Hej!

Jag har länge funderat och jag undrar om ni tycker att jag ska döpa kapitlena?

Är det viktigt för er så gör jag det gärna, men endel kanske tycker det är en dålig idé.

Lämna en kommentar!

Chocolatechip   

Ja överskriften säger allt! Ni är inte dom bästa på att kommentera Directioners.

Ser ju att jag har endel besökare men att ni lämnar en kommenter bekräftar liksom det hela :)

Så det skulle vara jättesött om jag fick minst en kommentar vid varje kapitel :D

Är i alla fall på G med ett nytt kapitel kanske kommer idag eller i morgon eller i övermorgon, vi får se men håll utkik!

Chocolatechip   

Plötsligt såg jag en manlig gestalt stå vid en lägenhets port några meter framför mig.

"Oh nej" tänkte jag "inte en till"

- "Léa" hörde jag gestalten ropa.

Harry. Skuggan vid dörren var Harry.

Jag kände rädslan rinna av mig som vatten.

Jag behövde inte springa mer. Min trygghet stog rakt framför mig.

Jag sprang emot honom och slängde mig i hanns famn.

Jag smuttade på teet. Det var min andra kopp, men jag älskade när värmen av drycken spred sig i kroppen.

Ännu en gång gav jag den vita klockan på väggen en blick, och ännu en gång, visade den tjugo över nio.

Han hade lämnat lägenheten för exakt 22 minuter sedan. Jag tittade på Louis, hans rumskamrat som han helt glömmt bort att berätta om, som satt i soffan mitt emot mig med huvudet sänkt mot mobilen. Messade sin flickvän anotg jag efter han gång på gång log ett sånt där speciellt leénde som bara förälskade personer kunde förmå, mot skärmen. Han var inte så asocial som han låter utan hade försökt föra en normal konversation med mig, bara det att jag inte var så villig att hjälpa till.

Jag tyckte inte han var jobbig eller så, nej han var nog riktigt trevlig, bara det att efter allt som hade hänt

så var jag inte så sugen på småprat.
Plötslig hördes ett skrammel vid dörren, det lät som ett lås som öppnades så både jag och Louis vände våra huvuden mot hallen. Harry stog böjd och knöt upp hans skor och hans perfekta lockar hängde framför ansiktet. I handen hade han en plast påse.

- "Here you go!" sa han och räckte över mig påsen som var fylld med varma, förmodligen nybakta, frallor.
- "Oh" sa jag en aning förvånad, men också smickrad över det faktum att han hade köpt bullar åt mig. "Thanks, but you souldn't have, I'm very happy with just a cup of tea" jag tog upp koppen lite för att visa.
- "So" sa han och gav mig ett retsamt flin, "you say you don't want the buns?" 
Han drog med handen på soffans ryggstöd och tittade ner på mig
- "Well" började jag och bet mig i läppen "now that you bought them and all, I suggest we eat them up"
Jag tittade på honom, han flinade mot mig och jag kunde inte låta bli att skratta till. Han började gå ut i köket med mig, inlindad i en filt, tätt efter.

- "Louuu!" ropade han från köket "are you comming, there's tea and buns with jam here!"

Han ropade efter Louis som fortfarande satt med sin iPhone i soffan

- "Yeah" svarade han "just a sec"

Harry tittade på mig sammtidigt som han skor upp bullarna. Han log ett charmigt leénde som av någon andledning fick mina ben att vikas sig under mig. Jag tittade ner i golvet av förlägenhet men kikade upp under mitt hår. Han log fortfarande mot mig och jag flinade stort tillbaka.

- "It's his girlfriend" sa han ursäktande och gick tillbaka till att skära upp bullarna. Det var totalt sex stycken, två till varje.

- "What!?" jag hade faktiskt ingen aning om vem han pratade om, vems flickvän?

- "That he's texting, Louis" han nickade mot vardagsrummet och verkade lite förvånade över hur bortkommen jag var. "They been togheter for a while, I actually think he loves her." Han tittade med tomm blick ut genom fönstret, som han han längtade, kanske efter kärlek. Det gjorde i alla fall jag.

- "Oh, right, ofcourse" sa jag lite generad över det faktum att hans leénde fick mig att helt tappa fattning om omvärlden. Det var som om alla bekymmer skulle lösa sig, ingenting var omöjligt. Vad dum jag var! Jag hade endast känt pojken i en halv dag, jag kunde inte redan fallit för honom, inte ens lite. Fasst varför var det då precis det jag hade gjort.

- "I'm just going to change to my OnePiece" sa han och började gå mot sitt sovrum. Jag hade fått låna en t-shirt med ett Ramones tryck på, men jag hade fortfarande chinos på mig.
- "Do you wanna barrow my other, the blue one?" han tittade på mig sammtidigt som han tog av sig tröja.

Jag kunde inte låta bli att stirra bara överkropp.

- "You like me better topless?" skrattade han och tittade på mig.

Oj, vad pinsamt! Han hade sett hur mycket jag stirrade på honom. Nu skulle det passa bra med en flörtig kommentar, men jag fattade inte, jag kunde inte vara mot Harry som jag var med andra killar, det gick liksom inte.

Jag tappade nästan talförmågan när han log mot mig, jag blev bara generad när han väldigt uppenbart flörtade med mig och hans bara närhet fick mig att känna mig helt borta!

