Jag log.

- "You're beautiful too Harry"