- "Ehm eh" stammade jag fram, "yes" jag fattade inte att det hade kommit från min mun, jag hade nyss sagt att jag gillade Harry bättre utan tröja!

- "Haha" skrattade han, men sen närmade han sig mitt ansikte tills våra läppar var bara några centimeter ifrån varandra "mabey, I like you better topless too". Jag flinade och det gjorde han med.

Han böjde sig ner för att möta mina läppar. Jag drog ett djupt andetag, och kysste honom.

Först var det bara en vanlig kyss men sen började den bli intensivare. Harry höll sina händer runt mina höfter och tryckte mig närmare, hans händer började leta sig upp och ner på min rygg. Jag trasslade in mig i Harrys lockar och drog in lukten av honom. Våra tungor möttes och våra läppar foramde sig efter varandra, han smakade sött i munnen, som hallon eller jordgubb.

Någon harklade sig. Louis. Han var påväg mot sovrummet.

- "Hey guys, were did you" han stannade i dörr öppningen med huvudet sänkt mot mobilen så han såg inte vad vi höll på med, han tiittade upp sammtidigt som han sa "go"

Han tittade på oss.

- "Oh" sa han och gick men jag kunde nästan höra hur han log.

Vi kysste en sista gång och släppte sen varandra.

Harry hade kvar sina händer runt min höft och jag mina i hans hår. Vi tittade bara på varandra och log. Jag kände, för första gången på ett år, lycklig.

- "So" böjade han "You wanna barrow that OnePiece"

Tidigare

Jag svängde in i en nu smalare gränd som ledde ut från huvudgränden, och började springa i panik och kunde höra hur männen följde efter mig.

Jag tog upp min mobil och slog in nummret.

- "Hallo" svarde en röst.

- "Harry, I need your help"

Sa jag med panik i rösten.

- "Who is this?" frågade han och lät lite bortkommen.

- "It's Léa" svarde jag och fortsatte springa.

Han harklade sig och verkade tycka det var lite pinsamt att han inte hade hört vem det var.

- "Oh, Léa" sa han glatt "why are you calling?"

- "I need your help" svarde jag och smög in bakom en container, där skulle jag nog kunna hålla mig onsynlig en liten stund.

- "With what?" frågade han och jag hörde oron i hans röst, han hade fattat att det var allvar "Were are you, Léa?"

- "I'm in a alley" viskade jag "right now I'm hiding behind containerized, Harry I'm really scared" sa jag panik slaget.

- "Who are you hiding from?" frågade hans stadiga röst "Léa, you have to tell me the details!"

- "It's two men" hela min kropp skakade "they whare chasing me, they whare after me"

- "Okey Léa, you are going to tell me exactly were you are" uppmanade han mig "do you remember what the street was called that you went on before?"

Jag hade ett svagt minne av att jag hade tittat på en skylt där namnet "Chester" fanns med men jag var inte säker.

- "Chester something, I don't really remember" svarde jag därför.

- "Chester Rd?" frågade han mig.

- "Yes, that's it!" svarade jag och kände mig inte lika skakig längre, att höra Harrys trygga stämma fick mig att kunna tänka klarare.

- "Okey, good" sa han "now discribe the surroundings, how does it look around you?"

Jag hade inte sett någonting innan med tanke på att gränden var kolsvart, men efter tag hade min ögon vant sig och jag kunde se vissa sillueter i mörkret.

-"Ehmm, okey so I'm sitting behind a containerized, right in front of me is a broken window associated to a closed store named, eh.

Jag kunde inte riktigt se på avstånd vad den lilla affären hette och att smyga närmare eller lysa med min mobil var alldeles riskabelt, jag var faktiskt förvånade att männen inte hade hittat mig än. Kanske hade dom stuntat i mig men jag kunde inte veta, kanske stog dom och lurade i något hörn i väntat på att jag naivt skulle tro att faran var över, så dom kunde göra sitt drag.

- "I can't really see it" svarde jag "but it lookes like the first letter is "c" and, oh, wait it's two words, the first start with an "c" and the second with an, eh, "s" I think.

- "Allright" sa han "I think I know were you are now so I'm comming to get you"

- "No!" utbrats jag "don't, we don't now, mabye they are armed, If they hurt you, it will be my fault"

- "So what are you going to do" sa han argt "you can't stay there, it's not safe at all!"

- "Mabye" viskade jag eftersom jag tycktes höra ett ljud som lät som fotsteg, bara dom inte hittar mig tänkte jag för mig själv "I can come to your place?"

- "You don't were I live" kontrade han.

- "Well you said you now were I'm, so discribe the way too your house" föreslog jag

- "No, that's to risky, what if they see you" protesterade han

- "I've been sitting here for a half hour, they are probyally gone by now" sa jag och försökte lunga honom, problemet var bara att jag inte var helt säker heller. Men jag visste att jag inte kunde sitta här och vänta och att Harry hämtade mig kunde vara farligt. Jag hade inget val.

- "Okey" han gav med sig "but we'r going to talk in the phone all the time"

- "Sure" svarde jag

- "Okey" började han "just walk straight ahead un till you get to an apartment house"

- "A red one?" frågade jag

- "Yes, exactly" sa han "then turn left and just go stright"

- "Okey" sa jag lite nervöst, jag hade hört fotsteg som kom närmare. "Eh Harry" sa jag i panik.

Inget svar. Jag tittade på telefonen. Död. Fan.

Jag började gå snabbare i den riktning han hade sagt.

Plötslig hörde jag någon bakom mig, en man.

Han kom allt närmare och plötsligt slöts hans armar omkring mig i ett hårt grepp.

- "Let go of me" skrek jag och försökte slita mig loss, men det var omöjligt. Han höll mig i ett järngrepp

- "Stop it" sa jag försökte sparka honom i skrevet men han höll sig smidigt undan.

Han tog sin hand runt min käke så att jag inte kunde stänga munnen.

- "Were are you think you'r going, beautiful" viskade han med en snäll, sliskig röst.

Det skrämde vettet ur mig. Jag lutade huvudet fram för att med all kraft kunna skalla han med bak huvudet.

Han svor och släppte greppet om mig.

Jag sprang, jag sprang för allt jag var värd, jag kunde inte höra honom komma efter mig men han inte vända mig om för att titta.

Plötsligt såg jag en manlig gestalt stå vid en lägenhets port några meter framför mig.

"Oh nej" tänkte jag "inte en till"

- "Léa" hörde jag gestalten ropa.

Harry. Skuggan vid dörren var Harry.

Jag kände rädslan rinna av mig som vatten.

Jag behövde inte springa mer. Min trygghet stog rakt framför mig.

Jag sprang emot honom och slängde mig i hanns famn.

Blir ingen bild till eftersom Léa befinner sig på ungefär samma ställe i det här kapitlelt som i förra, vilket betyder att det skulle bli ungefär samma bilder.

Hoppas det är okej! :)

Chocolatechip   

Jag gick ut ur Miranda's lägenhet och tog hissen ner till entrén.

Väl ut började jag gå mot buss stationen, men precis när jag svängde runt hörnet krockade jag med någon, någon med kaffe i handen, som såklart skulle hamna över min tröja som dessutom var lånad.

- Fuck! svor jag högt och tittade upp på personen som bor ansvaret.

Jag möttes av ett par gröna ögon och en leénde mun som till hörde en pojke i min egna ålder.

- "I'm really sorry" sa han uräktande och tittade ner på min tröja, ironiskt nog så hade kaffet spillts precis över min byst så, ja det såg ut som att den söta pojken stirrade på mina bröst. Fast det kanske han gjorde också, jag menar gör inte alla killar det. Så fort dom ser en tjej kollar dom på hennes bröst eller rumpa.

- "I didn't saw you comming, I'm really sorry!" forsatte han.

- "It's okey!" sa jag och log mot pojken som verkade tycka att hela sitiuationen var obekväm. "I didn't saw you eder."

- "You now I just live to blocks away", han pekade bort åt vägen, "if you want you can come and eh," han tittade ner i marken och sedan på mig, flinade och sa, "fresh up!"

- "Thanks that's really nice, but I don't have the time, I have a bus to catch!"

Jag såg upp på pojken som tittade ner i marken och verkade en aning besviken.

Hans förförings försök hade inte lyckats, han hade inte fått med mig till sin lägenhet.

Sannigen var att jag inte brydde mig om bussen, det var ju inte direkt så att jag hade en mamma som var sjuk av oro och bara väntade på att jag skulle komma hem så hon kunde köra hela den här "Léa Miriam Laetitia Delmas, were have you been!"

Jag hade ju varit borta i över ett dygn och hon hade inte ringt så varför skulle hon plötsligt komma på, efter 26 timmar, att hennes dotter var ytterst oansvarig och skulle komme hem på momangen.

Nej, anledningen till att jag tackade nej till pojken generösa erbjudande var att jag inte orkade, eller snarare ville inte. Okej så jag skulle följa med honom upp, sen då?

Lite hångel, låna en tröja som han sen säger att jag kan komma förbi med för att lämna tillbaka, närsomhelst!

Men nej, jag tappar bort hans nummer som han hade skrivit i grön bläck på en skrynklig liten pappers lapp, glömmer bort var han bor, och sen får tröjan ligga intryckt längst in i min garderob och så småning om börjar jag glömma bort hans glittriga gröna ögon, hans tjocka bruna hår som vred sig i perfekta lockar, hans charmiga leénde och bedårande smilgropar, nej tack!

Varför skapa band som ändå ska brytas förr eller senare?

- "Oh" sa han, "okey then, but can I at leest have your number" Han flinade "You now, you are the most beautiful girl I've ever seen.

Han tittade på mig med en speciell glimt av hopp i ögonen.

- "Sure!" log jag mot honom och tog upp min mobil ur fickan på byxorna

Han tog upp sin iPhone ur sin bruna jacka och började knappa in mitt nummer.

- "So" jag tittade på honom och log mitt flörtigaste leénde "can I have yours now?"

- "Oh, yeah, sure" Han började rabbla upp några siffror på följd.

- "Awesome" sa jag "but I have to go now I've have for sure alredy miss that bus so I should aim fore the next"

- "Ofcourse" han tittade in i mina ögon "but can I just ask you one question before you go?"

Han höjde ögonbrynet.

- "Okey" sa jag med tvekan "but make it quick".

- "What's your name?" han flinade.

- "Léa" sa jag och log 

- "I'm Harry"

Jag flinade mot honom och vände mig om för att gå.

- "Wait" sa han och tog tag i min arm.

- "What!?" sa jag lite irriterad, vad ville han nu.

- "It was nice to meat you, Léa" sa han och släppte min arm.

Jag skrattade till lite och såg honom börja gå i motsats håll med huvudet sänkt mot marken.

- "It was nice to meat you to, Harry" skrek jag efter honom. 

Han svarde inte men jag kunde, under alla hans vackra lockar, skymta ett leénde.

Jag började gå mot busshållplatsen med huvudet fullt av tankar.

Miranda, som bodde ensam i en etta med sin hund Pinoccio, älskade konst och kom från Irland.

Daniel, vars närvaro fick mig att åter igen få uppleva dom två värsta åren i mitt liv, men också dom bästa, och gjorde mig alldeles knäsvag och illa till mods.

Men mest sökte sig tankarna till Harry.

Harry, som jag hade mött för bara tio minuter sen och som redan hade fått mig på fall.

Jag trodde att Harry var en av "dom", dom som bara tänker på sex när dom ser en tjej, dom som jag oftast hade hängt med, men Harry var annorlunda, han var inte som någon annan kille jag träffat, förutom, Daniel.

Att jag så ofta tänkte på Daniel gjorde mig orolig, hade jag inte kommit över honom än.

Jag trodde det, det var ju trots allt ett helt år sedan vi gjorde slut, men att han ändå dök upp i mitt huvud jämt och ständigt, jag hade alltid trott att han var den enda.

Men om jag gjorde något av min och Harrys lilla konversation så kanske jag småningom skulle börja glömma Daniel, kanske.

Medans jag gick där helt uppslukad av mina funderingar märkte jag inte denna svart gestalten som gick snett bakom mig, inte förän jag hörde någon hosta till.

Det var förmodligen bara någon som skulle åt samma håll, men för säkerhetens skull svängde jag in i en smal gränd bland London's gator.

Och som jag långt inom mig visste, följde personen efter.

Det är klart att någon skulle kunna gå här men hur stor var chansen igenkligen, jag började bli rädd på allvar och ökade stegen.

Vilket jag hörde att personen bakom mig också gjorde.

Plötsligt såg jag en skugga i slutet av gränden, jag var omringad och nu var det ingen tvekan om att dom var ute efter mig.

Jag svängde in i en nu smalare gränd som ledde ut från huvudgränden, och började springa i panik och kunde höra hur männen följde efter mig.

Jag tog upp min mobil och slog in nummret.

- "Hallo" svarde en röst.

- "Harry, I need your help"

Tidigare

- Well then why don't you call your mother and ask her to pick you up?

- I don't think she's capable to drive and I don't have my phone.

- Why wouldn't she be capable do drive? frågade hon och kollade på mig med ett förvånat ansikts uttryck.

- She drinks, svarade jag, alot.

- So come with me to my deparment, sa hon glatt, you can fresh up barrow the phone and some money for bus.

- I couldn't ask for that, sa jag för det kändes som om Miranda var för generös mot mig, jag förkänade det inte.

- You didn't ask, I inveted you sa hon och reste sig upp, come on!

Det var en ganska enkel etta Miranda bodde i, ändå var det något som gjorde dom små rummen väldigt hemtrevliga och jag vet inte, mystiska?

Det första man möttes av när man gick in i lägenheten var en svag doft av kanel och Mirandas hund Pinocchio som var av rasen Akita Inu.

Han hoppade upp på mig och slickade mig i ansiktet.

Miranda såg på och verkade väldigt förvånad.

- What!? frågade jag, rädd att jag hade gjort något fel.

- No it's nothing, just..

- Yes, sa jag och höjde ögonbrynet.

- He only does that on me, började hon, he's always very suspicious to guests, but it seems that he really like you.

- And I really like him! svarade jag med ett skratt, he makes me relize how much I miss be around animals.

Det sista hörde inte Miranda för hon var redan ute i köket, men det gjorde inget jag vet inte riktigt om jag ville prata så mycket om mitt förra liv, så jag gick in till Miranda i köket som var ett avlångt litet rum  brevid hallen.

Det var väldigt vackert inrett och precis som resten av lägenheten var det en liten bohemisk känsla över det hela.

Golvet var av mörk trä och knirrade när man gick på det, väggarna var målade i en senapsgul nyans med mörka träpaneler.

På den vänstra sidan av rummet stod en spis och massa bänkar på en rad.

Bänkarna var också i mörkt trä och med färgglada knopp handtag.

Över bänkarna hängde det skåp som såg ut att vara av samma serie.

Längst bort i rummet fanns ett stort fönster.

Nedanför fönstret stod ett fyrkantigt litet bord med fyra röda pinnstolar.

Mitt på bordet stod en liten kaktus i en keramikkruka.

I taket hängde en kristall lampa med flera olika färger på kristallerna och på golvet log en sliten gammal trasmatta i röda färger slängd.

På den högra sidan stod en kyl och en frys.

Det hängde ett fotto på kylen som föreställde en svarthårig kvinna med ett ännu svarthårigare barn i fammnen, barnet var omkring fyra år. Dom var båda väldigt vackra och det fanns ingen tvivel om att det vara mamma och dotter på fotot.

- Is that your mother and you? frågade jag Miranda som stog vid diskhon med ett glas vatten i handen.

Hon tittade upp och jag pekade på fotografiet.

Hon nickade.

- The picture is taken one week before she died. It was on my fifht birthday party.

- She died one week after your birthday? frågade jag och tittade in i Miranda's gröna ögon. Jag hade inte riktigt sett det innan men hon var väldigt vacker.

Hon hade ett ganske smalt ansiktet med höga kindben, hennes fylliga läppar var vackert hallonröda som blev en fin kontrast mot hennes mjölkvita hy. Men det allra vackraste på Miranda var nog hennes djup gröna ögon som var omringade av täta svarta ögonfransar. Och ungefär en centimeter under det högra ögat hade hon en liten prick.

Hennes klädstil liksom hennes inredningsstil var bohemisk.

Just den här dagen bar hon en rutig skorta vars armar var avklippta, förmodligen av henne själv. Till det hade hon ett par midje jeans shorts, en stor krämvit stickad kofta som nådde ner en liten bit efter shortsen slutade runt halsen hade hon ett halsband med ett stort kors på som nåde ner till midjan och i det ena örat hade hon ett stort fjäderörhänge.

Jämfört med Miranda's kläder blev mit utstyrlsel ännu mer slampig.

- No, svarade hon allvarligt, she did not. I didn't have my birthday party on my birthday.

Det kändes som om jag hade svalt en sten jag komm inte på något att säga.

Miranda hade förlorat sin mamma på sin födelsedag.

Det som brukade vara den bästa dagen på året gick till den värsta.

- She was on her way home from work that night, sa hon, to celebrate my birthday, and she got shot by a man who was just a few years older then we are now. But that is all i know, the cops or my dad didn't wanted to tell me the details. I was just a kid, I didn't understand.

- But your dad, sa jag och rynkade ögon brynen, didn't he told later?

- No, we never talk about mom, svarde hon, that's why I moved.

- You moved home, you doesn't live her with your dad? frågade jag förvånat.

-  No,I'm not, svarde hon och tog en klunk ur det halvfyllda vatten glaset i hennes hand, you see me and my father have a complicated reletionship, infact I don't really think we have a reletionship at all. Before we ware a normal, you know, happy family but when my mom died, I don't know, something broked inside my dad. He was never the same.

He started to work harder. Every day he left the house at six in the morning and waren't back until ten in the night.

You now we never got the chance to speek to him, he was always busy.

- We? fårgade jag och och lyfte på huvudet.

- Yeah, me and my older sister, Africa whos actually lives in Africa, studding animal care, and my twin sister, Isabella who still lives with my dad in Ireland, svarde hon.

Isabella and our dad had always had a special reletionship, she was he's little baby girl.

Bella is just like the perfect dother. Straght A through all subjects, voice lika an angel, never trouble with boys or parties, allways did wath she was told to.

Me on the other hand, hated school and was almost failed in every class, ecxept art, allways had troubles with boys and was some times getting home drunk after being on parties, I never did what my father told me to do.

And I just couldn't live with that way, having a father who didn't talk to you only your sister who was pefect, so I search to the University of the Arts, here in London, got in and moved.

- So if you are in school how do you afford this? frågade jag och tittade mig omkring i rummet.

- Well I have a job at the café downstairs, and the school I don't pay for cuse I got a scholarship. But that is not enough, so when I can't pay the bill I call my dad, I hate it but he's allways helping me and I need the money.

- How old are you? frågade jag Miranda efter en stunds tystnad

- Seventeen, svarde hon, but my birth day is in two weeks so soon I'll be eighteen. What about you?

- Seventeen also, I'll be eighteen in December the 24 th, sa jag och suckade.

- Your birthady is at Christmas eve? sa hon förvånat och skrattade, fail!

- Epic fail! svarade jag, I hate it!

- So, what about you? frågade hon mig och satte sig ner på en av pinnstolarna.

- What about me? frågade jag för jag hade faktiskt ingen aning om vad hon pratade om.

- Tell me about you family! sa hon glatt och lutade sig över bordet.

- Well you alredy know I don't have a father or a brother and my mother is a drunk, what more do you wanna no? frågade jag

- Ehmm, do you have any sister, were are you from, wath do you do on the days do, do you play any instruments? svarde hon, it's alot!

- Okey, so yes I have an older sister named Oceane, who has moved to New York with her rebellious amercan boyfriend. My dad, Alexander and my brother, Mathias died in a car accident, as you alredy now, and I'm from France.

- France? sa hon och höjde ögonbrynen, why did you moved?

- I France we lived on a big farm in Bordeaux, we had cows, pigs, chickens and ehmm.., sa jag och tittade ner, a horse, my horse. But when dad died mum said that we couldn't afford to keep the farm so we sold it and that broked my hart, sa jag och jag kände klumpen i halsen, men jag behövde inte orora mig, jag skulle inte gråta.

- A farm girl ha? sa Miranda med ett snett leénde.

Jag nickade långsamt och och pillade med fransarna på min tröja.

- That is unexpecdly, I meen you don't really look lika that kind of girl, sa hon långsamt och reste sig upp för att bre en macka åt sig själv.

- You want something? frågade hon och såg på mig.

Jag var faktiskt väldigt hungrig eftersome jag inte hade ätit sen kvällen innan och tanken på mat fick min mage att kurra ljudligt.

- I'd love to! svarde jag därför.

Hon började plocka fram olika pålägg ur kylen och ställde fram på bordet.

- Take what ever you want, sa hon och  och sträckte ut handen mot bordet.

Jag tog en limpa ur en lite brödkrog dom stog på kanten av bordet.

Brädde den och la på en ost skiva.

- Cheese, seriously? sa hon och nickad mot mackan i min hand.

- What about it? sa jag undrande

- I meen, förklarde hon, there is a whole lots of different topping and you choose cheese?

- Well, började jag lite förläget, I'm a vegiterian.

Jag tittade ner i golvet och hoppades att hon inte tyckte jag var för krävande, men istället förvånade hon mig.

- So am I, sa hon oberört, since I was eight, but it's not real meet. Hon nickade mot bordet.

- Oh well I don't think I will be measured after just one sandwich so I take that on the other once, sa jag och flinade.

Hon flinad etillbaka mot mig och vi satte oss ner vid bordet. Miranda gav mig en kopp med rykande hett vatten och ställde fram en burk med minst tio olika te smaker.

- Okey so I can see that you are collect on tea, sa jag tittade ner i burken och bestämde mig för äpple och kanel te.

- So tell me more about your family, your farm in Bordeaux, sa hon och tittade upp från sitt lavendel te.

- Okey, you now my mother told me that we ware selling becouse we couldn't afford it, but I think it was it remind her about dad and Mathias to much. I think she thought that if we moved to another place we could just start over and, I don't no, forget?

- But you didn't wanna sell did you? frågade hon och verkad väldigt intresserad av mitt livs historia.

- No, I didn't, I had all my friends there, I had grew up there, it was my life. Everything I had left of dad and my brother exepct memories.

- But why did you moved to England? Why not just some other place in France? frågade Mirnada och rynkade ögonbrynen.

- Oh I didn't tell you that? My mother is English, that's why I know the both langues so well. Anyway when we got here it didn't really worked out for none of us.

My mom couldn't get a job so she was home sll days and depressed.

And I started to hang out with the "cool" people, who ware dringking and smooking and lost there virgins at fourteen.

I became one of them.

Efter att ha suttit med en kopp te och pratat med Miranda om allt från globaluppvärming till Paris Hilton tittade jag på klockan som hängde över dörren in till köket.

- Oh, utbrast jag, it's allredy five, I should probyle be leaving.

- Yeah, you probualy should, instämde hon, restes sig upp och börjde duka av.

Jag började sätta på mig mina skor och min skinnjacka.

- Wait! skrek Miranda, you can barrow come of my clothes.

Hon gick in genom en brun dörr, förmodligen en "walk in closet", och kom ut vit T-sirt vars tryck var ett stort Ruter-kung kort och ett par beiga chinos.

- Here you go! sa hon och räckte över mig klädhögen, you can barrow my black converses to, I never used them any way. And here is my buscard.

Hon räckte över mig busskortet. Jag hade redan fått på mig hennes kläder och gick mot utgången.

- But how am I suposed to leave this back to you, sa jag och tittade ner på mina käder.

- Here, sa hon och gav mig en lapp, it's my number.

- Great! sa jag och tittade på henne, and thanks, for everything, bye!

- You are welcome! sa hon och log mot mig, Bye!

Jag gick ut ur Miranda's lägenhet och tog hissen ner till entrén.

Väl ut började jag gå mot buss stationen, men precis när jag svängde runt hörnet krockade jag med någon, någon med kaffe i handen, som såklart skulle hamna över min tröja som dessutom var lånad.

- Fuck! svor jag högt och tittade upp på personen som bar ansvaret.

Lite mer om Léa's bakrund som jag lovade i förra kapitlet :)

KOMMETERA!

Chocolatechip   

Så inne i mina tankar och med huvudet sänkt mot mobilen märkte jag inte att någon kom emot mig, inte för än jag vände mig upp och kollade rakt in i ett par välbekanta djupblå ögon. Det var då allt svartnade.

En mörk skugga, en gestalt stog några meter framför mig.
Jag gick närmare och kunde tyda att personen var en man. En mycket vacker man med korpsvart hår och lysande vit nästan genomskinlig hy. Han vackra magra hand sträckte sig efter mig medans den sakta men säkert började försvinna.
Han var borta, som vit rök hade han svävat upp i luften.
Jag försökte springa men visste inte om jag kom någon stanns eller var kvar på samma ställe för allt var lika kritvitt var jag än såg mig omkring.
Plötsligt hörde jag en mörk spöklik stämma ropa mitt namn.
-Léa sa rösten Léa kom hit.
Jag kände den rösten, jag visste vem rösten tillhörde.
Då såg jag honom framför mig, bara några meter framför mig stog han med öppna armar och tittade mig djupt in i ögonen.
Jag sprang mot honom och kastade mig i hans famn.
Men jag kände ingen värme, inga armar som slöts omkring mig.
Isället föll jag ljudlöst till den kalla hårda marken.
Jag vaknade med ett skrik.
Jag satte mig i fosterställning och gungade fram och tillbaka.
Jag skrek så hela min kropp skakade.
En del av mig var fortfarande kvar i drömmen.
Plötsligt kände jag en skyddande arm runt mina axlar och en doft av rakvatten och vanilj fyllde min näsa.
En doft jag älskat och alltid skulle älska.
Jag kände att någon viskade lungnande ord mot mitt hår.
Hans andedräkt kittlade min hårbotten och plötsligt var jag klarvaken. Jag vände mitt huvud mot honom och såg på hans perfekta ansikte med rödsprängda ögon. Det var han.
Han som hade som hade övergivit mig när jag behövde honom som mest.
Han som hade fått mig att tro att jag inte var älskvärd.
Han som hade satt mig i ett mörkt hål utan att någon räddade mig.
Men det var också han som alltid hade alltid hade haft störst plats i mitt hjärta. Daniel. Det var min Daniel.
Jag spärrade upp ögonen och slet mig ur hans grepp.
- Léa.. började han
- No! nästan skrek jag, no Daniel please just don't say anything.

- Why? frågade han

- Becouse.. började jag men rösten svek mig.

- Becouse..? sa han och såg rakt in i mina ögon.

- Becouse it won't change anything! nästan viskade jag och störtade ut ur lägenheten.

Jag tryckte på hiss knappen 6 gånger men den tycktes inte röra på sig så jag tog trapporna ner istället.

Väl ute ur den gula tegelbyggnaden kunde jag knappt andas, han bodde trotsallt på sjätte våningen.

Jag spottade på marken och gick ostadigt bort till en bänk under ett träd satte mig där för att för att lunga ner mig och ja försöka komma på ett sätt att komma hem.

När jag hade skrikigt åt Daniel och rusat ut ur hans lägenhet hade jag såklart glömt min väska där jag hade min mobil, mitt busskort och mina pengar.

Great! tänkte jag för det fanns ingen chans att jag skulle någonsin kuna tänka mig att gå upp dit igen.

Det skulle vara alldeles förnedrande.

Jag måste ha slummrat till där på bänken för jag vaknade av att någons armar ruskade om mig.

Jag kisade upp mot personens ansikte och såg att det var det var en flicka i min ålder, kanske något år yngre.

- Oh thank god you're a wake! sa hon på irlänsk dialekt, I thought you ware like dead or something.

- No sa jag I'm alive, perfectly alive

- Great! sa hon alldeles för hurtigt.

Vem var den här tjejen varför hade hon väckt mig. Jag menar jag var ju inte direkt sur för att jag ville sova längre, haha.

Men vem ser en sovande tjej, som förmodligen för jävlig ut, sova på en parkbänk och väcker henne för att kolla om hon var död eller levande. Ja tydligen den här tjejen.

- Oh and I'm Miranda Fox I forgot to tell you that! sa hon och granskade mig med ett glittrande leénde på läpparna

- Nice to meet you Miranda, I'm Léa, Léa Delmas

- Delmas? sa on med ett undrande tonfall, Is that french?

- Yeah, my father was Frenchman so it's from him.

- Was? sa hon och gav mig en undrande blick.

- He died in a car accident when I was thirteen, sa jag med ett förvånadsvärt lätt tonfall, and so was brother.

- I know how you feel, sa hon och gav mig en ledsen blick, and I'm really sorry for you.

- No you don't! sa jag med en upprörd röst, jag hatade när folk sa så för det var inte sant.

Dom visste inte hur det var att vara faderlös, dom visste inte hur ont det gjorde att förlora sin ända bror, dom kunde inte känna den sorgen.

Men det kunde jag.

Jag visste hur det var att vara faderlös att förlora sin ända bror, den smärtan, den sorgen.

Jag visste.

- Infact I do, sa hon och såg ner på sina vita, låga Converse, y mom died when I was five. I didnever get the chance to now her but I still miss her every day.

Jag kände mig fruktansvärt dum. Här stog jag och sa att ingen kunde förstå, ingen kunde känna vad jag kände när det faktiskt var precis det hon gjorde.

- I'm so sorry I didn't knew.. började jag men hon avbröt mig.

- It's okey, I understand you it's terrible when people pretend that they know what you're going trough.

Jag satte mig ner brevid henne på bänken eftersom jag hade ställt mig upp för att att skälla ut henne men det hade tydligen varit i onödan.

- So, började hon, why were you asleep on a bench in a department yard?

- Eh it's a long story but real question is how I gonna get away from here.

- The buss? frågade hon och höjde på ögonbrynet.

- Don't have any money.

- Well then why don't you call your mother and ask her to pick you up?

- I don't think she's capable to drive and I don't have my phone.

- Why wouldn't she be capable do drive? frågade hon och kollade på mig med ett förvånat ansikts uttryck.

- She drinks, svarade jag, alot.

- So come with me to my deparment, sa hon glatt, you can fresh up barrow the phone and some money for bus.

- I couldn't ask for that, sa jag för det kändes som om Miranda var för generös mot mig, jag förkänade det inte.

- You didn't ask, I inveted you sa hon och reste sig upp, come on!

En liten början på Léa's bakrund men det kommer mer i nästa kapitel.

Hoppas ni gillar't trots det lite mindre bra slutet :)

Chocolatechip   

Jag lekte med honom, jag lekte med honom som en kattunge med ett garnnystan.
Jag visste mycket väl vad han ville och att han var villig att göra vad som helst för att få det.
Med andra ord, jag hade den stackars hormonfyllda pojken lindat kring mitt lillfinger.
Det var egenkligen inget större fel på honom. Han var till och med snygg och jag visste att många flickor på skolan skulle göra vad som helst för att bara vara i närheten av honom. Jag var en idiot, en riktig player. Här sitter jag med skolans, kanske till och med Londons, mest eftertraktade kille som dessutom var rätt påtänd och i kåtaste lagret och jag ville inte!?
Nej, jag ville inte. Jag ville inte vara den där tjejen i alldeles för korta shorts och en tajt magtröja med en extrem urringning, men ändå, här var jag.
Eller var det här precis vad jag ville?

Ville jag ha så utmanande kläder?
Ville jag att Londons snyggaste hunk ville ligga med mig?

Ja, kanske ville jag det, kanske var detta precis vad jag behövde.

Jag var ju inte helt nykter faktum är att jag var riktigt berusad. Så varför inte?
- Hey, baby come sit here! sa han och klappade med ena handen i sitt knä. I andra handen höll han en öl. Jag visste mycket väl att han menade mig och ändå vände jag mig inte om för jag hatade när folk kallade mig baby. Jag menar vafan är det för smeknamn!?

Jag var inte hans "baby". Jag var ingens "baby". Ville han mig något fick han kalla mig Léa, vilket var mitt namn.
- What the fuck, Léa! Get over here! hörde jag honom ropa med en aning grötig röst. Han kunde lixom inte forma orden med munnen och jag visste att det berodde på Vodka flaskan jag hade tagit med mig från mammas gömma.
Jag började sakta gå emot honom. Jag var expert på sånt här. Jag visste precis hur man förförde en pojke, få honom att göra allt du ber om.
Mitt utseénde hjälpte så klart på traven.
Jag var snygg kanske till och med vacker med mitt orangeröda lockiga hår som alltid hade en speciell glans i sig, min alltid gyllenbruna kropp med långa smala ben och ett perfekt midjemått och runda c-kupe bröst. Mitt ansikte var vackert ovalformat med stora glittriga gröna ögon och långa svarta ögonfransar. Min mun hade stora fylliga läppar med i väl markerad amoursbåge. Jag var medveten om mitt utseénde och drog ofta nytta av det.
Tillexempel nu när jag närmade mig den attraktiva pojken.
Han satt i en fotölj på andra sidan om biljard bordet och snackade med några kompisar samtidigt som dom hällde i sig mer alkohol.

Jag satte mig i hans knä och grabbade åt mig en ölflaska.
Jag kände allas blickar mot mig, mest män men jag brydde mig inte. Jag var lagom full och ville bara ha ett hångel med den snygga latinamerikanska jag satt i knät på. Det var faktiskt enda anledningen att jag överhuvudtaget kom till festen.
Jag behövde komma bort jag ville sluta tänka på honom och hur han krossat mig. Jag ville avleda mina tankar. Jag kände hans händer runt min midja och hans andedräkt mot min kind, han luktade stark av alkohol men jag struntade i det och vände mig om för att möta hans fylliga läppar.
Jag kändes han tunga börja leta sig in i min mun så jag särade på läpparna en aning. Jag flätade in mina fingrar i hans tjocka lockar och drog honom närmare. Hans händer sökte sig upp och ner på min kropp och jag kände att jag började andas häftigare.
- Get a room! hörde jag någon säga bakom mig med skämtsam stämma.
Så jag släppte han läppar och drog mig i från honom, blinkade åt honom och började gå mot trappan till övervåningen
Han följde såklart efter mig.
Vi gick in i ett stort sovrum med en mycket inbjudande dubbelsäng. Han stängde dörren, tog mig i ett hårt grepp och ledde mig till sängen.

- Dammit!, skrek jag, god dammit bloody hell!
17 missade samtal och 6 sms från "Bailey

Jag hoppade upp ur sängen för att upptäcka att jag inte hade mer än stringtrosor på mig. Som tur var sov pojken, som jag spenderat natten med, lika sött som en bebis.

Spenderat natten med var det ja.

Jag visste inte ens vad han hette, bara att han gick på min skola och att det var hans hus och förmodligen hans föräldrars sovrum. Jag slängde på mig shortsen och toppen som låg på stolen.
Jag kunde inte hitta min BH men efter att ha letat i tio minuter kändes BH:ar överskattat så jag slängde min väska över axlen tog 12 centimeters klackskorna i handen och flydde ut ur huset.
Väl ute på gatorna uppäckte jag att mitt huvud dunkade så införnarlisgt.
Bakfyllan, tänkte jag för mig själv, mitt eget fel.
Jag hade en viss aning om var jag befann mig trots allt som hänt kvällen innan.
Jag visste att busshållplatsen bara låg ett kvarter bort och började sagt gå i den riktningen. 

När jag gick där i min ensamhet så passade jag på att sms:a Bailey och säga att allting var okej och att jag var hemma snart men skulle nog inte orka med den där pedikyren eftersom jag inte mådde något vidare.
Så inne i mina tankar och med huvudet sänkt mot mobilen märkte jag inte att någon kom emot mig, inte för än jag vände mig upp och kollade rakt in i ett par välbekanta djupblå ögon. Det var då allt svartnade.

Förtsa kapitlet! Hoppas ni gillar't :)

Chocolatechip